Onsdag

Dagarna går, som man brukar säga. Först praktiken. I går var jag i Afroarts andra butik, den ligger en halvt kvarter ovanför Svensk Slöjd på Nybrogatan [fina gatan]. Det onekligen väldigt spännande att byta miljö så; för det är bara att inse att det är en jäkla skillnad på folk och folk. Jag gillar omväxlingen. Jag gillar att det är samma sortiment i butiken på Östermalm som i den på Södermalm och det är spännande att se vad det är som ”går” i de olika butikerna. Det är väl faktiskt så att vi i någon mån är det vi konsumerar, kanske speglar det inte bara den vi är utan snarare den vi vill vara? Eller kanske den vi inte kan låta bli att vara, eller – så säger den Ingenting. Inte ens lite. Kanske speglar den bara ett socialt spel där vi genom att skaffa oss föremål som på ett eller annat sätt förklarar vem vi ÄR gör oss lite lite mer tydliga i en värld där ingen är mer tydlig än den gör sig? Ja, fan vet – som farfar skulle ha sagt.

Farfar. Kom att tänka på honom när jag läste Lisas inlägg häromdagen. Hans vadlånga randiga flanellnattskjortor över de på ålderns höst rätt skraltiga benen. Jag minns att de var kraftiga när jag var liten, ”Fotbollsvader Erika. Jag har fotbollsvader!” brukade han säga när jag fnissade åt hans nakna sommarben. Han gick i blåställsshorts [korts:] från april till september. Han var en jäkel på att spela yatzy och bowling, på att ro och på att lägga nät. Varför lade jag inte beslag på hans nattskjortor? Hade velat tänka efter före, som Lisa. Smart. Själv har jag i alla fall en gammal morgonrock kvar efter farfar – kanske kan det bli något? Frotté är inget material jag känner särskilt väl. Det kan bli hur bra som helst.

Det där med vad som triggar ens kreativitet är rätt spännande. I går, på Cafe Hurtig, var vi några som försökte ha stickcafé. Vi motarbetades dock kraftigt av det faktum att samtliga fyra var lite för trötta. Men det blev en del intressanta samtal. Det fascinerar mig hur de kanske allra viktigaste samtalen bara plötsligt pågår, utan att man behöver sätta i gång dem – bestämma sig – och sedan är de liksom borta och man önskar att man SKREV NED vad som sades. Samlande lite på dem. Ibland säger folk rätt smarta saker när de är trötta och någon har satt en stickning i händerna på dem.

Varför slöjdar man egentligen, till exempel – och har föremålen för ens slöjd/ eller de slöjdade föremålen skiftat över åren och i sådana fall hur? Vad stickar jag? Nästan bara funktionella ting – kläder – och en herrans massa spetssjalar.
Varför det? För att jag känner att jag utvecklas av det, jag lär mig mycket, det tar tid och det blir något jag kan använda eller ge till någon utan att bry mig om storlek. Stickar jag samma saker nu som för tio år sedan? Nej. Hur har det förändrats? Jag stickar mer efter mönster nu, mycket mer och samtidigt är jag mycket friare. Varför stickar jag? osv.

Det är rätt spännande att ställa sig själv de där frågorna. Vilka tekniker har tillkommit och fallit ifrån. Delvis handlar det om att man lär sig mer såklart, och får tillgång till mer eller mindre material – redskap -utrymme. Det krävs förhållandevis lite i material/utrustnings/lokalväg när det gäller stickning/skedtäljning/en del korgflätning och man jämför med stora vävstolen eller en ässja. Nu finns det ju både små ”knävävstolar” och fältässjor, men ni hajar. Jag tycker i alla fall det. Det kan bero på att jag med åren har insett att jag är smått besatt av kunskaps/läroprocesser. Det är väldigt spännande, och slöjden gör den ofta ganska tydlig. För visst speglas det som händer i mitt liv i det jag gör med mina händer? eller kanske !

Jag blir mer och mer medveten om vad som får igång mig. Oftast krävs det väldigt lite och det handlar alltid om ett möte. Ett möte med en person, ett föremål, en låt, ett foto, en doft ja – vadsom egentligen. Något någon sagt som plötsligt dyker upp. Något jag skrev ned eller skissade ned för ett bra tag sedan och som plötsligt verkar kalasviktigt och väldigt självklart. Det är bra att skriva ned de där idéerna som rätt vad det är börjar strömma genom kroppen, för vissa dagar är det desto mer trögflytande. Lite surt och kärvt sådär.  

Just det. Tänkte puffa för en sak. I dag körde de i väg mig från butiken redan vid fyra. Det gjorde att jag faktiskt hade lite dagsjustid till mitt förfögande. Jag traskade rakt över Mariatorget för att säga hej till Maria på Marias Garn. Då slog det mig att det är vantutställning där.

Fyrhändigt – en vantutställning av Johanne Ländin och hennes mamma Barbro Ager om ett våra mest använda stickade plagg. Snyggt. Jag gillar idén med att även i butiker som inte är rena slöjdbutiker använda skylten som utställningsyta – att få hyra in sig lite. Tänk om man kunde få visa sitt examensarbete såhär? Eller i den lokala järnaffären? Lite roligt i är det. Jag vet att det finns en teatergrupp här i Högdalen som spelar dockteater i ett skyltfönster i Hökarängen med jämna mellanrum. På något sätt får sådana saker mitt hjärta att slå fortare.

Utmärkt skylt förresten. Inget snack. Vantar ditåt.

Annars är det väl inte mer än rätt att jag skickar på er lite länkar till bloggar – företrädelsevis med sticktema – som jag gärna besöker, ofta dagligen. En del har inte alls direkt med slöjd att göra, utan är bara livsviktiga och inspirerande ändå.

En till stickblogg: Här stickas det intrikata spetsmönster och flerfärgsskapelser med mera.

Stickigt: Galet många färger i fair isle-drömmar, bokrecensioner med mera.

The Anticraft: Ja, se själva.

Stickkontakt: Graffitistickare

Camilla Engman: Illustratör och virkerska extraordinaire! Alltid otroligt snyggt.

Hello Yarn: Kamrat i USA med blogg och en nätbutik.

Sweet Georgia: Hon har fattat något.

Det finns såklart fler. Massor. Men vet ni vad jag undrar? Var är den hårda slöjden? Var finns tälj, borr och hyvelbloggarna med allt krympt, tampat, laggat och svept?  Jag saknar dem. Här är en härligt hybrid jag gärna besöker – Skapande. Buss på. Ge mig gärna tips. Jag kanske har missat något? Annars har ni ett par timmars sysselsättning i länkarna ovan.

Nu är det dags att stänga igen datorn.
Lugn och fin, symaskin.