Brons är ett av mina absoluta favoritmaterial. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, men det är någonting ytterst speciellt med det. En oändlighet, en hårdhet, en fast skörhet. Någonting med idén om att när jag är död och begraven så kan bronset fortfarande finnas kvar, kanske. Och möjligtvis framförallt hantverket. Att få sitta där och hugga bort små luftbubblor som blivit till i formmassan. Sakta fixa till ytan så att man kan stryka händerna över den utan att fastna. När jag gick svetsutbildningen förra året åkte jag upp till Luleå på min praktik för att lära mig svetsa i brons (Tack M och S!). Jag fick lära mig massor om brons under den månaden, men det som jag faktiskt tyckte var roligast, förutom att svetsa, var ciseleringen. Att få göra ytan fri från det knotter gjutningen kan medföra, att få försöka trolla bort ingöt och luftkanaler. Att det tog en sådan tid att faktiskt, då jag aldrig gjort det förut, få allt att försvinna. Sitta där i timmar tills handleden började kännas utnött av alla hammarslag.

Jag är fullt medveten om att jag måste lära mig av med det, att ta en sådan otrolig tid på mig. Lära mig tricken som gör att det går fort och inte är lika tidskrävande, hitta de rätta verktygen. Men jag kan inte rå för att jag tycker att det är otroligt skönt, nästan meditativt, att sitta i timmar och hacka bort små loppor från en bronsyta, allt gjutskägg. Sakta ciselera bort allt som stör ens fingrar när dom rör sig över bronset.

Vi pratade om det idag faktiskt, hur skönt det kan vara att sitta med en huggmejsel och en hammare. För det var det vi började på under förmiddagen, efterarbetet. Svetsade igen några hål, fortsatte med att försöka få ut formmassan i dom formar som haft kärnor, drog ut kärnspikar och ciselerade. Någon ny vax gjordes, för relativt snart är det dags att köra igång en ny ugn. Jenny kom förbi och öppnade sina formar och som roligt är hade hennes bronser blivit jättebra, särskilt hennes minsta objekt. En i princip helt perfekt gjutning. Jag passade på att fixa till en av blommorna, om än att den ännu inte är helt färdig då vi inte hade alla verktyg vi behövde. Och eftersom jag vill testa lite olika patineringar så saknar blomman även en sådan.

Blomman, nästan färdig.

Nu till något helt fantastiskt. Den där historien jag lovade tidigare i veckan. Jag ska ta er tillbaka till en resa upp till Norrlands inland, till en liten by där min mormor växte upp. Jag var cirka 16 år när vi åkte iväg på en liten resa, jag, mina föräldrar och E, en vän till oss alla tre. Vi bodde i ett vandrarhem inhyst i en gammalt hus som en gång i tiden hade varit ett barnhem. Bara om huset hade jag kunnat berätta massvis, men jag lämnar det och fortsätter från den dagen då vi skulle åka tillbaka hem igen. Innan vi skulle fara iväg med bilen tillbaka till vad jag då säkert skulle ha beskrivit som civilisationen så tyckte min mamma att vi skulle gå och titta i det bruksmuseum som fanns mitt i byn. En rätt liten stuga, två rum om jag inte missminner mig. Jag och E gick dit medan mina föräldrar packade ihop det sista i rummen där vi hade bott i. Inne i bruksmuseumet fanns det massor med föremål och väggarna i huset var klädda med tidningspapper. Vi hade gått runt där inne i någon minut när min blick plötsligt drogs mot en plats under ett fönsterbräde. Jag vet fortfarande inte varför eller hur – men det var någonting som drog i mig, någonting som jag kände igen där under fönstret. Jag gick närmare och böjde mig lätt nedåt för att komma närmare, och i samma stund som jag kunde se ordentligt vad det var jag tidigare reagerat på, kunde jag knappt tro mina ögon. Där, mitt ute i den liten by där min mormor växt upp, rätt långt från någon större stad och desto längre från den stad vid Norrlandskusten där jag föddes, där satt min födelseannons uppklistrad på väggen, alldeles under ett fönster. Mitt bland detta virrvarr av tidningsartiklar, bilder och korta tomrum drogs jag mot någonting jag hade sett i ögonvrån, någonting bekant.

En sådan sak händer nog bara en gång i ens liv.

Och här avslutar jag min bloggvecka. Det har varit riktigt roligt att få skriva här på kravallslöjdsbloggen. Ta hand om er allihopa!

Idag var det gjutningsdags. Vi strålade upp på gjuteriet på förmiddagen och satte igång bronsugnen, tog ut och ställde upp formarna. Noomi och jag gjorde en koll på hur vi skulle gå och hälla när formarna var utställda och sedan inväntade vi att bronset skulle bli tillräckligt varmt. Själva ihällningen fungerade jättebra, jag lyckades dock sikta fel i en utav formarna så att det skvätte iväg lite brons, men utöver det gick det felfritt.

Degeln lyfts upp ur ugnen. Jag på vänster sida och Noomi på höger. Foto: Carina

Brons hälls i första formen. Foto: Carina

Den lilla missen i hällandet. Foto: Carina

Dagens degelbild.

Det är flytande brons, det är värme och det är intensivt. Jag kan inget annat än att älska det. Dom gånger jag varit med på någon sida utav degeln har jag nästan alltid tänkt att ”det här, det här skulle jag kunna göra varje dag och vara riktigt lycklig!”. Men jag kommer även ihåg att jag hade samma känsla när jag började svetsutbildningen förra året. Efter ett halvår med daglig svetsning hade det klingat av. Nog för att jag fortfarande tycker att det är riktigt roligt att svetsa, men någonstans övergår det till en vardag, det är fortfarande en kärlek men inte lika intensiv, inte lika kännbar. Och jag skulle tippa på att det även kommer att gälla bronsgjutningen så småningom, om jag får nöjet att kunna fortsätta. Jag tror att det är intensiteten jag gillar, koncentrationen man måste ha, respekten och vetskapen om vad man håller på med – men att den vetskapen inte får övergå i att man blir ängslig.

Efter att vi hällt brons i alla formarna tog vi oss en långfika. Eftersom vi alla var väldigt nyfikna på hur det hade gått och inte riktigt hade tålamod att vänta till morgondagen med att öppna formarna, så satte vi helt enkelt igång. Bronset var fortfarande rätt varmt så det var bara att slänga på sig handskarna och se till att inte hålla i föremålen för länge.

Åsa hackar bort formmassan från sin brons.

När vi fått upp våra formar och gjort rent dom en smula kunde vi konstatera att dom inte blivit så där jättebra. Dom större objekten hade relativt många hål i sig, förmodligen från kärngaserna och/eller sugningar i bronset, och det fanns en och annan brons som hade kunnat ha kanalsättningen annorlunda. I morgon får vi fundera över om vi ska fixa felen, med allt jobb det innebär, eller om vi helt enkelt ska göra nya vaxer och planera in en till gjutning framöver. Eller både och.

Ironiskt nog blev mina två blommor som bara gjordes som test bäst, nog för att dom var väldigt okomplicerade jämfört med dom andra formarna, och bronset orkade sig faktiskt rätt långt ut i kanterna trots att det var så tunt. Nu är dock inte alla formar ännu öppnade, Jenny som inte kunde vara med under dagen har sina två formar kvar att knäcka. Jag hoppas verkligen att det blir riktigt bra avgjutningar. Men trots att bronsen helt klart kunde blivit mycket bättre så har i alla fall jag haft några roliga dagar, men så blir det ju oftast när man får umgås med riktigt härliga människor och hålla på med det man tycker om.

Blommorna, formmassan borttagen men bronset ännu obearbetat.

Gårdagen spenderade jag sängliggande och enträget mumlande att jag inte alls var förkyld. I morse försov jag mig, inte mycket, men så pass att jag inte riktigt hann tänka innan jag kastade mig upp ur sängen och in i duschen för att tvätta håret. Ett väldigt onödigt och möjligtvis ödesdigert beslut. Dreads är lite trixiga att få torra, särskilt om man har lite ont om tid. När jag väl klev ut utanför dörren möttes jag av lite för många minusgrader, och naturligtvis glömde jag min mössa. – Som upplagt för att förkylningen ska kunna hänga kvar ett litet tag till.

På bussen mötte jag upp med Noomi som även hon är medlem i gjuteriföreningen. Hon hade ställt upp på att hjälpa mig med att göra avgjutningen av mitt ansikte, och när vi väl hoppat av bussen och tagit oss in i gjuteriet satte vi igång. Om någon av er någon gång fått något slajmigt och mintsmakande uppkört i munnen hos tandläkaren vet ni vad alginat är. Ett helt fantastiskt material. Det är som jag förstått det gjort av någon sorts alg, man kan sätta det mot huden – eller i munnen för den delen, utan att det är skadligt. Att göra en form i alginat innebär att man kan få med varenda por, vart enda liten rynka i huden och varje del i ett fingeravtryck.

Jag började med att plocka bort mina piercingar smörja in mitt ansikte med vaselin för att det skulle bli enklare för alginatet att släppa senare, och framförallt så att inte mina ögonbryn eller ögonfransar skulle fastna. Sedan blandade vi till alginatet och satte igång.

Alginat pålagt, några sugrör att andas genom. Foto: Noomi

Gipskappa för att alginatet ska hålla formen. Foto: Noomi

Efter att vi tagit av mig masken och haft ett och annat skratt över hur mycket gips och alginat jag hade fått i håret, och kanske framförallt mitt hjärnsläpp under morgonen som resulterade i att jag tvättade mitt hår trots vetskap om att vi skulle göra avgjutningen, så hällde vi i gips i alginatformen. Medan vi väntade på att gipset skulle brinna rekade vi lite inför morgondagen då det är bronsgjutning inplanerat.

Jag och Noomi.

Eftersom det är första gången jag häller brons med någon annan än min far på andra sidan degeln och eftersom det är första gången Noomi häller brons, så kändes det skönt att snacka ihop sig lite innan och testa hur vi ska lyfta upp degeln, vart vi ska stå etc. I morgon kommer det vara stökigt. Fläkten igång för fullt och med den ett monotont dån, ugnen på och med den en rätt stark värme, slammer och buller – helt enkelt en lite stressig miljö. Då är det otroligt skönt att få reka lite innan så att man känner sig bekväm och bara behöver peppa inför en, förhoppningsvis, grymt rolig morgondag!

Bild från en gjutning i höstas. Mats till vänster och jag till höger. Foto: Noomi

Degel med lite brons kvar som ännu inte kallnat, en gjutning i höstas.

Innan vi tog bussen hemåt tog vi upp ansiktsavgjutningen. Lite mindre gjutfel blev det, precis som det nästan alltid blir och eftersom jag andades genom näsan via sugrör blev näsvingarna något märkliga. Jag råkade även trycka in min tumme i hakan när jag skulle ta av formen från ansiktet. Nu måste jag dock fundera om jag ska fixa till felen eller helt enkelt lämna avgjutningen som den är. Det känns intressantare att lämna den som den är faktiskt, men jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Men jag måste inte bestämma mig än på ett tag, detta är starten på ett långvarigt projekt. Vi får se hur långvarigt det kan bli.

Resultatet av avgjutningen.

Jag hade en ateljé för något år sedan. När jag skulle flyttade in i den körde min far en massa lådor med verktyg, material och saker jag tidigare gjort till källarvåningen där jag höll till. I en utav lådorna fanns någonting fantastiskt. Det var en låda med en salig blandning av olika projekt som aldrig blivit slutförda, några gjutformar, några kvarlämningar från när jag var på en plastkurs och mitt bland allt detta låg ett ansikte av gipsbindor.

Ni vet, sånt där man gjorde när man var barn. Man smorde in ansiktet med matolja eller vaselin och lade gipsbindor över. En enkel men oftast ack så fin avgjutning. En sådan hittade jag i lådan, av mig själv som cirka 10-åring. Jag blev otroligt fascinerad. Det kändes lite som den gången jag – nä, vänta, det får bli ett senare blogginlägg om den historien, för den är värd att berättas.

Nåja, hur som helst så gjorde jag en stock av gipsmasken, dvs smorde in den men släppmedel och fyllde den med gips så att jag senare kunde göra en silikonform av den. Och jag gjorde många avgjutningar i diverse material, bland annat gips, sand och paraffin. Jag testade avgjutningarna framför mitt vuxna ansikte och försökte förstå vad som hade förändrats. Detta lilla vackra ansikte, kritvitt gjort i gips utan särskilt utpräglade ögonlock, förmodligen för att det var det sista som lades igen med gipsbinda eftersom jag tyckte att det var lite läskigt. Lite konstiga näsborrar eftersom jag behövde kunna andas genom näsan medan gipset torkade. Men på något sätt kunde jag känna att det var mitt, vissa drag stämde och jag kunde känna igen min haka och mina läppar.

Något år tidigare hade jag, under en animationskurs jag gick när jag var elev på Umeå Konstskola, gjort en leranimation med mitt ansikte. Och under den animationen kunde jag aldrig relatera till den lerklump, som faktiskt var en rätt perfekt avgjutning av just mitt ansikte, som mitt. Jag hade köpt lösögonfransar för att enkelt kunna göra blinkningar i filmen, och dom var på något sätt för små så mina ögon blev minimala – nog för att jag inte precis har stora råddjursögon till att börja med – men jag har alltid skyllt på det. Att det var därför jag inte kunde relatera, förstå att det faktiskt var mitt ansikte. Tills nu, när jag faktiskt börjat fundera över om det verkligen är därför, eller helt enkelt för att jag faktiskt inte riktigt känner mitt eget ansikte.

Jag hade ett riktigt roligt samtal om just ansikten och åldrande för inte alls så länge sedan. Jag vet att samtalet skedde under en betongkurs på gjuteriet och att samtalet började i min silikonform av mitt 10-åriga jag som jag hade med till kursen för att testa olika betongblandningar i. Jag minns att det var ett otroligt roligt och intressant samtal, men jag minns tyvärr inte med vem jag samtalade med. Jag tror att vi pratade om skillnaden som sakta blir när man blir äldre och någonstans kom samtalet in på att jag, som fortfarande är någorlunda ung, borde göra avgjutningar av mitt ansikte lite nu och då. Och den tanken har funnits i mitt huvud sedan dess, och egentligen ända sedan jag hittade gipsbindeavgjutningen av mitt ansikte som 10-åring.

Tänk er lång vägg i ett stort avlångt rum. Vitmålade väggar och ljusgrått golv. Avgjutningarna sitter på väggen i en rad, tätt inpå varandra varandra, de yngre åt vänster och de äldre åt höger. När man tittar på två som sitter bredvid varandra ser man knappt någon skillnad, det är inte för än man rört sig några meter åt höger och fortfarande har det ansikte man just studerat på näthinnan som man ser någon skillnad. Sakta sakta förändras små delar, tyngdkraften, solen, kylan och år av leenden, skratt, sorg och liv tar ut sin rätt.

Jag kan se mig själv gå där, dra baksidan av mina fingrar över alla dessa pannor, näsor och stängda ögonlock. Börja från ungdomen och sakta röra mig framåt. Känna hur rynkorna utvecklas, hur ansiktet förändras. Några utav avgjutningarna är trasiga. Någon gång under resan har dom fallit i golvet, tappat sin näsa eller blivit kantstötta. Några har jag försökt laga, limmat ihop, men sprickorna syns fortfarande. Vissa har helt försvunnit, kanske tappats bort under en flytt eller helt enkelt gått sönder i så många delar att det inte fanns något hopp om räddning – dom lämnar en lucka. En påminnelse om att dom en gång funnits, men gått förlorade. Dom nyaste, där ansiktet är som äldst, är helare och mindre nötta av tidens gång. Fast det beror förstås på hur man ser det.

Jag kan se mig springa där, fram och tillbaka – fram och tillbaka. Släpa mina händer över gipset, känna det där välbekanta materialet mot mina fingrar, det där välbekanta ansiktet med sina särskilda former och egenheter. Av någon anledning ser jag mig själv springandes, bland dessa avgjutningarna av mitt ansiktes åldrande, som ung.

Om jag känner mig friskare tänkte jag påbörja min resa mot åldrandet i morgon. Jag skriver igen då.

Igår kväll när tröttheten inte riktigt ville infinna sig satte jag igång med att göra två små silikonformar. Under en resa till Tallinn för några år sedan hittade jag två tennsoldater i en antikvitetsaffär. Det var förälskelse vid första anblick.

Tennsoldaterna.

Jag har relativt nyss flyttat och under flytten har dessa två tennsoldater legat i en liten låda där jag haft det som absolut inte får komma bort i flyttstöket. Mitt pass, inloggningsdosan till internetbanken och dessa två tennsoldater. Redan när jag köpte dom den där vinterdagen i Tallinn så visste jag att jag ville ha fler. Massverkan. Jag ville ha femtio stycken. Hundra. Trehundra.

Så, efter en dag då kroppen blivit trött men hjärnan ännu hade lite kvar att ge satte jag äntligen igång med att göra formar av soldaterna. Och som tur var kom jag på idén att ha kameran redo, så nu tänkte jag berätta lite om hur jag gjort gjutformarna.

Det första jag gjorde var att kolla igenom soldaterna och bestämma vart jag senare skulle skära upp silikonet. Eftersom det var tennsoldater jag gjorde en gjutform av, och dom en gång i tiden har gjutits i en form så ville jag ha skarven av formen på ungefär samma ställe som den en gång tidigare varit.

Sedan började jag blanda ihop lagom mängd ”knådsilikon”. (Jag har hört att det även ska gå att använda vanligt byggsilikon och smeta på, men jag har dock aldrig testat så jag kan inte verifiera att det faktiskt fungerar.) Det smarta med att göra en silikonform är att man mycket lättare kan få ut lite bräckligare och spretiga föremål ur formen eftersom den är lite töjbar och kan krängas. Dessutom fungerar silikonen utmärkt till de flesta material.

Efter jag arbetat in knådsilikonet på soldaterna lät jag det härda och började tänka ut hur jag skulle göra gipskapporna. Det gäller att man lägger gipskapporna så att man kan få bort dom utan att dom fastnar någonstans. Nu gjorde jag ett rätt tjockt lager silikon över soldaterna, men eftersom jag vill gjuta många och vill att formen ska hålla så länge som möjligt så gjorde jag gipskappor, även fast det kanske inte hade behövts. En tvådelad gipskappa blev det.

Bild 3. Formen färdig för att gjutas i!

Bild 1. Det rosa är alltså "knådsilikonet".

Bild 2. Passmärken gjorda och släppmedel påpenslat.

Jag ställde soldaterna upp och började täcka ena halvan med gips med skarpa raka kanter. Efter att gipset fått bränna lite så gjorde jag små passhål så att det sedan blir enkelt att hitta rätt läge för gipskapporna. Även tog jag en penna och satte lite färg längst ut i kanterna för att det ska bli enklare att hitta rätt när man sedan ska spräcka formen. Dock var den enda jag hittade en blyertspenna, så det syns inge vidare. Innan det var dags att göra andra sidan av gipskappan smetade jag på släppmedel för att gipsdelarna inte ska binda samman, jag använde vaselin. Sedan kladdade jag vidare med gipset.

När gipset brunnit var det dags att knäcka gipskappan. Det gjorde jag med en palettkniv genom att trycka in den lite här och var mellan gipsdelarna där jag markerat med blyers och bända lite försiktigt. När jag fått lös gipskappan tog jag ut silikonformen och skar upp den med en skärkniv.

Formarna blev helt okej, dock jag hade råkat stänga inne lite luft när jag lade på silikonet, så dom blev inte helt perfekta. Men, eftersom jag vet att jag ska gjuta i vax först och främst och att jag dessutom vet att jag förmodligen måste göra fler formar senare bryr jag mig inte om det nämnvärt. Vax är oerhört förlåtande på det sättet, enkelt att retuschera bort mindre fel och skavanker. Nu blev formarna inte så vackra som dom hade kunnat blivit om jag lagt ner lite mer tid, men jag hoppas att dom som har lärt mig att göra gjutformar inte ska behöva skämmas utifall att dom råkar titta på det här någon gång.

Efter ett par år av väntan är dom alltså äntligen gjorda, och jag kan börja med mitt projekt. Många, många, många. Massverkan. Vad jag har för idé håller jag nog dock för mig själv ett tag till, mina idéer har en viss förmåga av att stanna i utvecklingen om jag pratar om dom för tidigt. Dessutom är jag ännu inte säker på att det går att göra dom i det material jag har i åtanke. Att testa det är nästa etapp.

Jag känner mig lite hängig idag, jag tror att jag börjar bli förkyld. Men den känslan måste jag lämna här och nu, jag har inte tid att vara förkyld. Men en fantastisk person har en gång sagt till mig att förkylningar går att tänka bort – om man inte tänker på dom. Jag sätter mitt hopp till det.

Men eftersom jag inte känner mig på topp just nu vill jag stanna inomhus ett litet tag till, så jag tänkte att jag kunde berätta lite om ett annat köp jag gjort där det också var förälskelse vid första anblick. Jag hittade ett gäng handdockor på en secondhandbutik för något år sedan – nötta, lite smått läskiga och helt fantastiska. När jag flyttade in i min nya lägenhet för några veckor sedan var dessa handdockor det första jag ville ha upp på väggen, för jag vill se dom, fundera över dom. Dom tog sig aldrig upp väggarna i den förra lägenheten och jag har alltid haft lite dåligt samvete för det. Att dom bara fått ligga i plastpåsar instoppade i en bokhylla.

Handdockorna.

Nästan ingen utav dom har sin nos i behåll. Tiden och förhoppningsvis timtal med lek har satt sina spår. Igelkotten är min favorit. Munnen är sliten efter att ha blivit öppnad och stängd något för många gånger. Nosen har nötts bort. Men det mest fantastiska med den är kanske själva baksidan. Hur dom har designat taggarna. Tyg klippt i sick-sackmönster och satt tätt ihop. En sådan briljant lösning.

Igelkotten.

Dess taggar.

Hallå allesammans!

Det här med att blogga tror jag inte är min starka sida, nu vet man ju såklart aldrig sådant före man har testat, men jag skulle tippa på det. Och jag är fullt medveten om att man kanske inte ska börja en bloggvecka med just en sådan mening. På TV har jag hört någon säga att man absolut inte ska börja ett tal med ”Jag är ingen talare”, och här borde det ju gälla ungefär samma regel. Men jag skiter i det och kör ändå för någon annan öppning kan jag inte komma på, och nu har jag även förvarnat lite utifall att det blir alldeles för långa inlägg eller om jag bryter mot någon ”bloggkodex”.

Dagsformen idag är si så där. Ryggen stel, huvudet fortfarande lite tyngre än vanligt och fötterna värker. Formmassan som ramlade av mina arbetsbyxor i hallen igår när jag kom hem har spridit sig till halva lägenheten. Den är även under naglarna, i håret och trots en dusch igår kväll – fortfarande ett tunt laget som sitter inbäddat i händernas alla små veck. Nä, nu överdriver jag lite, men det känns faktiskt som om den där jäkla formmassan är precis överallt.

När jag vaknade i morse fanns en tillbakablick till nyårsnatten bland mina första tankar, när jag stod med några vänner och bråkade om vems år det var i år. Just efter att det de sista fyrverkerierna dött ut så började argumentationen om vems år det skulle bli. Vi hävdade alla att ”Det ska bli mitt år!”, och just nu, i det ögonblicket i morse, kände jag att det blivit det, att detta är början på ett utav mina bästa år hittills. Nu tillhör såklart inte det nya året bara en person, utan jag tror på fullaste allvar att det kommer bli allas vårt år, både de vänner jag stod och argumenterade med kort efter tolvslaget, alla ni som läser detta – erat år – och alla ni som inte läser detta för den delen också. Det är lite det nya år är till för, en början på de bästa året någonsin. En ny början helt enkelt. Åh, nu känner jag att jag snart går ut i djupsnön, så jag fortsätter helt sonika till det jag ville ha sagt.

Detta år har börjat både fantastiskt och uruselt på alla sätt och vis. Bra och dåligt i en salig blandning precis som det nästan alltid är, men som tur är minns man oftast det fantastiska bäst. Jag fick chansen att ha min första separata utställning som gick under namnet Rov, och för ungefär två veckor sedan ägde vernissagen rum. I torsdags plockade jag ned utställningen, men sedan dess har det varit ett stort konstigt tomrum inuti mig. På vernissagen var jag uppslukad, nu känner jag mig mer uppäten. Vad nu skillnaden egentligen är tåls dock att diskutera. Men när man känner en sådan där tomhet är det utmärkt att försvinna in i någonting annat, nya projekt, nya drömmar och tankar.

Vi hade sedan en tid tillbaka bokat in några datum för en liten bronsgjutningsworkshop på gjuterietföreningen där jag är medlem, och i lördags satte vi igång med att tillverka vaxer. Helt perfekt tajmat för mig och min uppätenhet. Jag tog tillfället i akt för att experimentera lite kring vad man egentligen kan göra med brons eftersom jag ännu är en nybörjare.

På vernissagedagen av min utställning fick jag ett blomsterarrangemang från en helt fantastisk människa (Tack så otroligt mycket för blommorna SW!), men under slutet av förra veckan började vissa blommor ha sett sina bästa dagar, så jag tänkte att jag skulle testa hur tunt det går att gjuta brons. Jag tog helt sonika några av dom med mig till gjuteriet och doppade dom lite fort i vax för att få dom lite mer stabila och något tjockare.

Test nummer 1

Test nummer 2

Vi var 5 stycken tappra som brände oss på varmt vax, andades in alldeles för mycket damm från ingredienserna till formmassan och till sist bröt våra ryggar när vi hällde i litervis efter litervis efter litervis med massa ner i våra formar. Och trots att vi startade vid klockan 11.00 igår och inte gick hem för än vid 19.00 är vi klara med allt.

Nu låter det säkerligen som om jag avskyr detta med bronsgjutning, så är inte fallet, det är faktiskt riktigt roligt – både allt förarbete, själva gjutningen och allt efterarbete. Men just nu då kroppen är trött och hjärnan fortfarande är halvsovandes efter att ha tagit ut sig under gårdagen kan jag inte glorifiera processen med att baka in formarna det minsta. Det är tungt, geggigt och helt enkelt skitgöra.

Alldeles strax ska jag bege mig tillbaka till gjuteriet och möta upp med dom andra, vi har lite mer jobb framför oss innan alla formar är fyllda. I morgon sätter vi in allt i ungen och börjar den tre dagar långa väntan på att vaxet ska brännas ur och formarna ska torka. På lördag ska vi gjuta och inte för än på söndag när vi spräckt formarna får vi veta hur det hela egentligen gick. Om vi tänkt rätt när vi satte ingöt och luftkanalerna i vaxet, om vi fick rätt konsistent på formmassan och fick in den bra i kärnorna och överhuvudtaget, om vi får bra avgjutningar.

Eftersom vi inte hade någon utav dom erfarna bronsgjutarna med oss under söndagen, dom som verkligen kan det där med brons, som har tänket vid kanalsättning som en självklarhet och svaret på alla andra frågor invanda i händerna, så är jag lite orolig. Jag var den enda utav oss som gjort alla processerna förut, och då har jag bara gjort dom från början till slut några få gånger.

På söndag när vi öppnar formarna blir med andra ord lite av mitt elddop. Vi får då se hur jag klarade mig.