För ett drygt sekel sedan hette det att kvinnohänder aldrig fick vara sysslolösa. Tänk så mycket vackert som föddes ur det. För mig, som ”ekorre” har det givit en guldgruva att gräva ur. Jag har t.ex. ett passionerat förhållande till linneskåp. Det har jag haft så länge jag kan minnas. Åter igen är det nog mormors förtjänst. Jag minns så starkt hur jag, när jag som barn kom till mormor Hanna och morfar Johan, följde med mormor eller någon moster in i salen för att hämta lakan ur det stora linneskåpet. Skåpdörrarna öppnades och doften av lavendel fann sin väg till min näsa. På hyllorna låg rader av noggrant rullade lakan och örngott med vackra spetsar och fantasifulla monogram. Ett ”vattenfall” av krusade örngottsband välvde ner över hyllraderna. Det kändes mycket ansvarsfullt att själv få välja och jag gjorde det med stor omsorg. Fast i slutänden valde jag ändå alltid samma lakan och örngott med broderad rosa bård. Aldrig har jag sovit bättre, aldrig drömt vackrare drömmar än då, mellan de svala välmanglade lakanen med doft av lavendel. Idag har jag mitt eget linneskåp. Visst finns där ett och annat mangelfritt påslakan à la 70-tal, men där finns framför allt lakan och örngott som mina anmödrar med stor omsorg satt sina monogram på. Jag manglar alltid lakanen och krusar i meditativ förtjusning örngottsbanden. Varje gång jag öppnar dörrarna möter mig mina anmödrar jämte doften av lavendel.

Örngottsmonogram för Brita Larsdotter från Norrala socken i Hälsingland, min mormors mormors.

Nåväl, mitt bloggande har nått sitt slut och jag ska lämna över stafettpinnen till nästa veckas bloggare. Det har varit en vecka med viss rannsakning av sig själv och grävande i undanskyfflademinnes-basen. Jag måste väl ändå på något vis avsluta med att ”knyta ihop säcken”. Kanhända så här: hantverkande och slöjdande är på många sätt gränsöverskridande, det förekommer bland alla människor, oavsett ålder, etnicitet, religion, kön eller klasstillhörighet. För somliga i form av yrkesverksamhet och för andra som fritidssyssla och avkoppling. Det skapar samhörighet i hantverket generellt och binder dessutom människor samman genom kurser, nätverk och marknader. För den som är sjuk eller har förlorat sina funktioner kan hantverkande / slöjdande ge rehabilitering och öppna en meningsfull väg mot tillfrisknande. Få lämnas oberörda. Själv tror jag att alla händer mår bra av att vara sysselsatta, för jag vet att händers arbete ger glädje i hjärtat och ro i själen. Det har jag sett med egna ögon.

Är det inte märkligt hur man påverkas av det man för stunden sysslar med? Under mina år inom olika delar av sjukvården har jag kommit på mig själv med att fokusera på, ja rent av leta efter, vissa detaljer. Detaljerna har varierat utifrån vilken avdelning jag för stunden arbetat på: fina blodkärl för provtagning och nålsättning (diabetesmedicin), gravida magar (förlossningsavdelningen), ett litet veck på örsnibben som någon påstod kunde visa på benägenhet för hjärt-/kärlsjukdom (hjärtintensiven), fler fina blodkärl och tydliga hakor  för lättare sövning (narkosen) och grå-grumliga ögon och hängande ögonlock (ögonoperation). Andra förekommande detaljer gick mig spårlöst förbi. Sedan jag började läsa textilvetenskap ser jag plötsligt helt andra saker: ett broderi på vanten som drar en barnvagn, en spetskantad krage i en film, skärningen på en kappa i kön framför mig, mönstret i damastduken under middagsporslinet och mattan som ligger där jag säkerligen 1000 gånger tidigare passerat utan att se den. Jag är övertygad om att de fanns där tidigare också, då medan jag bara studerade anatomin hos dem som passerade. Den vet jag intet av idag.

Inser till min stora förtjusning att hantverkande eller slöjdande, vad man nu väljer att kalla detta händernas skapande, puttrar lite varstans i vår nutida gryta. Erinrar mig hur det var när vi under en period på 90-talet bodde i USA. Arts & crafts var en städse förekommande rörelse, med kurser, workshops, nätverk och mängder av affärer. Nu var nog aktiviteterna i mångt och mycket annorlunda från vad vi här kallar hantverk eller slöjd. Arts & crafts butikerna var fyllda till brisningsgränsen med verktyg, detaljer, halv- och helfabrikat för alla tycken och smaker. Scrapbooking, att göra konstfulla album med hjälp av lim och egenklippta eller färdigköpta papp-/plastfigurer, var STORT. Nästan lika populärt var konsten att med en sylliknande tingest av trä trycka fast små zig-zag-klippta olikmönstrade tygbitar i färdiggjutna figurer av polystyren, till att bli bl.a. dörrkransar och julgranar. Cernitlera i regnbågens alla färger var också populärt. Jag minns speciellt en workshop i att tillverka dörrkransar i ”twisted paper” (en typ av tvinnat, lite crepat papper som såldes i härvor eller nystan). Det var i påsktid och jag gjorde en glad påskkanin i pastelliga färger att hänga på vår ytterdörr. Det var nog mitt första möte med Arts & crafts och jag lärde mig genast att utan limpistol var man såld. Limpistolen och polystyrenet blev för en tid mina bästa vänner.

Påskkrans av "twisted paper

Det som jag föll allra mest handlöst för var dock att tårtbakning och godistillverkning räknades in under rubriken och fick egna hyllmetrar i Arts & crafts-butikerna. Jag frossade i kak- muffins- och godisformar, blå karamellfärg, alla former av strössel man kan tänka sig, spritsar för olika ändamål och med olika tyllar (=munstycken som ger olika spritsformationer) instruktionsböcker för godistillverkning och för uppbyggnad av de mest fantastiska tårtor. Rena konstverk! Så många spritsade tårtor blev det nu inte, för det visade sig att en av anledningarna till att tårtorna hade sådana fantastiska spritsade glasyrformationer var att glasyren till största delen bestod av ister och florsocker. Med den vetskapen kändes det inte längre lika lockande. Jag har förstås spritsat grädde på en del tårtor därefter, men de blir ju aldrig lika hållfasta som de amerikanska som faktiskt tålde det mesta.

Vi hade nyss flyttat in i vår drömlägenhet i Clayton, när sonen fyllde 4 och några nyfunna vänner skulle komma på kalas. Sonen hade sett de tjusiga tårtor som fanns att köpa i den närbelägna livsmedelsaffärens bageriavdelning och redan valt en med Sesam-motiv. Lägenheten var ännu så länge sparsamt möblerad och husgerådsparken nästintill obefintlig, så det var inte särdeles svårt att gå med på hans önskan. Bara att få gasspisens ugn att fungera kändes som överkurs. Vi styrde alltså kosan mot affären för att handla. Som kronan på verket lade vi den beställda tårtan sist på varubandet. Medan jag betalar ser jag hur Billy, en av de ungdomar som är anställd av affären för att packa kundernas kassar, tar tårtkartongen och ställer den på högkant i en påse. Han lämnar så de handtagslösa papperspåsarna i min famn med ett leende och ett ”a nice day to you, mam” innan han vänder sig om för att ta itu med nästa kunds varor. Vad säger man? Ingenting, för man saknar ord! När tårtan senare packas upp av den något förskräckta undertecknad visar det sig, som genom ett under, att den inte har en endaste enda liten ”buckla”.

Muminhus-tårta

Mitt eget handarbete då? Jo, det har tagit sig lite olika uttryck genom åren. Jag gillar till exempel att avbilda saker i ”annorlunda” material. Jag har några favoriter: en Luciakrona med tärnljus som jag sydde till dottern när hon var liten och den batteridrivna kronan var för tung, en ”vedeldad järnspis” och ett par vaser i stengods. De senare har formen av halslinningar på tröjor, den ena med knappar och den andra med dragkedja. Just keramiken kan jag sakna. Vilket fantastiskt material. Ett så gammalt hantverk och ändå så levande, med samma härliga känsla som att knåda sitt bröd. Men som med allt man tillverkar så travar det sig på hög om man inte förmår att separera sig från sina alster. Jag tror att just den svårigheten har gått i arv. Min far var konstnär och han hade alltid svårt att skiljas från sina målningar. Tavlorna var hans barn, lika mycket del av honom. Att sälja en tavla blev följaktligen nästan som att sälja sig själv.

Under det senaste halvåret har jag fallit pladask för nålbindning, inte minst för att jag haft så många flitiga nålbinderskor och -bindare på textilvetarkursen. Det tog sin rundliga tid innan jag, så att säga band ihop det. Att få till en lång tamp var väl inte så svårt, men att foga samman den och få den att växa på bredden var knepigare. De nedtecknade beskrivningarna underlättade föga, då det visade sig finnas ungefär lika många varianter som det finns byar i Sverige. Jag får nog ta upp övandet igen, för det blir inte riktigt som det ser ut på bild att det ska vara. Det blir liksom lite glesare. Jag har försökt skylla det på att garnet varit tunt, tills jag insåg att andra nålband betydligt stadigare vantar med avsevärt tunnare garn. Hm… det är alltså inte garnet utan tekniken som felar. Men övning ger färdighet och jag ger inte upp så lätt. Till nästa vinter, åtminstone, ska jag väl ha kunnat åstadkomma ett par varma, täta, valkade, nålbundna vantar. Just nu inskränker sig dock handarbetandet till att dels försöka minska ett aldrig sinande berg av ”lappning och lagning”, dels sticka en ny mössa till dottern som för en tid sedan förlade den gamla. Den lär inte bli identisk, men förhoppningsvis ska den värma lika gott. Det är väl också det som är lite av fröjden med egen tillverkning; det syns att det är eget, gjort för hand, och inte identiskt med något annat.

Luciakrona och tärnljus i filt

Vedspis i stengods

Händernas skapande ger glädje i hjärtat och ro i själen. Det har jag sett med egna ögon! När jag började min vårdkarriär var arbetsterapi för de gamla livsnödvändigt. Självklart skulle händerna få arbeta med sådant de kunde och klarade av, allt utifrån vars och ens förutsättningar. Idag har jag förstått att den delen inte längre är lika viktig, åtminstone inte tillräckligt kostnadseffektiv. Jag hoppas att jag har fel, men jag tror att arbetsterapiverksamheten är indragen inom många äldreboenden. Katastrofalt! Jag minns själv en kvinna som jag hade förmånen att möta i flera olika sammanhang under en längre period. Hon hade blivit blind och rörelsehindrad på gamla dagar och kunde därför inte reda sig själv. Hemtjänsten kom och gav henne den basala omvårdnaden: hjälpte henne upp, serverade måltider, hjälpte henne till toaletten och stoppade henne på kvällen i säng. Där de satte henne när de gick satt hon kvar nästa gång de kom. Kvinnan var tämligen apatisk. Vem skulle inte ha blivit det av att tillbringa större delen av dagarna i sitt ensamma mörker, alla dagar likadana? Så kom någon fram till att situationen med hemtjänst inte längre höll och kvinnan flyttades till ett äldreboende. På ålderdomshemmet fanns ett vårdbiträde som ville lite mer, lite utöver vad som egentligen förväntades av henne. Hon lyckades övertala den tysta kvinnan att följa med på en rundtur i huset. I rullstol drogs hon så genom ålderdomshemmets alla lokaler och vårdbiträdet berättade vad de passerade och projicerade sina bilder in i kvinnans mörker. Slutligen kom de till arbetsterapin. Redan dunket från vävstolen fick kvinnan att reagera. Där fanns något hon kände igen, som trygga hjärtslag i den annars så främmande miljön. Det visade sig att hon hade vävt mycket i sitt liv, men att vävstolen fått stryka på foten när hennes handikapp tog överhanden. Strunt, tänkte vårdbiträdet. Med hjälp av arbetsterapeuten och med ytterligare lite övertalning, hjälpte de kvinnan till rätta vid vävstolen. Lite försiktigt lät hon händerna fara över varpen, känna på slagbommen. Trevande hittade fötterna tramporna. Måhända bar henne inte benen, men rörligheten fanns kvar. En skyttel sattes i hennes hand och tänk, händerna visste genast vad de skulle göra med den. I den stunden fick kvinnan ånyo en funktion och i den blinda blicken skönjdes plötsligt en gnista. De dagliga besöken vid vävstolen fick henne att leva upp. Hon stannade inte längre kvar på sitt rum, började delta i samtalen vid måltiderna och blev nästan som en ung flicka till sinnet. Hon hade mycket att berätta, nu när hennes åsikter efterfrågades och väggarna inte längre var hennes enda åhörare. Timmarna vid vävstolen övade så småningom upp styrkan i hennes ben så pass att hon kunde byta sin rullstol mot en rullator. Den kvinnans skillnad vilade helt och hållet i vårdbiträdets val att se kvinnan framför sig och hennes möjligheter.

Jag måste nog hänga kvar vid min mormor och den mediala bristens följder ett tag till. Hon samlade familjen om kvällarna och högläste för dem medan de sysslade, var och en, med sina egna uppgifter. När det skulle stickas täcken satt alla (åtminstone töserna) runt den stora stickbågen i köket. Ro och trygghet lade sig som ett täcke över fliten. Jag hade gärna suttit med kring bordet, där jag långt senare många gånger suttit i måltidssammanhang. Jag kan föreställa mig den högtidliga känslan, emellanåt bruten av småprat och fnissningar. Jag har försökt idka högläsning i min egen familj, men resultatet har varit nedslående. Intresset för att lyssna såväl som att läsa har varit obefintligt. Jag gillar högläsning! Så nu var det sagt och jag känner det lite som att jag ”kommit ut ur garderoben”. Högläsning är något som man inte längre ägnar sig åt i skolan, kanhända har det bidragit till ointresset. Ingen ska behöva känna sig utpekad, sa barnens lärare. Men är det inte bra att både höra sig själv läsa högt och att lyssna till andra som gör det? Är inte det också ett sätt att lära sig, sa jag. Så ser vi inte på det idag, blev svaret. Jag tycker det är fint med högläsning! Jag delar ett stycke text med någon. Samtidigt! Jag delar ett stycke text med dig, som jag tycker är värdefull, och du delar en annan, för dig värdefull text, med mig. Vi delar en upplevelse, ett intryck, och delar vi inte åsikter så kan det istället leda till en berikande diskussion. När kvällen blivit sen kurade mormor och morfar skymning. De spejade ut över ägorna, sammanfattade dagen och kände tacksamhet att de fått dela ytterligare en dag tillsammans, att både djur och odlingar klarat sig bra, att det funnits mat att sätta på bordet och att alla barnen fått förbli friska. Återigen något att ta lärdom av; det finns skäl att betydligt oftare avsluta dagen i kontemplativ tacksamhet!

Det syns inte hur lång tid det har tagit, men det syns om det är välgjort, sa mormor Hanna och petade med bestämd hand upp de av något av barnen mödosamt hopknåpade stygnen. Brutalt kan tyckas, lite som pianoläraren som rappade sin elev över fingrarna när denne råkade komma åt fel tangent, men oj vilka duktiga brodöser de barnen blev. Ja åtminstone töserna, för det här var i en tid då gossar inte förväntades ägna sig åt textilslöjd. Kraven på det de hade för händer var dock minst lika höga.

Hon var en enastående kvinna, min mormor. Bara det faktum att hon, utöver de tre ensamma barnen, födde tre tvillingpar, gör henne unik. 9 barn födda under en 17 årsperiod, låter kanske inte så farligt. Om man istället betänker att de 7 första var födda inom en period av 8 år, känns det, åtminstone för mig, något mer ansträngt. Vid sidan av barnen var hon lantbrukarhustru, husmor, litterärt intresserad och synnerligen mångkunnig i textilt hantverk. När jag tycker att jag har svårt att hinna med allt jag vill, så brukar jag tänka på allt som hon var tvungen att hinna med …utan snabbköp, disk- och tvättmaskin, dammsugare, symaskin, matberedare, elvisp, ”you name it”. Att klara sig utan alla de hjälpmedel som de flesta av oss idag tar för givna. Hon behövde förstås inte ”curla” sina barn till träningar och aktiviteter kors och tvärs. Undrar just hur det skulle ha sett ut? Aktivera sig gjorde de säkerligen utmärkt på egen hand, de var ju nästan ett fotbollslag. Det hon framför allt klarade sig utan var dagens oändliga multimedia-park. Hon ödslade aldrig bort sin tid på surfande och tv-tittande, det aldrig sinande informationsflödet. Däri ligger den stora skillnaden och den får mig faktiskt att skämmas en smula när jag tänker att jag ”inte hinner”.