Det egna handarbetet

Mitt eget handarbete då? Jo, det har tagit sig lite olika uttryck genom åren. Jag gillar till exempel att avbilda saker i ”annorlunda” material. Jag har några favoriter: en Luciakrona med tärnljus som jag sydde till dottern när hon var liten och den batteridrivna kronan var för tung, en ”vedeldad järnspis” och ett par vaser i stengods. De senare har formen av halslinningar på tröjor, den ena med knappar och den andra med dragkedja. Just keramiken kan jag sakna. Vilket fantastiskt material. Ett så gammalt hantverk och ändå så levande, med samma härliga känsla som att knåda sitt bröd. Men som med allt man tillverkar så travar det sig på hög om man inte förmår att separera sig från sina alster. Jag tror att just den svårigheten har gått i arv. Min far var konstnär och han hade alltid svårt att skiljas från sina målningar. Tavlorna var hans barn, lika mycket del av honom. Att sälja en tavla blev följaktligen nästan som att sälja sig själv.

Under det senaste halvåret har jag fallit pladask för nålbindning, inte minst för att jag haft så många flitiga nålbinderskor och -bindare på textilvetarkursen. Det tog sin rundliga tid innan jag, så att säga band ihop det. Att få till en lång tamp var väl inte så svårt, men att foga samman den och få den att växa på bredden var knepigare. De nedtecknade beskrivningarna underlättade föga, då det visade sig finnas ungefär lika många varianter som det finns byar i Sverige. Jag får nog ta upp övandet igen, för det blir inte riktigt som det ser ut på bild att det ska vara. Det blir liksom lite glesare. Jag har försökt skylla det på att garnet varit tunt, tills jag insåg att andra nålband betydligt stadigare vantar med avsevärt tunnare garn. Hm… det är alltså inte garnet utan tekniken som felar. Men övning ger färdighet och jag ger inte upp så lätt. Till nästa vinter, åtminstone, ska jag väl ha kunnat åstadkomma ett par varma, täta, valkade, nålbundna vantar. Just nu inskränker sig dock handarbetandet till att dels försöka minska ett aldrig sinande berg av ”lappning och lagning”, dels sticka en ny mössa till dottern som för en tid sedan förlade den gamla. Den lär inte bli identisk, men förhoppningsvis ska den värma lika gott. Det är väl också det som är lite av fröjden med egen tillverkning; det syns att det är eget, gjort för hand, och inte identiskt med något annat.