Tennsoldater och en igelkott.

Igår kväll när tröttheten inte riktigt ville infinna sig satte jag igång med att göra två små silikonformar. Under en resa till Tallinn för några år sedan hittade jag två tennsoldater i en antikvitetsaffär. Det var förälskelse vid första anblick.

Jag har relativt nyss flyttat och under flytten har dessa två tennsoldater legat i en liten låda där jag haft det som absolut inte får komma bort i flyttstöket. Mitt pass, inloggningsdosan till internetbanken och dessa två tennsoldater. Redan när jag köpte dom den där vinterdagen i Tallinn så visste jag att jag ville ha fler. Massverkan. Jag ville ha femtio stycken. Hundra. Trehundra.

Så, efter en dag då kroppen blivit trött men hjärnan ännu hade lite kvar att ge satte jag äntligen igång med att göra formar av soldaterna. Och som tur var kom jag på idén att ha kameran redo, så nu tänkte jag berätta lite om hur jag gjort gjutformarna.

Det första jag gjorde var att kolla igenom soldaterna och bestämma vart jag senare skulle skära upp silikonet. Eftersom det var tennsoldater jag gjorde en gjutform av, och dom en gång i tiden har gjutits i en form så ville jag ha skarven av formen på ungefär samma ställe som den en gång tidigare varit.

Sedan började jag blanda ihop lagom mängd ”knådsilikon”. (Jag har hört att det även ska gå att använda vanligt byggsilikon och smeta på, men jag har dock aldrig testat så jag kan inte verifiera att det faktiskt fungerar.) Det smarta med att göra en silikonform är att man mycket lättare kan få ut lite bräckligare och spretiga föremål ur formen eftersom den är lite töjbar och kan krängas. Dessutom fungerar silikonen utmärkt till de flesta material.

Efter jag arbetat in knådsilikonet på soldaterna lät jag det härda och började tänka ut hur jag skulle göra gipskapporna. Det gäller att man lägger gipskapporna så att man kan få bort dom utan att dom fastnar någonstans. Nu gjorde jag ett rätt tjockt lager silikon över soldaterna, men eftersom jag vill gjuta många och vill att formen ska hålla så länge som möjligt så gjorde jag gipskappor, även fast det kanske inte hade behövts. En tvådelad gipskappa blev det.

Jag ställde soldaterna upp och började täcka ena halvan med gips med skarpa raka kanter. Efter att gipset fått bränna lite så gjorde jag små passhål så att det sedan blir enkelt att hitta rätt läge för gipskapporna. Även tog jag en penna och satte lite färg längst ut i kanterna för att det ska bli enklare att hitta rätt när man sedan ska spräcka formen. Dock var den enda jag hittade en blyertspenna, så det syns inge vidare. Innan det var dags att göra andra sidan av gipskappan smetade jag på släppmedel för att gipsdelarna inte ska binda samman, jag använde vaselin. Sedan kladdade jag vidare med gipset.

När gipset brunnit var det dags att knäcka gipskappan. Det gjorde jag med en palettkniv genom att trycka in den lite här och var mellan gipsdelarna där jag markerat med blyers och bända lite försiktigt. När jag fått lös gipskappan tog jag ut silikonformen och skar upp den med en skärkniv.

Formarna blev helt okej, dock jag hade råkat stänga inne lite luft när jag lade på silikonet, så dom blev inte helt perfekta. Men, eftersom jag vet att jag ska gjuta i vax först och främst och att jag dessutom vet att jag förmodligen måste göra fler formar senare bryr jag mig inte om det nämnvärt. Vax är oerhört förlåtande på det sättet, enkelt att retuschera bort mindre fel och skavanker. Nu blev formarna inte så vackra som dom hade kunnat blivit om jag lagt ner lite mer tid, men jag hoppas att dom som har lärt mig att göra gjutformar inte ska behöva skämmas utifall att dom råkar titta på det här någon gång.

Efter ett par år av väntan är dom alltså äntligen gjorda, och jag kan börja med mitt projekt. Många, många, många. Massverkan. Vad jag har för idé håller jag nog dock för mig själv ett tag till, mina idéer har en viss förmåga av att stanna i utvecklingen om jag pratar om dom för tidigt. Dessutom är jag ännu inte säker på att det går att göra dom i det material jag har i åtanke. Att testa det är nästa etapp.

Jag känner mig lite hängig idag, jag tror att jag börjar bli förkyld. Men den känslan måste jag lämna här och nu, jag har inte tid att vara förkyld. Men en fantastisk person har en gång sagt till mig att förkylningar går att tänka bort – om man inte tänker på dom. Jag sätter mitt hopp till det.

Men eftersom jag inte känner mig på topp just nu vill jag stanna inomhus ett litet tag till, så jag tänkte att jag kunde berätta lite om ett annat köp jag gjort där det också var förälskelse vid första anblick. Jag hittade ett gäng handdockor på en secondhandbutik för något år sedan – nötta, lite smått läskiga och helt fantastiska. När jag flyttade in i min nya lägenhet för några veckor sedan var dessa handdockor det första jag ville ha upp på väggen, för jag vill se dom, fundera över dom. Dom tog sig aldrig upp väggarna i den förra lägenheten och jag har alltid haft lite dåligt samvete för det. Att dom bara fått ligga i plastpåsar instoppade i en bokhylla.

Nästan ingen utav dom har sin nos i behåll. Tiden och förhoppningsvis timtal med lek har satt sina spår. Igelkotten är min favorit. Munnen är sliten efter att ha blivit öppnad och stängd något för många gånger. Nosen har nötts bort. Men det mest fantastiska med den är kanske själva baksidan. Hur dom har designat taggarna. Tyg klippt i sick-sackmönster och satt tätt ihop. En sådan briljant lösning.