Om att bränna hårstrån.

Nittiotal. Sent på året. Tidigt på morgonen. En mellanstadieklass, någonstans i mellansverige. Klassrummets lysrörsarmaturer är släckta men på varje bänk kompenseras mörkret av ett tänt ljus. En svag doft av bränt sprider sig till katedern där fröken läser ur julevangeliet. Hon slutar läsa, höjer blicken, sniffar i luften och lokaliserar. Det är jag som bränner hårstrån. Hon slänger en sträng blick men återgår till evangeliet. Jag slutar att bränna men börjar istället med att pilla bort stearin från ljuset. Vilket snart övergår i att hälla smält stearin på bänken. För att pilla bort det när det stelnar. Det går att göra gubbar av.

Jag tillhörde de där ungarna som hade modellera i bänken. Hade svårt att koncentrera mig utan att ha något i händerna. Jag satt och skulpterade medan jag lyssnade. Man verkar lite mer korkad än andra och lite ” uppe i det blå”. Men jag lyssnade fanemej intensivt. Att ge mig en bit lera var som att plocka bort bomull ur mina öron eller ta av en ögonbindel för mina ögon. Kan du verkligen bli lönsam, du där, lille vän, som leker med lera medan alla dina skolkamrater sitter stilla och tittar på fröken. Njaa.

Nuförtiden går det lättare att koncentrera sig utan att pilla med något. Tur är väl det. Folk tror ju att man är kocko. Men för att komma på vad jag vill skriva här var jag tvungen att börja sticka ett par vantar. Välja garn. Nysta garn. Tänka ut ett mönster. Lägga upp ett hundra stycken maskor.

Följ med mig längs tankegångarna i ett par vantar.