Ett stilla pysslande

Jag måste nog hänga kvar vid min mormor och den mediala bristens följder ett tag till. Hon samlade familjen om kvällarna och högläste för dem medan de sysslade, var och en, med sina egna uppgifter. När det skulle stickas täcken satt alla (åtminstone töserna) runt den stora stickbågen i köket. Ro och trygghet lade sig som ett täcke över fliten. Jag hade gärna suttit med kring bordet, där jag långt senare många gånger suttit i måltidssammanhang. Jag kan föreställa mig den högtidliga känslan, emellanåt bruten av småprat och fnissningar. Jag har försökt idka högläsning i min egen familj, men resultatet har varit nedslående. Intresset för att lyssna såväl som att läsa har varit obefintligt. Jag gillar högläsning! Så nu var det sagt och jag känner det lite som att jag ”kommit ut ur garderoben”. Högläsning är något som man inte längre ägnar sig åt i skolan, kanhända har det bidragit till ointresset. Ingen ska behöva känna sig utpekad, sa barnens lärare. Men är det inte bra att både höra sig själv läsa högt och att lyssna till andra som gör det? Är inte det också ett sätt att lära sig, sa jag. Så ser vi inte på det idag, blev svaret. Jag tycker det är fint med högläsning! Jag delar ett stycke text med någon. Samtidigt! Jag delar ett stycke text med dig, som jag tycker är värdefull, och du delar en annan, för dig värdefull text, med mig. Vi delar en upplevelse, ett intryck, och delar vi inte åsikter så kan det istället leda till en berikande diskussion. När kvällen blivit sen kurade mormor och morfar skymning. De spejade ut över ägorna, sammanfattade dagen och kände tacksamhet att de fått dela ytterligare en dag tillsammans, att både djur och odlingar klarat sig bra, att det funnits mat att sätta på bordet och att alla barnen fått förbli friska. Återigen något att ta lärdom av; det finns skäl att betydligt oftare avsluta dagen i kontemplativ tacksamhet!