En annan sak jag vill försöka är att låta bli att följa trender. Lägg hellre energi på att utveckla och intensifiera dig själv och dina idéer. Trender är mer intressant att undersöka ur ett historiskt perspektiv. Tillbakablickande. Men (trots det?) tror jag däremot att det är guld att lära sig gamla tekniker och ta del av kunskap som finns. Det, för att, inte längta tillbaka, utan för att gå framåt.

Jag tror inte att man kan göra för mycket eller för lite eller på fel sätt för alla gör på sitt sätt och det är det som det handlar om. Att utveckla, inspirera, fördjupa och intensifiera livet.

Så tillbaka till frågan.
Varför skapa? Jo, för att form påverkar oss.

Med gårdagens inlägg i tanken så undrar jag varför man inte tar chansen att påverka mer. Om form påverkar, varför inte försöka tänja på gränserna och omvärdera föreställningar?

Jag tror att hjärnan försöker göra det så lätt som möjlig för oss genom att göra det alla brukar och det man är van vid. Naturligt. Kulturligt. Men att ifrågasätta de vanorna kommer att ändra mycket, tror jag.

Det finns fler sätt att göra saker på.

Att göra något bra och för att man tycker om det är guld. Men ibland kanske man inte orkar. Men om man orkar tycker jag att man borde utveckla och fundera lite till på varför. Jag vet inte om det här landet skulle bli bättre om man hade välvda tak istället för sadelvarianten. Men det är definitivt intressant att undra över och testa. Det finns så mycket man accepterar av bara farten, trots att det kanske inte alls passar oss, även om det passar alla andra. Eller kanske gör det inte ens det.

Vissa saker har blivit så av naturliga skäl. Om linneskåpet till exempel står nära sängen blir avståndet inte så långt när det är dags att bädda. Andra saker är bara standard och det kan bli tokigt om det inte ifrågasätts. Kanske behöver inte alla dörrar en tröskel, då kan man ju inte cykla genom rummen med trehjuling lika bra och huset kommer inte att rasa för det.
Förstärk dig, dina intressen. Skippa tvrummet om du aldrig ser på tv men älskar blommor och ha ett blomrum istället. Varför inte ha badkaret i köket eller sovrummet? Det går faktiskt. Om du är intresserad av rymden, bygg ett stjärnkikartorn.

Jag tror att alla vill det. Jag undrar varför ingen gör det?

-Och vikten av skapande

Jag tänker älta det man frågar sig allt som oftast:

Varför?

Det vi uppfattar och erfar i världen påverkar hjärnan. Vi uppfattar och erfar form. När en människa sen gör sina val påverkar hon i sin tur världen, och då är hjärnan med och bestämmer på vilket sätt det sker. Beroende på tidigare upplevelser alltså. Hantverket, konsten, arkitekturen är alltså en spegling av tankar och känslor.

Och det som utformas spelar stor roll i världen eftersom det påverkar våra hjärnor, således allt som kommer att skapas i framtiden.

Och det som utformas spelar stor roll i världen eftersom det påverkar våra hjärnor,
således vår upplevelse av livet.

Det går att köpa ett par vantar på stormarknaden för tjugo kronor. Men då behöver man inte tänka och tiden går så jävla fort när man inte tänker efter. Det ger mig ångest. Kvällstidningar är bra på att framkalla samma kvävande känsla. Vad är viktigt egentligen?

Det är som att handarbetet blir meditation. Inger ett lugn. Jag tror att många håller med mig. Lånar en avhandlig  av en vän (”Boende och Skaparglädje – människors behov av skapande verksamhet – en försummad dimension i samhälssplaneringen” av Lena Jarlöv.) och läser inledningen. Kreativitet finns mer eller mindre i alla människor. Går det åt fel håll blir det destruktivitet istället. Dödsångest. Utan skapande.

Broderar.

Vantarna är klara. Det ligger fler tankar bakom maskorna i ett par vantar än man tror.

Tack för kommentarerna, det är så grymt! Det är det som är så tjusigt med internet. Att dela. Tankar, information, mönster, idéer. Kommentarer på inlägg -fler tankar på samma ämne. Jag gillar det. Och länken till helt fantastiska programmet ”Tyget – en slitstark historia” till exempel. Som jag totalt skulle missa annars. Så tack för det! Jag måste länka till det här med. Grymt program. Och tack svt för svt play.

På min blogg lägger jag upp mina mönster ibland. Det vore fett om samhället fungerade så. Du behöver ett mönster på ett par vantar? Ok jag behöver lyssna på en låt. Vi byter.

Vantarna är klara och jag ritar upp ett mönster att brodera efter.

Vante klar. Börjar nummer två. Det går fortare nu när mönstret är klart.

Om mönster. Det näst mest ljuva man kan göra innan man somnar är att skapa mönster i hjärnan. Det är så grymt att somna in med de tankarna. Hur man stickar en tumme på allra bästa sätt? Vilket material är det ultimata för just den och det? Och så vidare.

Att låta tankarna övergå i dröm. Vakna på natten, famla efter papper och penna.

Sucka över oläsliga anteckningar på morgonen.

Stickar vidare. Maskar av.

Hur var det jag tänkte nu… Jo, tanke-hand. Jag undrar vad som händer däremellan. Vad som händer. Herregud vad jag larvar mig.

Jag organiserar garn med ett verktyg, som kallas strumpstickor, som jag styr med händerna. Det bildas ett slags tyg. En vante växer fram. Vantarna formas när maskorna modifieras.

För att göra det hela lika akademiskt som annat viktigt.

På Nationalencyklopedins sida står det: ”nörd: enkelspårig och något löjeväckande person med fanatiskt detaljintresse men förment undermålig social kompetens”. Jag tänker på och fascineras av alla intrikata mönster och alster som skapats av smarta gummor i tusentals år. Vilka nördar. Det där med social kompetens vet jag inget om. I en syjunta är kanske det sociala viktigt medan handarbetet kommer i andra hand? Fast vad vet jag. Jag ser syjuntan mer som ett dreamhack, fast med handarbeten istället för datorer. En datanörd är väl sinnebilden för nörderi?

En annan sak som fascinerar är att de smarta gummorna fått så lite uppmärksamhet.

Förr var jag materialist, på ett filosofiskt plan alltså. Du tror att världen bara innehåller materia och existerar oberoende av oss och vår betraktelse av den. Det där är jag inte alls så säker på längre. Nu är jag materialist på ett annat sätt. För det kan väl i vardagligare språk också betyda att du gillar grejer? Det gör jag. Föremål är märkligt intressant. Allt har en historia. Mer eller mindre spännande. Det är nog därför det är så fascinerande med äldre ting. Det tycker i alla fall jag, som sagt. (se bilderna i föregående inlägg: ullgarn på slitet träbord :/) Ju äldre, desto större chans att det finns en spännande historia bakom.

Nu tänker jag på sådan där puttinuttig lantstil. Linnedukar med broderade initialer, slitet trä, slitna silverbestick. Det är fint (påminner om ullgarn på slitet träbord). Jag är egentligen inte fascinerad av just stilen, snarare fascinationen (fascinerad av fascinationen, eh…). Det tjusiga med ett föremål (materia) är att det kan laddas med innehåll (idé). Exempel: Undersidan av locket på gammelmormors kökssoffa är full av små hål från knappnålar som spänt upp handarbeten. När jag ser det, spelas en film upp i min hjärna. Där sitter gammelmormor och virkar.

En sprillans ny soffa i lantstil kan aldrig få samma innehåll. Det måste förtjänas (haha!). Men jag tänker så här, att det man gillar är historierna. Trots att de kanske är påhittade. Om du inte kan se om patinan är äkta eller fejk spelar det kanske ingen roll? Det är förstås inte så svårt att ta reda på, men vid första anblicken. Risken är dock stor att det gör dig besviken. Drömmen om en plats i svunnen tid, på annan plats kan göra dig deprimerad. Jo, det är sant. Några av dem som sett ”Avatar” är numera deprimerade för att Pandora inte finns (Nu råkar det ju vara så att Pandora visst finns. WoahahaHAHA, (hysteriskt skratt) men ändå.).

Den gamla dopklänningen som generation efter generation i min familj har burit som bebis. Och korgen bebisarna sov i. Det är laddat.

Handarbetade, slöjdade föremål får direktladdning i och med människan som arbetar.

Kragen tog form igår kväll. Det blir halvvantar. Lite inspirationssök på internet. Ett tips är Nordiska museets digitala textilgalleri. Internet är magiskt. Se även min vän Kristinas blogg. Hon är grym på tvåändsstick. Och Dödergök såklart, som också har gästbloggat här. Nåväl, lysande stjärnor är de båda två.

De ett hundra maskorna blev en tredjedel färre och jag gjorde två vridna varv i handleden. Ökar för tummen.

Nittiotal. Sent på året. Tidigt på morgonen. En mellanstadieklass, någonstans i mellansverige. Klassrummets lysrörsarmaturer är släckta men på varje bänk kompenseras mörkret av ett tänt ljus. En svag doft av bränt sprider sig till katedern där fröken läser ur julevangeliet. Hon slutar läsa, höjer blicken, sniffar i luften och lokaliserar. Det är jag som bränner hårstrån. Hon slänger en sträng blick men återgår till evangeliet. Jag slutar att bränna men börjar istället med att pilla bort stearin från ljuset. Vilket snart övergår i att hälla smält stearin på bänken. För att pilla bort det när det stelnar. Det går att göra gubbar av.

Jag tillhörde de där ungarna som hade modellera i bänken. Hade svårt att koncentrera mig utan att ha något i händerna. Jag satt och skulpterade medan jag lyssnade. Man verkar lite mer korkad än andra och lite ” uppe i det blå”. Men jag lyssnade fanemej intensivt. Att ge mig en bit lera var som att plocka bort bomull ur mina öron eller ta av en ögonbindel för mina ögon. Kan du verkligen bli lönsam, du där, lille vän, som leker med lera medan alla dina skolkamrater sitter stilla och tittar på fröken. Njaa.

Nuförtiden går det lättare att koncentrera sig utan att pilla med något. Tur är väl det. Folk tror ju att man är kocko. Men för att komma på vad jag vill skriva här var jag tvungen att börja sticka ett par vantar. Välja garn. Nysta garn. Tänka ut ett mönster. Lägga upp ett hundra stycken maskor.

Följ med mig längs tankegångarna i ett par vantar.