Kärlek och slöjd i stan

Veckan har börjat. Efter dagens slit med pensionärerna kom belöningen i form av en myskväll med garn, fika och trevligt sällskap hos Did U..?. Några stickare/virkare/nålbindare hade i alla fall letat sej dit. Det utlysta virktemat till trots, så fortsatte jag uppdragssticka på en halsvärmartub, som lite senare kommer att finnas till salu under ovan nämnda butiks egen etikett. Tjockt garn och stora stickor. Skönt att bara sticka på utan att fundera så mycket, att ha något som går nästan av sejsjälv när man vill kunna samtala också.

Funderar på det här (och diskuterat lite med vänner) med hur tillåtet är det egentligen att slöjda/skapa/hantverka/tillverka i detta samhälle. Eller såhär; att befinna sej i en miljö, i mitt fall Sätergläntan, där hela tillvaron går ut på att skapa och vara kreativ, där slöjdandet och reflekterandet kring detta är så självklart, där, i den skyddade miljön, blir det ju också lätt att göra det. Ute i verkligheten (verkligheten är ett knepigt begrepp, vad betyder det och vad är egentligen overkligt, men jag dristar mej till att använda det eftersom till och med vägskyltarna ner från Sätergläntsberget pekar mot verkligheten numera…) är det svårare. Så mycket annat som kommer i ens väg. Plötsligt blir skaffa inkomst viktigare än att sy klart ett plagg eller färga lite garn. Och man (ja, jag då…) blir lite rubbad och disharmonisk. För jag vill ju egentligen bara sitta och sticka på min tubsjal. Eller? Vad sjutton vill jag..?

En början på en undran. Hur står det till med attityden till slöjd/tillverkning/hantverk/estetik, denna höst då verklighetens folk blivit ett begrepp? Ska försöka återkomma till detta ämne senare i veckan.

Sådär. Det var mitt livs första två blogginlägg.