Det är skillnad på folk och fä.

Idag hände det något på praktiken som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag hade tänkt att skriva lite om hur man låter hantverk och slöjd gå vidare i generationerna. Om hur mormor virkade överkast och tossor så länge hennes reumatiska händer klarade av att hålla en virknål. Ett överkast till varje barn och barnbarn, och tossor till varje fot i hela släkten. Om en bekant som sydde en dopklänning av sina förmödras olika broderade sängkläder, och på så sätt lät gamla generationer möta framtida generationer.  Om hur jag lär min dotter om garn och den textila glädjen, och om hur mor och dotter arbetar sida vid sida på min praktik. Något som var vanligt förr i gårdarna men som man ser allt mer sällan, att yrkena går i arv, och att mor lär dotter ett yrke, inte bara en hobby.

Men i förmiddags fick vi besök på ateljén. Det var en förstekurator från en nation här i stan som kom förbi med en fana. Vi var förvarnade om att fanan var förstörd, och innan han kom filosoferade vi lite om det var utspilld öl, vinfläckar, en lös applikation eller hur fanan skulle se ut. Föga anade vi den förödelse som fanan varit med om. När han spred ut trasorna på sybordet bara tystnade vi. Vi häpnade. Förskräckt försökte jag hitta luft, och jag hörde hur det svaldes tungt bredvid mig.

Alla har vi olika respekt för hantverk. Av misstag hade fanan varit framme under en fest, och nu var den totalt förstörd. Det finns inget annat ord för det skick som fanan var i. Två stora broderier var borta, helt försvunna. Siden saknades. Andra broderier och applikationer hängde löst i slamsor från det som återstod av fanan. Så onödigt och så totalt respektlöst. Kuratorn såg gråtfärdig ut när han förklarade vad som hänt och undrade om vi kunde rädda hans fana. Lätta fingrar svepte över de trasiga broderierna. Vad skulle man kunna göra åt det här. Nationerna sliter hårt på sina textilier, men något sådant här hade ingen av oss sett innan, och då har en av oss sytt i branschen i över 50 år… En fana som jag inte ens kan uppskatta hur lång tid det tagit att sy, vågar inte ens med alla de broderade detaljerna. En fana som var 30 år eller äldre, med alla sina historier och minnen.  Sedan ett misstag, en fest och den var helt förstörd.

Att återställa den kan jämföras med vad en kirurg står inför med någon som blivit överkörd av en långtradare och sedan ett godståg. Vad vi hade framför oss på vårat sybord, var vad fältskären vid de medeltida slagen kunde mötas av. Visst kan vi sy ihop en del sår, visst kan vi ersätta det saknade tyget. Men ärren kommer att synas, den kommer aldrig att bli sig lik igen, och vissa delar kommer att förbli borta. Allt för att någon ville leka Indiana Jones i närmaste gardin.

Resten av dagen jobbade vi tyst med annat, men jag gissar att det inte bara var mina tankar som drogs till den trasiga fanan. Det var egentligen först vid eftermiddagsfikat som vi hämtat oss från chocken på förmiddagen. Och jag känner fortfarande hur det tog mig. Men samtidigt börjar två små tankar mala i bakhuvudet, värda att grunna vidare på en stund.

1. Folk ser väldigt olika på det här med traditioner och historia. Och respekten för det gedigna hantverket är definitivt olika. Det är skillnad på folk och fä.

2. Jag är fast, jag vill inte bara pyssla hemma, detta är inte bara hobby, utan något jag vill arbeta med.