Händernas skapande

Händernas skapande ger glädje i hjärtat och ro i själen. Det har jag sett med egna ögon! När jag började min vårdkarriär var arbetsterapi för de gamla livsnödvändigt. Självklart skulle händerna få arbeta med sådant de kunde och klarade av, allt utifrån vars och ens förutsättningar. Idag har jag förstått att den delen inte längre är lika viktig, åtminstone inte tillräckligt kostnadseffektiv. Jag hoppas att jag har fel, men jag tror att arbetsterapiverksamheten är indragen inom många äldreboenden. Katastrofalt! Jag minns själv en kvinna som jag hade förmånen att möta i flera olika sammanhang under en längre period. Hon hade blivit blind och rörelsehindrad på gamla dagar och kunde därför inte reda sig själv. Hemtjänsten kom och gav henne den basala omvårdnaden: hjälpte henne upp, serverade måltider, hjälpte henne till toaletten och stoppade henne på kvällen i säng. Där de satte henne när de gick satt hon kvar nästa gång de kom. Kvinnan var tämligen apatisk. Vem skulle inte ha blivit det av att tillbringa större delen av dagarna i sitt ensamma mörker, alla dagar likadana? Så kom någon fram till att situationen med hemtjänst inte längre höll och kvinnan flyttades till ett äldreboende. På ålderdomshemmet fanns ett vårdbiträde som ville lite mer, lite utöver vad som egentligen förväntades av henne. Hon lyckades övertala den tysta kvinnan att följa med på en rundtur i huset. I rullstol drogs hon så genom ålderdomshemmets alla lokaler och vårdbiträdet berättade vad de passerade och projicerade sina bilder in i kvinnans mörker. Slutligen kom de till arbetsterapin. Redan dunket från vävstolen fick kvinnan att reagera. Där fanns något hon kände igen, som trygga hjärtslag i den annars så främmande miljön. Det visade sig att hon hade vävt mycket i sitt liv, men att vävstolen fått stryka på foten när hennes handikapp tog överhanden. Strunt, tänkte vårdbiträdet. Med hjälp av arbetsterapeuten och med ytterligare lite övertalning, hjälpte de kvinnan till rätta vid vävstolen. Lite försiktigt lät hon händerna fara över varpen, känna på slagbommen. Trevande hittade fötterna tramporna. Måhända bar henne inte benen, men rörligheten fanns kvar. En skyttel sattes i hennes hand och tänk, händerna visste genast vad de skulle göra med den. I den stunden fick kvinnan ånyo en funktion och i den blinda blicken skönjdes plötsligt en gnista. De dagliga besöken vid vävstolen fick henne att leva upp. Hon stannade inte längre kvar på sitt rum, började delta i samtalen vid måltiderna och blev nästan som en ung flicka till sinnet. Hon hade mycket att berätta, nu när hennes åsikter efterfrågades och väggarna inte längre var hennes enda åhörare. Timmarna vid vävstolen övade så småningom upp styrkan i hennes ben så pass att hon kunde byta sin rullstol mot en rullator. Den kvinnans skillnad vilade helt och hållet i vårdbiträdets val att se kvinnan framför sig och hennes möjligheter.