Ur linneskåpet

För ett drygt sekel sedan hette det att kvinnohänder aldrig fick vara sysslolösa. Tänk så mycket vackert som föddes ur det. För mig, som ”ekorre” har det givit en guldgruva att gräva ur. Jag har t.ex. ett passionerat förhållande till linneskåp. Det har jag haft så länge jag kan minnas. Åter igen är det nog mormors förtjänst. Jag minns så starkt hur jag, när jag som barn kom till mormor Hanna och morfar Johan, följde med mormor eller någon moster in i salen för att hämta lakan ur det stora linneskåpet. Skåpdörrarna öppnades och doften av lavendel fann sin väg till min näsa. På hyllorna låg rader av noggrant rullade lakan och örngott med vackra spetsar och fantasifulla monogram. Ett ”vattenfall” av krusade örngottsband välvde ner över hyllraderna. Det kändes mycket ansvarsfullt att själv få välja och jag gjorde det med stor omsorg. Fast i slutänden valde jag ändå alltid samma lakan och örngott med broderad rosa bård. Aldrig har jag sovit bättre, aldrig drömt vackrare drömmar än då, mellan de svala välmanglade lakanen med doft av lavendel. Idag har jag mitt eget linneskåp. Visst finns där ett och annat mangelfritt påslakan à la 70-tal, men där finns framför allt lakan och örngott som mina anmödrar med stor omsorg satt sina monogram på. Jag manglar alltid lakanen och krusar i meditativ förtjusning örngottsbanden. Varje gång jag öppnar dörrarna möter mig mina anmödrar jämte doften av lavendel.

Nåväl, mitt bloggande har nått sitt slut och jag ska lämna över stafettpinnen till nästa veckas bloggare. Det har varit en vecka med viss rannsakning av sig själv och grävande i undanskyfflademinnes-basen. Jag måste väl ändå på något vis avsluta med att ”knyta ihop säcken”. Kanhända så här: hantverkande och slöjdande är på många sätt gränsöverskridande, det förekommer bland alla människor, oavsett ålder, etnicitet, religion, kön eller klasstillhörighet. För somliga i form av yrkesverksamhet och för andra som fritidssyssla och avkoppling. Det skapar samhörighet i hantverket generellt och binder dessutom människor samman genom kurser, nätverk och marknader. För den som är sjuk eller har förlorat sina funktioner kan hantverkande / slöjdande ge rehabilitering och öppna en meningsfull väg mot tillfrisknande. Få lämnas oberörda. Själv tror jag att alla händer mår bra av att vara sysselsatta, för jag vet att händers arbete ger glädje i hjärtat och ro i själen. Det har jag sett med egna ögon.