Tänk vad fort tiden kan gå ibland. Den här veckan har svischat fram. Jag som tyckte att jag hade gott om tid att filosofera offentligt när jag skulle gästblogga en hel vecka. Dagarna har bara susat förbi. Klockan ringer, frukost, iväg till praktiken, sy så att nålen glöder (nåja, om man räknar fokusering och inte hastighet så.), hem igen, leka, natta och så dags för pyssel och javisstja, bloggandet. Var dag olika, men ändå så lika. Tror bestämt det är likheten som get dem namnet, vardagar…

Men så går det när nornorna spinner. Medan sländan snurrar går tiden. Det gäller att fånga dagen. Eller som ett annat uttryck jag stötte på via en blogg med det namnet för inte så länge sedan, Crea Diem. Det gäller att skapa dagen. Skapardagen kan det också översättas. Jag tror att jag ska ha en sådan snart. En dag som jag helt tillägnar mitt skapande. Sortera upp mina inspirationspärmar, nysta upp härvorna av garn, och rensar bland stuvbitarna. Inventera lite bland verktygen och se till att de är i ordning.  Kanske något att göra under dymmelonsdagen, se till att allt är i ordning innan färden till Blåkulla.

Ha nu alla en riktigt glad påsk.

Det här är vad jag virkade under Earh Hour,

två nyckelringar/minilyckobollar, och ett etui får våtservetter.

Ska ha fler egna jordtimmar.

(Och vill du fortsätta läsa om vad som händer i mitt liv, gå in på Rouvas hörna, eller min hantverksblogg; )

Ikväll är det Earth Hour. Mellan 20.30 och 21.30 så stänger man av all onödig el och sparar energi globalt. Inga apparater på standby, inga onödiga lampor tända.

Själv tänkte jag tända ett par ljus och ta det lugnt med en virkning i soffan. Fira världen med en tyst och harmonisk timme. Earth Hour är lite som en födelsedag! Vi firar jorden under en timme, manifesterar dess blotta existens. Och tänker igenom vad som skett det senaste året med dess hälsa och liv. Så kan man faktiskt se det. Äta en liten tårtbit i stearinsljusens sken och kura skymning i moder jords ära.

Eller så kan man se krasst på det. VI måste spara energi, vi håller på att totalt förstöra vår egna planet i vår jakt på värdefulla material och ett lyxigare liv. Men då kommer frågan, vad är lyx? Är det snabba bilar som spyr ut avgaser, bolmande industrier, diamanter och dignande kristallkronor i varje rum? Eller är det en lugn tyst timme. Då när mobilen är avstängd , tangenterna är stilla, luften är frisk och klar, och man låter händerna syssla med det man gillar bäst. . Min val vad det gäller lyx är enkelt. En stund egentid, gärna med något för händerna. Meditativ slöjd.

Idag gjorde jag och Busan konstverk! Vi byggde höga konstfulla torn, hennes mer fantasifulla än mina. Materialet är inte det viktiga, det viktiga är att vi gjorde det ihop, vi pratade konst och skapade ihop. Hon är tre år, och för henne är fullt naturligt med såväl konstfulla statyer och tavlor. Vi uppmuntrar varandra och jag tror bestämt att hon också kommer att slöjda en dag, eller vad säger jag, hon slöjdar ju för fullt redan nu. På sina villkor.

Tre av mina statyetter. Han tyvärr inte få kort på Busans, då hon i en form av art performans raserade sina…

Ibland står det bara still i huvudet. Orden saknas och när jag försöker tänka en förnuftig tanke så är det som om hjärnan stod på E4an, jag ser alla bilar, men de svischar bara förbi och det är omöjligt att fokusera på en enda för att se detaljer.

Lite så är det nu. Jag har massor med idéer som poppar upp, men de är inte på ytan tillräckligt länge för att jag ska få grepp om dem och göra något av dem. Några SIPPor försöker få min uppmärksamhet, några nya projekt vill bli startade. Resultatet är noll. Inget händer.

Samma sak är det med bloggandet. Jag har så mycket jag vill säga och skriva om, att allt stockar sig och fastnar i dörren. Jag har en tanke om syjuntor och hur de har förändrats genom tiderna. En annan tanke om min väg i hantverket, från skolslöjden via pysselmys till något som liknar beroende och stolt slöjdare. En djupdykning i barndomens alster kanske? Ett ode till slöjdaren?  En kärleksvisa till knivar i synnerhet och verktyg i allmänhet?  Funderingar kring ordet Kravallslöjd? Hur rebellisk är jag?

Men det är överbelastning på intranätet i hjärnan och inget vettigt följer på de korta idéerna. Jag är helt enkelt för trött. Fredagar är helt enkelt inga bra dagar för mig vad det gäller hemslöjd. Ska nog helt enkelt ta mig ett glas vin och läsa klart tidningen Hemslöjden som kom i veckan.

(en tidning som jag varmt rekommenderar, hur skön som helst.)

Idag hände det något på praktiken som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag hade tänkt att skriva lite om hur man låter hantverk och slöjd gå vidare i generationerna. Om hur mormor virkade överkast och tossor så länge hennes reumatiska händer klarade av att hålla en virknål. Ett överkast till varje barn och barnbarn, och tossor till varje fot i hela släkten. Om en bekant som sydde en dopklänning av sina förmödras olika broderade sängkläder, och på så sätt lät gamla generationer möta framtida generationer.  Om hur jag lär min dotter om garn och den textila glädjen, och om hur mor och dotter arbetar sida vid sida på min praktik. Något som var vanligt förr i gårdarna men som man ser allt mer sällan, att yrkena går i arv, och att mor lär dotter ett yrke, inte bara en hobby.

Men i förmiddags fick vi besök på ateljén. Det var en förstekurator från en nation här i stan som kom förbi med en fana. Vi var förvarnade om att fanan var förstörd, och innan han kom filosoferade vi lite om det var utspilld öl, vinfläckar, en lös applikation eller hur fanan skulle se ut. Föga anade vi den förödelse som fanan varit med om. När han spred ut trasorna på sybordet bara tystnade vi. Vi häpnade. Förskräckt försökte jag hitta luft, och jag hörde hur det svaldes tungt bredvid mig.

Alla har vi olika respekt för hantverk. Av misstag hade fanan varit framme under en fest, och nu var den totalt förstörd. Det finns inget annat ord för det skick som fanan var i. Två stora broderier var borta, helt försvunna. Siden saknades. Andra broderier och applikationer hängde löst i slamsor från det som återstod av fanan. Så onödigt och så totalt respektlöst. Kuratorn såg gråtfärdig ut när han förklarade vad som hänt och undrade om vi kunde rädda hans fana. Lätta fingrar svepte över de trasiga broderierna. Vad skulle man kunna göra åt det här. Nationerna sliter hårt på sina textilier, men något sådant här hade ingen av oss sett innan, och då har en av oss sytt i branschen i över 50 år… En fana som jag inte ens kan uppskatta hur lång tid det tagit att sy, vågar inte ens med alla de broderade detaljerna. En fana som var 30 år eller äldre, med alla sina historier och minnen.  Sedan ett misstag, en fest och den var helt förstörd.

Att återställa den kan jämföras med vad en kirurg står inför med någon som blivit överkörd av en långtradare och sedan ett godståg. Vad vi hade framför oss på vårat sybord, var vad fältskären vid de medeltida slagen kunde mötas av. Visst kan vi sy ihop en del sår, visst kan vi ersätta det saknade tyget. Men ärren kommer att synas, den kommer aldrig att bli sig lik igen, och vissa delar kommer att förbli borta. Allt för att någon ville leka Indiana Jones i närmaste gardin.

Resten av dagen jobbade vi tyst med annat, men jag gissar att det inte bara var mina tankar som drogs till den trasiga fanan. Det var egentligen först vid eftermiddagsfikat som vi hämtat oss från chocken på förmiddagen. Och jag känner fortfarande hur det tog mig. Men samtidigt börjar två små tankar mala i bakhuvudet, värda att grunna vidare på en stund.

1. Folk ser väldigt olika på det här med traditioner och historia. Och respekten för det gedigna hantverket är definitivt olika. Det är skillnad på folk och fä.

2. Jag är fast, jag vill inte bara pyssla hemma, detta är inte bara hobby, utan något jag vill arbeta med.

Klockan är halv åtta på kvällen. Lugnet efter stormen har precis lagt sig. Lillklimpen sover, jag smög precis ut från hans rum. Det var länge sedan jag hörde något från Busans rum, så min gissning är att Busan och Maken sover gott i hennes säng. Ska väcka honom när jag skrivit klart här… eller inte. Han behöver nog sova en stund. I vanliga fall brukar jag ta fram mitt handarbete så här dags. Kanske koka en kopp te och titta till tevetablån om det finns något intressant. Det gör det sällan.

Den här stunden efter nattningen av barnen är nästan den bästa på hela dagen. Jag har precis kramat om en gosig och varm unge, det är tyst i huset, och jag har min lilla tid för mig själv. Det är nu ( eller precis innan jag somnar) som jag får mina goda idéer. Nu flödar inspirationen, och om jag har tur även energin. Många kvällar sitter jag bara still med min kopp te och pustar ut efter dagen. Lika många kvällar kommer pysslet fram. Och då gäller det att jag har både verktygen i skick och material till hands. Har jag väl börjat med något så blir det oftast klart, förr eller senare. Men kommer jag inte igång, då rinner idéen ut i sanden.

Ikväll är det dags för ett nytt projekt, ett litet ett. Jag ska fixa i ordning ett litet tygkuvert att ha våtservetter i handväskan i. Eller en minibörs. Vi får se exakt hur det blir när det blir klart. I tre år har jag sprungit runt med en hel skötväska vart jag än ska. Där har det bland annat alltid legat en bunt våtservetter, bra att ha när man har småbarn med sig. Nu är Maken pappaledig, och skötväskan hänger på hans axel. Då upptäcker jag plötsligt hur praktiskt det är med alla de där små paketen och mininecessärerna som jag hade i den. Så nu ska här fixas fina små börsar till mig själv. En som sagt till våtservetter, en till huvudvärkstabletter och plåster och sedan någon extra att fylla efter behov.

Men nu är det bäst att jag lämnar datorn, man ska smida medan järnet är varmt.

Så vad sysslar du med? kanske någon undrar.

Jag tar ett varv runt hemmet och tittar vilka projekt jag hittar. Vissa kallar det UFOn ( UnFinished Objects), men det låter så trist. Jag vill välja och vraka när jag sätter mig ner, så mina projekt är mera av typen SIPPor, Skojiga Inspirerande Pågående Projekt. Jag handarbetar ju som sagt för skojs skull.

I bokhyllan i kontoret hittar jag ett halvfärdigt träsmycke i päronträ. Kommer troligtvis att bli jättefint när det blir färdigt. Och dofta gott att ha runt halsen. Där bredvid ligger även en plastburksbeklädnad. Jag ska virka in en plastburk för att ge den lite flärd, och för att försköna toaletthyllan där den ska stå…Där ligger också en liten lyckoboll som ska hamna på en nyckelring och en annan virkad boll som ska bli en del i en mobil.

En färdig lyckoboll.

Oj, under dataskärmen ligger visst en påbörjad lyckoboll till. Den brukar växa medan jag tittar på programmet Sverige! på svtPlay. Och ovanför makens skärm ligger min vintermössa som inte blivit klar än. Det är den tredje den här vintern så jag är lite trött på mössor som krymper vartefter jag virkar dem…

Ute i lilla allrummet hittar jag två blivande matkassar. De saknar handtag men är annars färdiga. Och under dem ligger även tyg till ett par till påsar.

I köket ligger ett halvt mobilfodral och några bottnar till nåldynor.

Färdiga nåldynor

I hallen är det faktiskt tomt på små SIPPor, men i väskan ligger min virkpåse. Ett av mina motton är: ha alltid en virkning i väskan. Man vet ju aldrig när man får en långtråkig stund över någonstans och önskar att man hade en bok eller ett pyssel i väskan. Jag har det. Just nu är det 2 projekt i den påsen, ett rosa mobilfodral och en blåmelerad minibörs.

I vardagsrummet finns min virkkorg och mina garnkorgar. Varje nystan är köpt med en tanke om vad jag ska göra med det, vi får se om det blir vad jag tänkt. I virkkorgen ligger det diverse Sippor, bland annat min första och största, en virkad trekantssjal. Den blir jättefin och varm när den blir klar. Men den tar nog ett år till på sig eller två. Den har jag ingen brådska med egentligen, utan virkar ett par varv när andan faller på.

Min pysselkorg på utflykt, med sjalen skymtande.

I Busans rum hittar jag också pågående projekt, en fingervirkning, en ofärdig garnboll, och ett antal tavlor i vaxkrita och vattenfärg. Fast det är sant, tavlorna kanske är färdiga, det är bara jag som inte vet om det….

I vårat sovrum, i garderoben närmare bestämt finns för tillfället halva mitt pyssellager. Dvs det tygstuvar som jag tror att jag behöver inom en snar framtid, och därför inte vill ha undanstoppade långt in i förrådet i garaget. Där ligger också de halvfärdiga byxorna till lajvet i maj, och broderiet som ska bli en kärlekstavla till min make. Än så länge är det dock bara ett halvt hjärta, men till nästa Alla Hjärtans Dag så ska det vara klart.

Jupp, jag har många järn i elden jag.

När man syr går det inte att stressa. Det blir bara fel och trassel då. I alla fall för mig. Jag praktiserar på en syateljé, och det tog mig två veckor att få min kropp att inse att jag inte behöver springa maraton på jobbet varje dag. Varje stygn har sin tid. Det tar liksom den tid det tar, att föra nålen genom tyget och låta tråden förvandla sig till ett broderi. Jag varken ”sölar”eller latar mig på jobbet, men pulsen är heller inte 180. (Och jag ser det inte så här romantiserat när jag är där. ) Men det lönar sig liksom inte att slita och dra stressat i nålen, det blir inte bra av att stampa symaskinspedalen i botten. Man tappar kontrollen och innan man hunnit säga ”sysax” så har man sytt snett och fel och får göra om. Gör om, gör rätt. Var noggrann. Varje stygn har sin tid.

När jag då sitter där och broderar på mina konsekrationskors, slås jag av en annan tanke. Det här har (främst) kvinnor gjort i alla tider. Symbolen är gammal, och den blivande produkten är gammal. Men framför allt, vi har broderat, förskönat i alla tider. Läggsöm och kedjestygn har funnits åtminstone sedan sen vikingatid. Fanor och banér har broderats av flinka fingrar. Kläder har sytts och fått dekor i form av vävda band och broderi. Plötsligt känner jag mig ganska liten. Jag är en i mängden en bland hur många som helst som gör eller har gjort det jag sitter och gör precis just nu; Syr ett stygn i taget. Varje stygn har sin tid.

Samtidigt är det ju så att det jag gör också är väldigt stort. Kyrkliga textilier bevaras idag. Det jag sitter och syr på, kommer att användas så länge som tygerna håller, bokstavligt talat. Om jag syr ordentligt, noggrant varje stygn, och om sedan textilerna handhas på rätt sätt så kommer det jag gör idag, att användas länge, och sedan bevaras för kommande generationer. Varje stygn har sin tid. Hur lång den tiden är beror helt på.

Samma sak med det jag gör hemma. Om det görs ordentligt så håller det. Om Busan vill vara med och ”garna” så får hon det, plötsligt får stygnen bara ta lite längre tid i anspråk. Och så får varje stygn en ny innebörd och ett nytt syfte. Kanske blir det lite nya stygn också, sydda av en knubbig liten hand. Det gäller bara att anpassa materialet och stygnet, så kan även en treåring brodera. För varje stygn har sin tid.

Så sitter jag här. Det är måndag och min bloggvecka har precis börjat. Jag har sett fram emot den! Jag har planerat och funderat, och nu är den här. Och nu står det ganska tomt i huvudet. Vad ska jag skriva som är värt för er att läsa. Hur ska jag veta vad ni tycker är intressant och värt att läsa? Ska jag bry mig, eller strunta i det och skriva det jag känner för? Det är klart att jag bryr mig, jag skriver ju för att jag vill väcka en fundering, en idé och för att inspirera. Men jag tänker inte anpassa mig! Jag tänker skriva det jag känner för, och om det som intresserar mig. För om det väcker funderingar hos mig, om jag skriver sådant som jag tycker är värt att dela med mig av, så är chansen ganska stor att det inspirerar och väcker funderingar även hos er. Och om inte, så gör det inget.

Det är tanken som räknas.

Så är det med mitt slöjdande också. Jag pysslar och handarbetar i första hand för mitt egna stora nöjes skull. Jag gör det för att glädja mig och smycka min vardag med sådant jag tycker är vackert. Om andra sedan blir glada av mina gåvor, så blir jag extra glad. Men om någon håller upp en av mina virkade alster mellan tummen och pekfingret och rynkar på näsan… ja då har jag i alla fall haft en skön stund medan jag gjort den.  Så är det i första anblicken iallafall.

Det är tanken och vägen som räknas.

Tittar jag under ytan så ser jag en helt annan sanning. Så klart att jag blir sårad om någon inte tycker om mina alster, och visar det. Jag har ju lagt ner timmar, kärlek, tanke och glädje på att göra det jag gör. Och är det en gåva så är det oftast med tanke på just den personen, och för att just den personen ska få något att glädjas över. Önskan att glädja med en gåva eggar mig att göra mitt allra bästa.  Om jag inte skulle bry mig om att göra snygga saker, och om jag inte skulle bry mig huruvida andra tycker mina handarbeten är vackra eller inte, så skulle jag inte lägga ner den kärleken i mina alster. Faktiskt så skulle jag inte handarbeta alls. Det är faktiskt en befrielse att inse det.

Det är tanken och vägen som räknas.

Med vetskapen om vad jag lägger ner i mitt handarbete så får jag en trygghet att strunta i omgivningen. Om mottagaren inte fattar budskapet, eller tycker att valet av garn var fult, så är det inte mitt fel, för jag har gjort mitt bästa. Jag vet om varje tanke, varje val under tillverkningen. Jag vet om att varje stygn i broderiet är fyllt av kärlek för hantverket, att varje maska fyller alstret med värme, och om mottagaren inte känner det när denne håller min gåva i sin hand, så är det tråkigt, ja till och med lite sorgligt. Men det hindrar ju inte att känslorna och värmen finns där ändå.

För det är tanken och vägen som räknas.