Arts & crafts

Inser till min stora förtjusning att hantverkande eller slöjdande, vad man nu väljer att kalla detta händernas skapande, puttrar lite varstans i vår nutida gryta. Erinrar mig hur det var när vi under en period på 90-talet bodde i USA. Arts & crafts var en städse förekommande rörelse, med kurser, workshops, nätverk och mängder av affärer. Nu var nog aktiviteterna i mångt och mycket annorlunda från vad vi här kallar hantverk eller slöjd. Arts & crafts butikerna var fyllda till brisningsgränsen med verktyg, detaljer, halv- och helfabrikat för alla tycken och smaker. Scrapbooking, att göra konstfulla album med hjälp av lim och egenklippta eller färdigköpta papp-/plastfigurer, var STORT. Nästan lika populärt var konsten att med en sylliknande tingest av trä trycka fast små zig-zag-klippta olikmönstrade tygbitar i färdiggjutna figurer av polystyren, till att bli bl.a. dörrkransar och julgranar. Cernitlera i regnbågens alla färger var också populärt. Jag minns speciellt en workshop i att tillverka dörrkransar i ”twisted paper” (en typ av tvinnat, lite crepat papper som såldes i härvor eller nystan). Det var i påsktid och jag gjorde en glad påskkanin i pastelliga färger att hänga på vår ytterdörr. Det var nog mitt första möte med Arts & crafts och jag lärde mig genast att utan limpistol var man såld. Limpistolen och polystyrenet blev för en tid mina bästa vänner.

Det som jag föll allra mest handlöst för var dock att tårtbakning och godistillverkning räknades in under rubriken och fick egna hyllmetrar i Arts & crafts-butikerna. Jag frossade i kak- muffins- och godisformar, blå karamellfärg, alla former av strössel man kan tänka sig, spritsar för olika ändamål och med olika tyllar (=munstycken som ger olika spritsformationer) instruktionsböcker för godistillverkning och för uppbyggnad av de mest fantastiska tårtor. Rena konstverk! Så många spritsade tårtor blev det nu inte, för det visade sig att en av anledningarna till att tårtorna hade sådana fantastiska spritsade glasyrformationer var att glasyren till största delen bestod av ister och florsocker. Med den vetskapen kändes det inte längre lika lockande. Jag har förstås spritsat grädde på en del tårtor därefter, men de blir ju aldrig lika hållfasta som de amerikanska som faktiskt tålde det mesta.

Vi hade nyss flyttat in i vår drömlägenhet i Clayton, när sonen fyllde 4 och några nyfunna vänner skulle komma på kalas. Sonen hade sett de tjusiga tårtor som fanns att köpa i den närbelägna livsmedelsaffärens bageriavdelning och redan valt en med Sesam-motiv. Lägenheten var ännu så länge sparsamt möblerad och husgerådsparken nästintill obefintlig, så det var inte särdeles svårt att gå med på hans önskan. Bara att få gasspisens ugn att fungera kändes som överkurs. Vi styrde alltså kosan mot affären för att handla. Som kronan på verket lade vi den beställda tårtan sist på varubandet. Medan jag betalar ser jag hur Billy, en av de ungdomar som är anställd av affären för att packa kundernas kassar, tar tårtkartongen och ställer den på högkant i en påse. Han lämnar så de handtagslösa papperspåsarna i min famn med ett leende och ett ”a nice day to you, mam” innan han vänder sig om för att ta itu med nästa kunds varor. Vad säger man? Ingenting, för man saknar ord! När tårtan senare packas upp av den något förskräckta undertecknad visar det sig, som genom ett under, att den inte har en endaste enda liten ”buckla”.