Dagen har hittills ägnats åt städning och ommöblering. Jag förstår att mina nuvarande svårigheter med att komma igång med produktionen av sydda grejer i den omfattning jag skulle vilja, till stor del beror på platsbrist. Klämmer för närvarande in mitt eget boende, kattens revir samt syateljé på trettio kvadratmeter. Är lite svårt att få till en funktionell arbetsplats som samtidigt inte inkräktar på dom estetiska krav jag har på mitt hem. I dagens möblerande har bordet för sociala måltidsformer offrats till förmån för bättre symaskinsbord. Kan vi äta i sängen i fortsättningen..? (Kisse är i alla fall nöjd så länge han får sova på klippbordet.)

Hoppas att jag under denna bloggvecka har kunnat ge er läsare någonting nytt att fundera på, våndas över eller sympatisera med. För mejsjälv har det varit intressant att göra ett sånt här nedstamp (eller vad det heter) i min tillvaro just nu, för att se vad det egentligen är jag håller på med. Det är ofta jag undrar..! Kanske någon tycker att jag har en lite neggo och skeptisk attityd gentemot slöjdande just nu…och tja, kanske det stämmer. Men ju mer jag stannar upp och tittar på mina tankar, desto lugnare och säkrare blir jag på att allt är i sin ordning. Att ifrågasätta det man håller på med är väl en naturlig del i varje process, oavsett verksamhetsområde. Just nu är jag ganska trött på att sy och tillverka grejer, händerna vill vila och det är helt okej. Faktiskt tycker jag det ska bli spännande att se vad detta leder till!

Hade ju ambitionen att undersöka lite mer om attityder som finns till slöjdande/hantverkande, med idén att låta arbetsförmedling och studievägledning representera Samhället. Det föll på att det visade sej vara flera veckors väntan på en syotid. Snart ska jag i alla fall på jobbcoaching! Ska bli himla spännande, vilka arbeten ska jag som förvirrad slöjdare motiveras att söka?!

Apropå arbete och pengar vill jag avsluta med en av mina nuvarande inspirationskällor; designduon Godspeed http://www.weareonlyinitforthemoney.com/ som tillverkar möbler av material som lastpallar och annat ”skräp”, där varje produkt görs på max en timme. ”Minsta möjliga insats och största möjliga funktion” är deras motto (tidskriften Form nr 4, 2009). Att använda återbruksmaterial är ju sedan länge min melodi, och det här ger ytterligare perspektiv. Måste allt hantverkande ta lång tid? I mitt skapande är inte kvalitet högsta prioritet, utan det är återbrukandet av material och experimenterandet med form och funktion som roar mest. Därför satte jag timern på en timme och snodde ihop en kjol av ett par skjortor. Klarade det nästan, med lite modifiering av sömnadsmomenten ska det gå vägen!

Tack för mej!

Ibland blir det inte som man tänkt sej. Som igår. Vi hade planerat för en heldag med slöjd, Karin, Frida och jag. Var på plats klockan elva, kånkat dit symaskin och grejer och dator för bloggande om vår fantastiskt kreativa dag. Istället för en hög färdiga alster blev det babbel, middag, vila och ett jobbrelaterat möte jag var tvungen att fara på. Och samtalande om detta med prestationskraven och svårigheterna med att Bara Vara.

Det finns ingen lag som säger att man måste vara produktiv, så vitt jag vet. Ändå känner jag för det mesta att jag måste vara det, att jag ständigt måste vara igång med någonting kreativt och skapande. Det som började i ren och skär glädje över att det var så roligt att sy, har med åren blivit mer och mer prestationsinriktat. Har nog nånting att göra med att jag definierar mej som en skapande/hantverkande/tillverkande människa. Och för att uppfylla den definitionen måste jag ”hålla på”. Dessutom vill jag att detta ska leda till inkomster. Därför måste jag ständigt leverera. Det är inte bara frid och fröjd att vara kreativ… Blir mer och mer av ett dilemma faktiskt. Om jag satsar fullt ut med företag och syr för hela slanten, hur kul kommer det att vara när jag blir tvungen att leverera de mängder som krävs för att gå runt..?

Måste erkänna att jag när det känns för hopplöst ibland funderar på att lägga av med tillverkandet. Eller i alla fall ta en rejäl semester från det, och hoppas på att lusten kommer tillbaka. Det har nog helt enkelt varit lite för mycket länge nu. Testade faktiskt en ny tanke häromsistens; den att jag måste faktiskt inte tillverka någonting om jag inte vill. Jag behöver inte fortsätta sy. Jag kan göra något annat. Det som hände var att plötsligt kom sylusten tillbaka! Så länge den höll i sej sydde jag med glädje vidare på skjortprojektet. Intressant, det talar för att mitt semesterexperiment kan vara värt att testa…

Och det var väldigt trevligt att bara babbla en hel dag.

Idag blir det inte mycket till inlägg. Ska snart iväg och natta pensionärer. Hemslöjd, hemtjänst. Hem som hem. I hemmets tjänst. Man kan tro att alla gamla människor har lite husbehovsslöjd i garderoben, men så verkar inte vara fallet. I alla fall är det inte många som har spår av det i sina hem. Om jag ser något intressant föremål försöker jag använda det som ingångsämne till samtal. Tyvärr är svinsjukan ett hetare samtalsämne just nu. Hoppas jag får gå till tanten som stickar ikväll!

Har inte sytt någonting idag, men väl förvärvat en ny gammal symaskin. Grön och fin är den!

Jag tror min skjorthistoria började för en fyra fem år sedan, då jag fick en hög fina skjortor som min bror tröttnat på och annars skulle ha återlämnat till secondhandaffären dom kom ifrån. Var bara tvungen att göra något nytt av dom, det var ju så tjusiga tyger. Gick på folkhögskola då och nånstans där började min passion för återbruk. Började experimentera med att göra nya plagg av herrskjortor, det blev klänningar och kjolar, och några slags blusar med. Hade en flirt med slipsar också, fina kjolar blev det. Jag var dock väldigt generös och gav bort mina skapelser, eller sålde alldeles för billigt, har aldrig gillat att lägga saker på hög i garderoben. Dessutom var jag dålig på att dokumentera, det är lite tråkigt. Försöker bli bättre på att åtminstone spara grejerna på bild.

I alla fall, några skolprojekt senare sitter jag fortfarande med sönderklippta skjortor i olika förvandlingsstadier utspridda runt mej. Det är något med herrkläder som jag måste arbeta mej igenom. Kanske blir jag färdig en dag. Fina eller fulfina tyger, ränder och rutor, och alla detaljer som går att flytta på och ge nya funktioner. Just nu jobbar jag med en serie klänningar, som kommer visas under en modevisning på Magasinet i Falun den 28e november, då butiken-med-det-långa-men-kärleksfulla-namnet firar ettårsjubileum. Sen blir dom sålda dyrt till någon riking som även erbjuder sej att bli min mecenat så jag kan hyra mej en ateljé och får arbeta ostört och är snart rich and famous!

http://www.facebook.com/pages/Did-U-give-the-world-some-Love-today-babe/209500280952?ref=nf

virkare/stickare/nålbindare

fina butiken

Veckan har börjat. Efter dagens slit med pensionärerna kom belöningen i form av en myskväll med garn, fika och trevligt sällskap hos Did U..?. Några stickare/virkare/nålbindare hade i alla fall letat sej dit. Det utlysta virktemat till trots, så fortsatte jag uppdragssticka på en halsvärmartub, som lite senare kommer att finnas till salu under ovan nämnda butiks egen etikett. Tjockt garn och stora stickor. Skönt att bara sticka på utan att fundera så mycket, att ha något som går nästan av sejsjälv när man vill kunna samtala också.

Funderar på det här (och diskuterat lite med vänner) med hur tillåtet är det egentligen att slöjda/skapa/hantverka/tillverka i detta samhälle. Eller såhär; att befinna sej i en miljö, i mitt fall Sätergläntan, där hela tillvaron går ut på att skapa och vara kreativ, där slöjdandet och reflekterandet kring detta är så självklart, där, i den skyddade miljön, blir det ju också lätt att göra det. Ute i verkligheten (verkligheten är ett knepigt begrepp, vad betyder det och vad är egentligen overkligt, men jag dristar mej till att använda det eftersom till och med vägskyltarna ner från Sätergläntsberget pekar mot verkligheten numera…) är det svårare. Så mycket annat som kommer i ens väg. Plötsligt blir skaffa inkomst viktigare än att sy klart ett plagg eller färga lite garn. Och man (ja, jag då…) blir lite rubbad och disharmonisk. För jag vill ju egentligen bara sitta och sticka på min tubsjal. Eller? Vad sjutton vill jag..?

En början på en undran. Hur står det till med attityden till slöjd/tillverkning/hantverk/estetik, denna höst då verklighetens folk blivit ett begrepp? Ska försöka återkomma till detta ämne senare i veckan.

Sådär. Det var mitt livs första två blogginlägg.

Lite reklam innan föreställningen börjar! Alla ni som är i eller i närheten av Falun ikväll, ta er till Slaggatan 25 och butiken/espressobaren med det vackraste namnet; Did U Give the World Some Love Today, Babe?! Klockan sex blir det virkcafé. Ta med dej en virkkrok och ett garnnystan, eller köp ekologiskt garn i butiken, och kom och sörpla latte och knapra kakor och njut av gott umgänge i Faluns schysstaste butik med dom snyggaste ägarinnorna, den bästa musiken, finaste ekologiska kläderna och mest inspirerande atmosfären. Kan bli veckans mysigaste kväll! (Och ja, det är tillåtet att sticka också, om du hellre vill det, det tänker jag göra.)