om inspirationen

 

Detta saliga tillstånd, då man är sugen, motiverad, peppad, glad – vadsomhelst. Det är ett ord och ett begrepp som är så mångtydigt. Vad betyder det egentligen att vara inspirerad?

Att bli direkt inspirerad av någonting är kanske att känna ”en sån måste jag göra! Nu!” Men det kan också vara en sinnesstämning som inte direkt behöver resultera i något nödvändigt skapande. Att bara vistas och glädjas åt känslan av att vilja göra något kan vara nog så tillfredställande. Detta förutsätter dock att man anser sig kunna ta tiden att genomföra projektet någon gång inom en överskådlig tid – jag känner alltför väl känslan av frustration i samband med inspiration. Den där känslan av att om jag skulle skriva ner allt jag ville göra, just nu, på ett papper, så skulle det ta hela livet att förverkliga de där sakerna. Bara av ett ögonblicks eftertanke. Men vissa projekt kanske bara är tankeformer som muterar sig och blir till något annat i slutändan.

Jag känner också hur jag ofta fastnar i mina projekt och strävar, helt i onödan, efter att göra något som är ultimat – ungefär som om jag under hela mitt liv bara skulle ha tid att sy en enda klänning och den måste bli perfekt och innehålla alla element som en klänning ska ha – är det kanske att fastna i inspirationen? Att rädslan för att jag aldrig ska få förverkliga de där idéerna i själva verket hämmar mig? Om jag vänder på det: skulle jag må bättre av fri tillgång på material och tid (läs: försörjning under tiden) eller skulle min skaparglädje dö, om den inte fick bli min tillflykt, min drivkraft som får mig att orka med allt annat? Kanske förutsätter de varandra? Det är nog den här känslan som blivit del av min jullovsångest… att jag hade kunnat göra hur mycket som helst – jag har material, jag har tid, någon annan kan laga mat. Ändå har jag låtit dagarna fyllas av småsaker istället för slöjd, trots en hög inspirationsfaktor.

 

Nu är jag i det där tillståndet att jag är vansinnigt inspirerad av allting. Och jag är smärtsamt medveten om att det beror på överkonsumtion av kostymfilm, till största delen. Och det är så lätt att fastna i denna härliga, goda cirkel. När jag ser vackra saker omkring mig – vackra föremål, vackra landskap och miljöer, vackra människor – jag omfamnas totalt av en kärlek till hela världen och jag vill slöjdaslöjdaslöjda upp all den där energin. Men sen kommer världsliga saker emellan. Frustration, igen. Märker också hur min inspirationseufori hänger samman med en viss sentimentalitet. Hur jag bara vill leva i en film där allt är vackert (och där jag självklart är bästis med Jonatan Lejonhjärta).Vardagens skrot och problem gör mig irriterad för att de kommer emellan mig och min fantasi. Frustration. Men jag vet ju, innerst inne, att jag skulle tröttna på att bara dricka te, konversera och brodera hela dagarna. Kanske. Efter en tid. Ganska lång tid.