Det här med små och stora projekt är ju något som kan vara lite klurigt. Under sista året på Sätergläntan var projekten väldigt stora och långa. Nästan så stora och långa så man inte såg slutet och nästan hann tappa sugen innan det var klart. Så var det med projektet med den gröna Sorundarocken. Jag och min klasskompis Emma som hade inriktat oss på folklig sömnad fick tillfälle att åka till Nordiska museet och mäta upp varsitt ytterplagg. Jag valde en vacker högtidsrock från Sorunda socken. Uppmätningen tog två hektiska dagar och sedan var det ganska mycket jobb kvar. Jag ville ju bara börja sy! Men först blev det mönsteruttag och sedan toileinprovningar och mönsterförändringar som pågick i veckor. Sedan skulle tygerna färgas. Veckor veckor veckor flöt iväg. Sedan var det provlappar som skulle göras på olika detaljer – något som jag egentligen lärt mig uppskatta och som är väldigt viktigt men, ni vet, egentligen vill man ju bara börja! När så den högtidliga dagen kom då jag skulle skära till alla delar (eller de två och en halv dagarna, vilket det faktiskt tog) kände jag en viss matthet sprida sig. Efter flera månaders jobb skulle jag nu sy ihop åbäket också! Herregud.

Detta kan ställas i kontrast mot det jag gör nu. På jobbet är det små projekt som gäller– tillfredställelse direkt för den som har lidit av aldrig-göra-klart-projekt-syndromet. Och jag märker vilken otrolig lättnad det är att bara kunna sätta sig helt otvunget (eller otvunget är det ju inte, jag måste ju slöjda, men ni fattar) och böja till en krok eller tälja en blompinne eller brodera en liten brosch som är färdig på en timme. Sen till nästa grej. Under tiden pratar jag med besökare, springer lite fram och tillbaka, plockar fram material eller visar någon teknik. När varje arbetsdag är slut är det väldigt spännande att gå runt bland borden och se vad för roliga och fina saker folk har gjort och lämnat kvar. Speciellt på luffarslöjdsbordet brukar det ligga en hel hög med små konstiga figurer, blommor av gamla kapsyler eller hipp-som-happ-trädda pärlor på en liten tråd. Och jag själv kan spika upp några småsaker på den stora inspirationsanslagstavlan.

Nackdelen med att under några månaders tid ha spottat ur sig småsaker är ju den att jag helt plötsligt tycker att ALLT ska gå fort. Försökte sy ett par byxor till mig själv härom veckan men det gick inte. Jag tror att jag hade hoppats att det skulle ta en timme ungefär men det gjorde det inte och då blev jag sur. Men innerst inne växer längtan efter ett lite större projekt. Ett redigt handsömnadsprojekt kanske.  Det är nog kanske så att lagom är bäst och man får hitta den där balansen mellan slöjdprojekten för att behålla skaparlusten och glädjen, och samtidigt inkassera tillräckligt mycket yessss-det-är-klart-energi!

Varje vecka är det olika teman i Verkstan på Liljevalchs. De är oftast arrangerade utifrån temana på de olika rummen i utställningen och det händer att utställare själva kommer och visar upp någon teknik som de jobbar med. Denna vecka har haft tema ”finlir” utifrån ett av rummen som kallas ”grovhugget och finlir” och innehåller allt från morotsågsskulpturer i storformat till svarvade risgryn.

Idag var temat ”Nördlördag” och med det följde en inbjudan till alla som nördat in sig på något speciellt att dyka upp och ta med sig sin slöjd. Så värst många nördar dök inte upp, förutom den drös med slöjdgalningar som dagligen besöker utställningen. Speciellt inbjuden för dagen var fantastiska Olle Norin som nördat in på att knyppla med koppartråd. Han har gjort ett löv till lövutställningen som är helt knypplat och idag visade han hur man kan knyppla en traditionell spets med koppartråd. Jag och min handledarkollega Maritza hamnade totalt i skymundan med våra nörderier och man kan ju lugnt säga att Olle var dagens stora attraktion. Och det var fantastiskt mysigt att se alla nyfikna besökare hänga över knyppeldynan och följa de flinka händernas rörelser med hypnotiserad blick.

Jag tog tillfället i akt att visa upp ett litet projekt jag snöat in på: att brodera text med kedjestygn. Kedjestygn är ju så förträffligt förskaffade att de passar till att göra små svängda former (som skrivstilsbokstäver) och ändå ligga snyggt, vilket jag aldrig lyckats med exempelvis med stjälkstygn. Just nu broderar jag ett citat ur Loranga, Masarin och Dartanjang- ni vet det där avsnittet när det kommer tusen tigrar. Texten lyder: ”vad det nu är för bubblor så inte är det gäddbubblor!”

Förra veckan hade vi växtfärgningstema i verkstan. Eller egentligen kan man väl säga att vi inspirerades av konstnären Jeanette Schäring som färgar experimentellt med allt från rost och kaffe till vejde. I verkstan skulle vi visa besökare hur man kunde färga tyg lite enkelt med saker man har hemma, som rost, avokado, lökskal, kaffe, vin och lite annat. Jag märkte redan när vi började planera de här dagarna att någonstans inom mig fanns en djup skepsis som jag faktiskt blev förvånad och nästan till och med skämdes lite över. Herreminje. Inte kan man väl bara klämma ner lite saker i burkar och hoppas att det ska bli något?

Jag tror nog att det är den våldsamt organiserade växtfärgningen på Sätergläntan som fått mig att bli en renodlad växtfärgningsfascist. Dels har vi bara färgat med ”klassiska” växtfärger som krapp, koschenille, björkblad, stenlav, indigo med mera, dels har färgningsprocessen omgivits av recept och regler. Mycket färg, starka färger, rätt temperatur, organiserade efterbad, minutiös betning av alla garner. Ja, helt enkelt rena paradiset tycker jag. Och sen kommer den här kvinnan och bara stoppar ner lite rödkål i en burk och låter det stå två veckor i solen och sen blir det lite svagt lila. Jaha. HUR kan det vara så provocerande?

En av de verkliga utmaningarna i det här jobbet är ju att vi måste lära oss nya saker hela tiden. Nya teman, nya saker att visa, alltid prata och inspirera. Efter att ha stått och dividerat om den här flummiga färgningsmetoden i några timmar märkte jag hur jag började tina lite. Besökarna var hänförda. När de började gå igång så gick jag igång. Det blev lite roligare. Det blev till och med spännande. När vi dessutom märkte att de små sidentygbitarna som vi lagt i en burk med rödlöksskal blev starkt gröna var jag såld.

Grönt! Vi har ju fått lära oss att man inte kan färga grönt! Man måste färga först gult, och sedan blått. Eller? Vi vet förstås inte om färgen är beständig. Men det kanske inte är det viktiga heller. När jag helt plötsligt hade en färgexplosion framför mig i en liten glasburk slutade jag bry mig. So what! Allt är förgängligt. Jag började experimentera vilt med rödlöksskalen: virade in lökskalen i tyg för att låta dem bilda olika färgskiftningar direkt på tyget, drog rynktrådar för oväntade batikeffekter och testade olika tygkvaliteter. Min kollega Erik hade ju lyckligtvis försett oss med fina sidentyger och det är ju otroligt tacksamt att färga på. Allt blev fint.

Men trots att det gick bättre och bättre under veckans gång så kände jag att jag ändå genomgick någon slags inre kris. Alla mina erfarenheter av växtfärgning hade ifrågasatts och mina egna fördomar och ideal hade fått utstå en stark prövning. Jag var tvungen att gå till botten med varför jag tyckte att den här ”okontrollerade” färgningen var så provocerande.  Kanske är det just det att man gärna vill ha en beständig färg när man färgar – man vill veta att det håller för sol och tvätt. Med den här experimentella färgningen är inget säkert. Färgerna blir dessutom ofta ganska svaga – vilket man ju tenderar att se som misslyckat eftersom starka färger räkas mest. Sedan är jag nog också väldigt fast i det historiska tänkandet – ”avokadoskal är ju inget man färgat med någonsin i historien, herregud, hur skulle det se ut!” Nu kan jag tala om hur det ser ut. Det blir blask-grå-lila eller beige. Jaha.

Till sist handlar det nog också om en strid mellan olika förhållningssätt i skapandet och yttrycket. Jag själv är så fokuserad på att efterlikna historiska ideal och åstadkomma perfekta resultat att jag glömmer bort att det konstnärliga också är en viktig del. Att alla dessa tyger i burkar är väldigt vackra och lite mystiska. Att det faktiskt är två helt olika världar som möts. Jeanette har också experimenterat mycket med vejdefärgning vilket också självklart gör henne till min idol – det är ju bara hur fint som helst – inom det ”klassiska” växtfärgningsfältet. Men jag är bara så himla glad att hon och mina kollegor i verkstan och alla trevliga besökare under dessa dagar har hjälpts åt att banka ur lite växtfärgningssnobberi ur min hjärna och ersätta den med en oändlig lust att spendera hela min lön på siden och rödlök.

Alla tyger på bilderna är sidentyger färgade med rödlökskal.

”Mycket snack och lite verkstad”, så kallas rummet på Liljevalchs konsthall där jag och mina två kollegor slöjdar hela dagarna. Det är ju långt ifrån alla besökare på utställningen som slöjdar själva, men de flesta tycket det är jättekul att prata. Varje dag blir det många historier om mormors spinnrock eller luffarslöjden eller om de gamla virkade dukarna. Och historierna är ju en precis lika viktig del av slöjden som föremålen. Det jag vill säga här är ju att väldigt många människor har ett förhållande till slöjd även om de inte själva slöjdar. Har man pratat om slöjd en stund så har man ändå närmat sig föremålen eller företeelserna. Slöjden har fått ett litet större utrymme och kanske får många en tankeställare med sig hem.

Något som många faktiskt känner igen är spinnrocken som står i ett hörn av verkstan, tillsammans med en stor korg fylld med härlig gotlandsull, ett par kardor, ett härvträ, några sländor och lite till. Utan att överdriva kan jag ju säga att detta är min favorithörna. Så fort spinnrocken går igång blir folk i närheten aningen hypnotiserade av det snurrande hjulet och närmar sig nyfiket. Spinnrocken är väldigt bra på att inleda samtal. De flesta kanske tänker sig att en spinnrock alltid är en gammal knarrig historia av mörkt trä, glansig av generationers ullfett – men icke, där står en sprillans ny skapelse från Holland, en rock av märket Louët. Ljust trä och svart plast, inga svarvade ekrar minsann. Om jag fick en tia varje gång någon utbrast i förvåning ”är det en MODERN spinnrock!?” skulle jag ha dubblat min lön vid det här laget.

Men kanske är det just detta som får folk så intresserade. Något så otidsenligt och mossigt som att handspinna ullgarn kan plötsligt bli modernt och lite häftigt. Ett arbete som få idag behärskar, och som faktiskt ser lite imponerande ut. Många blir kvar länge och sitter och pratar om allt möjligt: om naturmaterial, om hållbarhet, om framtiden, om konsumtionssamhällets kris. Ja, denna lilla oansenliga maskin kan sätta större hjul i rullning i folks tankar. Några börjar snegla på den frestande ullen. ”Vill du karda lite?” kan man smyga in då. ”Jaa, det vore nog spännande!” Och så är man igång. Det är så roligt när både vuxna och barn hugger in, och hur besökarna själva sedan fortsätter att lära varandra när man själv tittar bort. Och det har redan blivit en hel korg full med knasiga härvor som alla möjliga händer har spunnit.

Av dessa härvor har jag börjat virka en sjal. Mest för att korgen inte ska svämma över, och för att det är kul att kunna visa upp någon slags ”slutprodukt”. Då kan jag hålla upp sjalen och peka på ullkorgen och säga ”den här har gått igenom alla steg från nyklippt ull till färdigt plagg”. Allt dessutom inom en radie av ca en och en halv meter. En viss känsla av rikedom och stolthet sprider sig när jag kramar min allra första egenspunna härva av mjukt och fett ullgarn. Det är grejer det!

Avslutar min bloggvecka här på Kravallslöjd med en liten utläggning om ett samband jag finurlat på.

Sambandet handlar om tid och idéer. Om återfödda ideal – eller kanske slumrande, återupptäckta idéer – från 1700-talet och 1970-talet. Låt mig ta er tillbaka till 1700-talet. Upplysningstidens idéer råder i Sverige. Tidens tänkare och teoretiker – från nationalekonomer till botaniker – framhärdar med sina principer: vi ska leva av det naturen ger. Vi ska klara oss själva, vår jord ska föda vår befolkning. Konsumtion av lyxprodukter regleras och beskattas, även samhällets övre skikt tvingas minska sin konsumtion av importerade, ”onödiga” varor. Staten understöder lokala producenter av bland annat textilier och keramik. I korthet alltså en nationell rörelse, understödd av den nya merkantilismen, för att främja tanken att vi ska leva lokalt, i samklang med naturen.

Dessa idéströmningar fick stor genomslagskraft i England i den så kallade Arts and Craftsrörelsen. Rörelsen tog avstånd från industrialismens negativa framfart och hävdade hantverkets och lantbrukets betydelse för människans välbefinnande. Runt dessa idéer slöt en mängd hantverkare upp, och flera av tidens stora arkitekter och konstnärer verkade inom området. Hantverket skulle utövas småskaligt, av och för människorna i trakten. Lokala material och förutsättningar gav riktlinjer för formgivningen, som var klassisk och praktisk – bruksföremål som fick en konstnärlig inramning. Från handvävning av vackra inredningstextilier, snickeri, glaskonst och keramik till arkitektur och till och med stadsplanering – rörelsen fick stort genomslag. Man hyllade det enkla lantlivet, där frisk luft, vacker och oförstörd natur tillsammans med gott hantverk skulle leda till människans självförverkligande. Medeltiden var ledmotivet för hantverket och formgivningen – man tog upp och brukade de gamla teknikerna, man byggde hela städer i nygotisk stil för att simulera ett organiskt framvuxet samhälle som harmonierade med naturen och skapade trygghet för människorna som levde där.

Och nu hamnar vi osökt i Gröna vågen. Det är 1970-tal. Som ni kanske förstår av min argumentation är detta egentligen ett litet eftersvall på en flodvåg som vällt in över vår kultur i etapper under flera hundra år. Samhället har förändrats oerhört sedan 1700-talet, men tendenserna till Det nya samhället smög sig på redan då. En produktionsreform som svepte oss med i en virvelvind och slet upp oss med rötterna ur ett uråldrigt, kontinuerligt jordbrukande. Men idén om att leva enkelt finns fortfarande kvar. Att producera och konsumera lokalt. Att klara sig själv, på det landet har att ge.

Att slöjda är på många sätt att använda sig av de här idéerna. Vår hemslöjdsrörelse står i förbindelse med Arts and Crafts och än i dag är slöjdens varumärken den lokala särprägeln, den hantverksmässiga, småskaliga produktionen och – kanske framförallt – den glädje den ger oss genom sin skönhet och nytta.

Många är tveksamma till att göra slöjd politiskt. Kanske behöver man inte ladda en hemvirkad grytlapp mer än nödvändigt. Men det finns en orsak till att slöjden får ett brännbart innehåll: produktion och konsumtion.

Ajö!

Nu har jag slagit rekord i hur teknisk man kan bli med ett kassettband. Arbetet med att försöka ersätta de skadade (ljudmässigt ofullständiga) spåren på torsdagens blandband gick sådär. Fick helt enkelt ”mixa” in låtar mitt i bandet, ett styvt jobb men ganska roligt. Jag skäms ju lite över att behöva erkänna min tekniska bakgrund, vilken jag oftast inte nödgas skryta med överhuvudtaget – eftersom jag är ett totalt otekniskt fenomen. (Det är med andra ord ingen roll jag behöver bemöda mig med att spela eftersom ingen misstänker någonting.) Nu känner jag mig kanske aningen uppfinningsrik åtminstone, ja, faktiskt lite slöjdig. Man får ju göra det bästa av situationen. Min stolthet som blandbandsslöjdare förbjuder mig helt enkelt att ge bort ett band med uppenbara kvalitetsfel. Uppdraget slutfört.

Det tråkigaste med hela affären är att jag tvingats erkänna att min kära LP-spelare tillika kassettbandspelare är trasig. Det är förmodligen nån kabel inuti som är trasig och som gör att alla ljud inte kommer med vid avspelning från LP till kassett. Jag är förkrossad. Detta är som att hitta ett stort jack i sin bästa tygsax, eller kanske finna att ens bästa täljkniv gått genom en bandvals. Har ännu inte bestämt hur jag ska göra. Det borde ju gå att laga (av en person som är teknisk på riktigt).

Slöjdprojekt byxor är helt lagt på hyllan tillsvidare. Var tvungen att bita i äpplet av den sura sorten och acceptera att byxorna sitter dåligt (riktigt dåligt) och sticks. Det gör mig arg. Eftersom jag vet att det är min egen lathet som är orsaken till problemet – om jag hade gjort en toile hade detta inte hänt och jag hade sluppit lägga en månad på att handsy ett par (värdelösa) brallor – blir sanningen desto mera bitter. Mamma är dock snäll och uppmuntrande, säger att det säkert går att ordna utan att behöva sprätta sönder alltihopa. Jag tvivlar men håller skenet uppe. Man lär så länge man har en lever.

En högst angenäm dag, som till största delen ägnats åt musikslöjd. Med huset för mig själv tog jag tillfället i akt att ockupera vardagsrummet med grammofonen, för inspelning av ett blandband. Det är så härligt att bara få ramla in i musiken sådär, att lyssna och känna efter – för det gäller att komponera. Och att tänka på mottagaren, det blir som en vänskaplig avståndsmeditation.

en härlig musikalisk röra på golvet

Innan jag blir för filosofisk om blandbandens magiska kraft skall jag i korthet informera om att kvällen avslutades med Trettondagsafton. Detta var sannerligen upplyftande. Som vanligt, och varom det utbroderats i gårdagens inlägg, blir jag vansinnigt inspirerad av ord, poesi – ja framförallt Shakespeare. Och som vanligt är narren bäst.

Avslutningsvis får den här lilla dikten bära budskapet om hur otroligt irriterad jag blir på teknik när den inte gör som jag vill. Enligt teknisk support (min morbror) kan gamla apparater (min LP-spelare) få tokryck och bestämma sig för att utelämna halva musiken så att bara ett diffust bakgrundskomp hörs istället för hela låten. Detta är dagens enda smolk i den annars glädjefyllda bägaren.

Jag avslutar med ett slitet citat av gamle Billy S.  ”Better a witty fool than a foolish wit”

Godnatt då

Detta saliga tillstånd, då man är sugen, motiverad, peppad, glad – vadsomhelst. Det är ett ord och ett begrepp som är så mångtydigt. Vad betyder det egentligen att vara inspirerad?

Att bli direkt inspirerad av någonting är kanske att känna ”en sån måste jag göra! Nu!” Men det kan också vara en sinnesstämning som inte direkt behöver resultera i något nödvändigt skapande. Att bara vistas och glädjas åt känslan av att vilja göra något kan vara nog så tillfredställande. Detta förutsätter dock att man anser sig kunna ta tiden att genomföra projektet någon gång inom en överskådlig tid – jag känner alltför väl känslan av frustration i samband med inspiration. Den där känslan av att om jag skulle skriva ner allt jag ville göra, just nu, på ett papper, så skulle det ta hela livet att förverkliga de där sakerna. Bara av ett ögonblicks eftertanke. Men vissa projekt kanske bara är tankeformer som muterar sig och blir till något annat i slutändan.

Jag känner också hur jag ofta fastnar i mina projekt och strävar, helt i onödan, efter att göra något som är ultimat – ungefär som om jag under hela mitt liv bara skulle ha tid att sy en enda klänning och den måste bli perfekt och innehålla alla element som en klänning ska ha – är det kanske att fastna i inspirationen? Att rädslan för att jag aldrig ska få förverkliga de där idéerna i själva verket hämmar mig? Om jag vänder på det: skulle jag må bättre av fri tillgång på material och tid (läs: försörjning under tiden) eller skulle min skaparglädje dö, om den inte fick bli min tillflykt, min drivkraft som får mig att orka med allt annat? Kanske förutsätter de varandra? Det är nog den här känslan som blivit del av min jullovsångest… att jag hade kunnat göra hur mycket som helst – jag har material, jag har tid, någon annan kan laga mat. Ändå har jag låtit dagarna fyllas av småsaker istället för slöjd, trots en hög inspirationsfaktor.

en av de vackraste och mest inspirerande platser jag vet

Nu är jag i det där tillståndet att jag är vansinnigt inspirerad av allting. Och jag är smärtsamt medveten om att det beror på överkonsumtion av kostymfilm, till största delen. Och det är så lätt att fastna i denna härliga, goda cirkel. När jag ser vackra saker omkring mig – vackra föremål, vackra landskap och miljöer, vackra människor – jag omfamnas totalt av en kärlek till hela världen och jag vill slöjdaslöjdaslöjda upp all den där energin. Men sen kommer världsliga saker emellan. Frustration, igen. Märker också hur min inspirationseufori hänger samman med en viss sentimentalitet. Hur jag bara vill leva i en film där allt är vackert (och där jag självklart är bästis med Jonatan Lejonhjärta).Vardagens skrot och problem gör mig irriterad för att de kommer emellan mig och min fantasi. Frustration. Men jag vet ju, innerst inne, att jag skulle tröttna på att bara dricka te, konversera och brodera hela dagarna. Kanske. Efter en tid. Ganska lång tid.

Idag har varit en riktigt superbra dag, arslet-ur-vagnen-mässigt menar jag. För det mesta, nu under mitt oförskämt långa jullov på över 6 veckor, har jag ägnat mig åt aktivt slappande: jag har populärt uttryckt ägnat mig åt ”the noble art of killing time”, vilket jag har lite dåligt slöjdsamvete för. Ja, faktiskt lite dåligt samvete – har jag inte under hösten längtat efter lovet, då jag kunde göra allt det där som jag inte orkat och hunnit under terminen i Uppsala? Visst har lite småsaker blivit gjorda, men… många av de idéer jag hade har runnit ut i sanden. Alla böcker jag tog med, som jag skulle bläddra lustfyllt i och som skulle locka mig till spontant skapande. Jag skulle sy en helgdagsrock åt far (jo faktiskt), hjälpa mor med klänning, sy mina egna byxor, växtfärga, börja på en ny medeltidsklänning och…ja, ganska ohållbar planering, som vanligt.

Men idag har jag tagit mig i kragen. Fast mamma måste få halva äran – hon kickade igång allt genom att köra upp mig okristligt tidigt (8.30) genom att säga att nu står minsann vinbären här på bänken så nu MÅSTE du göra saft annars blir de förstörda. Så jag petade i mig lite gröt och sen fortsatte det av bara farten. Kokade två omgångar saft (en förstaklassens och en fulsaft, på andra omgången, som blev precis lika god underligt nog) på svarta och röda vinbär. Slet fram byxorna och sydde på livgjorden, vilket gör att de är mer klara än oklara nu. Jag tror att anledningen till att detta projekt dragit ut på tiden är att jag blir så vansinnigt lat och opeppad när det inte bli perfekt från början, och jag måste erkänna att jag använde fel mönster. Tänkte att det här har jag ju använt förut och det gick ju bra. Men jag glömde att jag gjort ändringar på en toileinprovning, så byxorna blev alldeles för stora och i sitter bara ”sådär”, och inte ”som en smäck”. Men det får man ta. Men det gör mig sur, speciellt när jag syr helt för hand. Min stolthet förbjuder mig att sprätta. (Men detta är egentligen bara min lättja som talar – ”gör rätt från början så blir det rätt från början”, som det brukar heta.)

Nåväl, efter att ha nött diverse musik och på alla sätt njutit av att sitta för mig själv på kökssoffan och sy, gick jag ut på promenad med pappa, och lyckades övertala honom att gå till videobutiken (vars största kund jag är, när jag väl är hemma i Nyköping). Lånade en hel hög med kostymfilm à la BBC och lite annat: min last och ett sätt att rättfärdiga mitt slappande. Om jag inte syr kan jag ju i alla fall titta på folk i vackra kläder och bli inspirerad. Ja kanske till och med bli lite ivägsvept på ett moln. Gårdagen gick i Brontës tecken: jag tyckte mig själv förtjäna en hel eftermiddag med ”The tenant of Wildfell Hall”. Blev alldeles hiskligt sugen på att komplettera min 1800-talsutstyrsel. Men nu är jag borta nånstans där jag kan förlora mig i evigheter om ingen stoppar mig. Hursomhelst gick far och jag på kondis och sen gick jag hem och fortsatte sy.

Hann få in en ugnspannkaka i ugnen och tajma perfekt med brödbakning, herregud, det har nog aldrig hänt. I skrivande stund kastar sig far över brödet för kvällsmackan.

Funderar lite på detta med hemmafruar. Nog har jag upplevt lite hemmafruångest under lovet, samtidigt som jag också upplevt härliga tider; att ha ett helt kök för mig själv och personer att laga mat åt (!), låna pappas hemköpskort och planera fina middagar, baka obegränsade mängder kakor… ja, det är underbart. Men inte är det särskilt kul att vara hemma ensam när pappa är på möte och mamma är på jobbet. Men som tur är finns då dessa kostymfilmer till tröst.

Måste passa på att tipsa mer om serien ”Tess” som går på SVT imorgon kl 20.00. En bra serie som utspelar sig i allmogemiljö, för en gångs skull, strax före sekelskiftet. Mycket snygga kläder, fantastiskt foto och utmärkt skådespeleri – men fullkomligt genombedrövande och deprimerande handling. Yes. Vi hörs!

Idag har vi åkt skidor, jag och pappa. Fick ta mammas pjäxor och skidor – några egna har jag inte haft sen jag var tre äpplen hög. Äntligen framme i spåret, med klarblå himmel – och på något mystiskt vis snöar det ändå lite lätt. Ute på en öppen plats blåser det lite om öronen och jag plockar upp mina knallturkosa öronmuffar, som spricker med detsamma i min hand. Det måste vara kylan. Baskemej, de har ju hållit ända sen åttiotalet! Drar istället upp luvan på min anorak och fortsätter. Jag får åka först i spåret och pappa ger mig lite tekniktips från sin fördelaktiga position. Berömmer mig ibland. ”Nu går det ju riktigt bra!” på pappors vis.

Skogen är tyst och finklädd

När vi kommer hem gör vi varm choklad och äter knäckebröd. Jag känner mig lite frusen. Försöker bota detta tillstånd genom att svepa in mig i mitt pågående slöjdprojekt – ett par vadmalsbyxor. Det brinner minsann i knutarna nu – jag började på dem vid Lucia och ännu är de inte klara. Det är ju nu det är femton grader kallt! Vaxar tråden halvt i sömnen och tar tag i tyget. Gudars, byxorna kommer döda mig, tyget sticks alldeles fasansfullt!

Pappa sitter och jobbar en bit bort. Han sorterar papper, jag syr. Vi lyssnar på renässansmusik så det dånar.

Dags att laga middag tänker jag och skrotar reda på lite grönsaker i frysen. Lyssnar på Ola Magnell, som alltid får mig på bra slöjdtankar. Filosoferar kring matslöjdandet. Tänker att nu är det som att jag går ut i skogen och hittar en krokig gren som jag gör till något vackert, när jag rotar bland påsar, burkar och pappersförpackningar. Här gäller det att ta vad naturen har att ge. Jag dansar för mig själv i köket och skrålar med bäst jag kan.

Pappa tar som vanligt fram knäckebrödet och bregotten, det är hans område. Vi äter nästan helt under tystnad. Jag betraktar hans händer i smyg och tänker att på sommaren, då får de där starka men lite gamla händerna kraft. När de håller i sitt favoritbryne (som är alldeles tunnslitet på bästa stället) som flyger fram över liens blad. Eller kanske renoverar de trappen. Inser att jag aldrig riktigt har tänkt på min pappa som slöjdare trots att han egentligen är en riktig bonnläpp. Även om han aldrig gör svepaskar och krympburkar så är han ju ändå en relik från självhushållets tid. Känner mig lite som en såndär hemslöjdstant från 1800-talet när jag inser att jag plötsligt ”upptäckt” de kvaliteter som bondelivet besitter. Sånt som är en självklarhet för min pappa.

Plötsligt tar han sin tallrik och annonserar att han minsann ska gå ut och hämta ved. Härligt. Jag säger att om vi eldar lite björkved så kan jag koka asklut sen. Han säger att nää, det är lite blandat nu. En annan gång kanske.

Brasan sprakar i spisen. Jag rör ihop en ansiktsmask av kaffesump och gammal yoghurt. Lärde mig i höstas att kaffesump är bra för huden, det innehåller någon olja som gör huden supermjuk. Och kaffesump som förövrigt anses odugligt, precis som utgången yoghurt, men jag tänker att nåt som innehåller så mycket kultur måste ju vara nyttigt. Tankarna vandrar runt bland sjuttiotalsbrillor, övervintrade hippies och grönavågengubbar.

Jag fortsätter sy. Kvällen är här och den känns härlig. Drömmer mig bort till en värld där jag alltid får sitta och sy framför en brasa, med eller utan ett ansikte insmort med kaffesump.