Om vadmal och kaffesump
Idag har vi åkt skidor, jag och pappa. Fick ta mammas pjäxor och skidor – några egna har jag inte haft sen jag var tre äpplen hög. Äntligen framme i spåret, med klarblå himmel – och på något mystiskt vis snöar det ändå lite lätt. Ute på en öppen plats blåser det lite om öronen och jag plockar upp mina knallturkosa öronmuffar, som spricker med detsamma i min hand. Det måste vara kylan. Baskemej, de har ju hållit ända sen åttiotalet! Drar istället upp luvan på min anorak och fortsätter. Jag får åka först i spåret och pappa ger mig lite tekniktips från sin fördelaktiga position. Berömmer mig ibland. ”Nu går det ju riktigt bra!” på pappors vis.
Skogen är tyst och finklädd
När vi kommer hem gör vi varm choklad och äter knäckebröd. Jag känner mig lite frusen. Försöker bota detta tillstånd genom att svepa in mig i mitt pågående slöjdprojekt – ett par vadmalsbyxor. Det brinner minsann i knutarna nu – jag började på dem vid Lucia och ännu är de inte klara. Det är ju nu det är femton grader kallt! Vaxar tråden halvt i sömnen och tar tag i tyget. Gudars, byxorna kommer döda mig, tyget sticks alldeles fasansfullt!
Pappa sitter och jobbar en bit bort. Han sorterar papper, jag syr. Vi lyssnar på renässansmusik så det dånar.
Dags att laga middag tänker jag och skrotar reda på lite grönsaker i frysen. Lyssnar på Ola Magnell, som alltid får mig på bra slöjdtankar. Filosoferar kring matslöjdandet. Tänker att nu är det som att jag går ut i skogen och hittar en krokig gren som jag gör till något vackert, när jag rotar bland påsar, burkar och pappersförpackningar. Här gäller det att ta vad naturen har att ge. Jag dansar för mig själv i köket och skrålar med bäst jag kan.
Pappa tar som vanligt fram knäckebrödet och bregotten, det är hans område. Vi äter nästan helt under tystnad. Jag betraktar hans händer i smyg och tänker att på sommaren, då får de där starka men lite gamla händerna kraft. När de håller i sitt favoritbryne (som är alldeles tunnslitet på bästa stället) som flyger fram över liens blad. Eller kanske renoverar de trappen. Inser att jag aldrig riktigt har tänkt på min pappa som slöjdare trots att han egentligen är en riktig bonnläpp. Även om han aldrig gör svepaskar och krympburkar så är han ju ändå en relik från självhushållets tid. Känner mig lite som en såndär hemslöjdstant från 1800-talet när jag inser att jag plötsligt ”upptäckt” de kvaliteter som bondelivet besitter. Sånt som är en självklarhet för min pappa.
Plötsligt tar han sin tallrik och annonserar att han minsann ska gå ut och hämta ved. Härligt. Jag säger att om vi eldar lite björkved så kan jag koka asklut sen. Han säger att nää, det är lite blandat nu. En annan gång kanske.
Brasan sprakar i spisen. Jag rör ihop en ansiktsmask av kaffesump och gammal yoghurt. Lärde mig i höstas att kaffesump är bra för huden, det innehåller någon olja som gör huden supermjuk. Och kaffesump som förövrigt anses odugligt, precis som utgången yoghurt, men jag tänker att nåt som innehåller så mycket kultur måste ju vara nyttigt. Tankarna vandrar runt bland sjuttiotalsbrillor, övervintrade hippies och grönavågengubbar.
Jag fortsätter sy. Kvällen är här och den känns härlig. Drömmer mig bort till en värld där jag alltid får sitta och sy framför en brasa, med eller utan ett ansikte insmort med kaffesump.