Då var bloggveckan till ända! En sorglig sorti, eftersom att jag är däckad i någon slags (tropisk?) halsinfektion. Troligtvis inte alls tropisk. Troligtvis importerad från dagis. Men ändå.

Gårdagens storartade plan fick kortas ned kraftigt med tanke på den minst- sagt sorgliga dagsformen. Det blev syfestival (http://www.syfestival.se) och årsmöte med Sticka (http://www.sticka.org/) helt enkelt. När mötet tog längre tid än vad min tidsplan erbjöd gick Stadsmuseets ’Stickut’ helt enkelt bort. Tråkigt för mig. Var ni där?

Det var några saker som slog mig när jag gick runt på mässan i går. Dels att det var rätt mycket folk, av antalet bussar utanför på parkeringen att döma var många ditresta. Antalet deltagare på en dylik mässa måste väl ändå kunna räknas som någon slags intresseindikator för området? Och vilket är då området kan man undra. Något slags lite odefinierbart mjukt kanske. Hur viktigt är det egentligen med definitioner? Ganska så skulle jag nog säga. Självklart beror det på vem man är och hur osv. om det är intressant- men jag måste nog tycka det, med tanke på inslagen yrkesbana.

Jag måste nog vara något så när på det klara i mig själv vad jag har för definitioner på saker och om jag har några principer i frågan – hur de i sådana fall ser ut? Jag tänker dels på relativt välpratade frågor som vad slöjd är, lite av det jag tidigare nämnt – hemslöjdsrörelsen och Hemslöjdrörelsen; vet den ena handen vad den andra gör och borde det inte vara ett PAR vantar, om vi skall fortsätta med handmetaforen. Hur kommer det sig till exempel att det finns fler och fler ’intresseorganisationer’ inom slöjdområdet – vissa nyare än andra. Jag tänker på stick-, väv-, och spinnföreningar exempelvis.

Här vill jag tillägga att detta handlar helt om min egen förförståelse – det är möjligt att det ser liknande ut inom andra teknikområden, men for ordningens skull skriver jag om det jag känner till.

Själv är jag medlem i en av varje s a s. Samt en hemslöjdsförening. När man i någon av dessa första tre föreningar talar om hemslöjd eller hemslöjden får man högst varierade reaktioner. Merparten av dessa relaterar överhuvudtaget inte till det de gör som slöjd. Och om de inte gör det, eller ser behovet att göra det – så kanske det inte är relevant. Många reflekterar inte över att det de gör i sin specifika förening skulle(borde?) kunna ingå i en hemslöjdsförenings verksamhet. Någonstans så undrar jag om det inte borde göra det. Dels rent egoistiskt privatekonomiskt för mig. Jag är helt medveten om att ingen tvingar mig till några medlemsskap – men kom igen, man vill ju lära sig liksom.

En enkel kalkyl. 300kr + 200kr +150kr per år, ger… 650 kr i årsavgifter. Och då hade det kunnat vara mer om spinnargillet var en regelrätt förening och tog ut en avgift, men så långt har vi inte kommit ännu. Vi närmare eftertanke ser detta ut som ett girigt klagomål, men det handlar faktiskt inte primärt om pengar även och slantarna åtminstone går att räkna.

Framförallt tänker jag att dessa föreningar skulle kunna existera i nästan samma form fast under ett hemslöjd/slöjdparaply. Detta av flera orsaker;

Effektivitet: Fler människor med liknande intressen skulle mötas och dra nytta av varandras kunskaper. Med en delvis gemensam ekonomi och adminsitration; eller åtminstone en gemensam struktur för medlemmar, ekonomi, information och övrig administration samt lokaler exempelvis borde mycket flyta på på ett helt annat sätt. Jag tror också att man skulle kunna vara tydligare.

Påverkan: Med mulesing-debatten (som jag förövrigt verkligen efterlyser bland garn/ullkonsumenterna i hemslöjdens in och utkanter) rasande tror jag att man skulle kunna göra sig tydlig även här. Finns det en värdegrund? Står man/vi/jag/ni för den? Och i sådana fall: vilket blir resultatet? Det slår mig att det kanske är där det brister. Det blir ideologiskt, och därmed skrämmande. Tänk om man Högt och Tydligt måste uttala vad man tillsammans står för och stå för det? Jag kan ha helt fel. Rätta mig gärna då. Annars tror jag att det är en styrka att vara lite kompromisslös; läs nu inte snobbig utan kompromisslös. Snobberi hinner jag inte ens behandla i det här inlägget. :-) Och HUR står vi i sådana fall för slöjdens värden? Ska det vara ekologiskt? Närproducerat? Svenskt? Vad är slöjdens kvaliteter? Är det det nära som är det centrala – handen och anden liksom, eller är det uttrycket och känslan. Kanske går det inte ens att dela upp det på det viset.

Sedan tror jag att det finns en annan sida av den här frågan; lokalt är det troligtvis så att dessa grupper/föreningar ofta samarbetar kring olika aktiviteter – men jag leker gärna med tanken på att det föreningsorganiserade slöjdandet skulle kunna samorganiseras i viss mån. Det ’fria’ kalla det enskilda, privata eller vilda slöjdandet kommer förhoppningsvis alltid att vara just det. Kanske måste man problematisera det ytterligare, kanske måste det också in en intresseorganisation för de yrkesaktiva slöjdarna under detta paraply – finnes det ett sådant önskemål.

Något mer som slog mig under gårdagens konsumtionskalas var att det var många, fler än vanligt, som lagt till ’svensk’ i sin ullskyltning. Troligtvis även det kopplat till mulesing-debatten. Men ändå var det förhållandevis tyst om själva merinofrågan, vilket kändes märkligt med tanke antalet besökare och möjlighet att nå ut..

Såg ni kvällens Kalla Fakta http://www.tv4.se/kallafakta ? Gör det annars.

Jag är helt medveten om att den stora debatten rasade kring 2003, men det är ju faktiskt först nu den överhuvudtaget stor-diskuteras i Sverige. Och tas på allvar. Jag ser fram emot listor över mulesing- säkra garner – jag vill absolut använda min kraft som konsument här.

Helt personligt – och ganska präktigt: Om jag sitter och pratar om hur tjusigt det är med närproducerade produkter, hållbar utveckling och hur slöjdens värden stämmer in på allt detta och därför är mycket modern – vilket jag gärna gör, skall tilläggas. Känns det som att jag faktiskt inte har något val. Inte om jag skall vara trovärdig som kunnig inom mitt område, engagerad eller passionerad. Om slöjd i mångt och mycket är en livsstil, ett förhållningssätt till sin omvärld och sin plats i den – låt oss säga det – då har jag också ett ansvar. Ett ansvar att vara en ’jävla idealist’ och ställa raka och kompetenta frågor, ha på fötterna och ställa krav.

Jag har svårt att se några andra sätt att agera; till syvende och sist kräver mitt slöjdande en hel del material. Det materialet är förutsättningen för min slutprodukts eventuella kvalitet, om vi nu bortser från min egen arbetsprocess som jag förhoppningsvis har mycket god insyn i.

Mer om detta får nog inte rum här – jag är helt medveten om att det finns fler nyanser i frågan – frågorna; men är det någon som ser min poäng? En person på min praktikplats undrade häromdagen om ’allt inte bara skulle lösa sig om hemslöjden bytte namn’. Vette katten. En limpa är ändå en limpa, lika god eller inte vad den än heter – eller? Borde vi kanske ta en branding-kurs? Jag raljerar inte, det är verkligen en fråga. Samtidigt har ju hemslöjdsrörelsen något många (alla?) i dag eftersträvar: ett inarbetat varumärke. Frågan är då återigen vad det står för. Vad vill vi att det skall stå för? Vi, här på kravallslojd.se, vi här på HV eller Sätergläntan, vi här i tv-soffan, vi här vid hyvelbänken eller vi inom hemslöjdsrörelsen?

Det var väl det. En serie ögonblicksord spridda över en vecka.
Tack för ordet.

Det är något otroligt förlösande över fredagar. Många kunder var alldeles fredagsflamsiga och kom gärna i ”vi ska snart gå på bio” eller ”dags för fredagsfika”-flockar. Själv tyckte jag att dagen rasade i väg. Precis som hela veckan har gjort. Mina fötter protesterar något och hävdar å det bestämdaste att betonggolv inte är deras bag [bä:g]. Jag har hört det nu, försöker jag påpeka.

Dagens hantverksmässiga insatser:
*olja in salladsbestick i valnöt från Kenya (för 135 kr setet, tro mig jag vet – jag har prismärkt ca 30 set i dag)
* texta diverse för hand
* arrangerat produkter i olika formationer till angenäm styrka och smak

Det förvånar mig lite grann att jag faktiskt trivdes såhär bra med att stå i butik. Inte för att jag inte visste att det var en mycket trevlig butik, utan för att jag inte visste att det kunde vara så givande. (Varning; nu kan det komma en kliché eller två) Jag upplevde att man verkligen mötte folk, delvis på samma sätt som jag upplever att jag kan möta slöjdare – eller andra personer som (enligt mig) har Fattat Något när det gäller teknik, material – samspelet dem emellan eller något annat livsviktigt. Sedan är det himla kul att se folk som blir förälskade. Någon som kommer in, som bara ska titta  – och som plötsligt bara kalasfaller för en handvävd handduk. Man skulle kunna säga att det inte är mer speciellt än att köpa en liter mjölk – kanske det. Eller att det är något vi i väst kan unna oss, att bli förälskade i SAKER – må va hänt. Men det är inte min poäng. Min poäng är dels att detta föremål för kärleken väldigt sällan är det dyraste eller på något annat sätt en statusmarkör och dels att det oftast, allra oftast har med Känslan att göra. Ni vet Känslan.

Är det inte den man ofta återkommer till när det handlar om Slöjd? Åtminstone upplevelsen av det slöjdade föremålet. Efteråt alltså, när användandet tar vid efter tillverkandet. Är det då inte känslan av att dricka ur en hand(/hem)täljd kåsa – att ha ett par hand(/hem)stickade vantar på sig – att vila under en hand(/hem)vävd pläd eller tända hand(/hem)stöpta ljus i en hand(/hem)smidd ljusstake. Det är alltså när tycke och känsla uppstår jag blir extra nöjd. (Jösses, jag kanske bara är serviceminded?)

Men vänta nu. Såg ni vad som hände i förra stycket? Hem eller Hand? Är det bara jag som slänger mig med dessa termer? Vad säger ni? Är de utbytbara? I somligas språkbruk tror jag det. Men man kan leka lite med det: ”Är den handsnickrad?” eller ”Är den hemsnickrad?” – den som frågar vill nog vet om jag har gjort den själv. Tänkte på det tidigare i veckan. Det var ju inte helt nyligen som det ”hemlagade” moset i korvkiosken – eller korvmojen som det stundtals heter i Stockholm – ifrågasattes. Möjligen med precis samma problematik som runt begreppet hemslöjd. Eller inte alls. För nog tusan slöjdas det i mitt hem. Många hem jag känner till, åtskildliga fler än genomsnittet bergis, men ändå. Jag undrar mycket över det där ordet. Hem, hem och hand. Hemgjort och Handgjort. Rätt trevliga ord. Hemslöjd och Handslöjd. Handslöjdsrörelsen, det var väl ett nytt ord i alla fall. Undrar just vilka de är.

Apropå saker jag har tänkt mycket på, så var det en sak en föreläsare vi hade förra veckan sa, eller i alla fall antydde. Hemslöjdens eventuella splittring mellan Pedagogik och Produkt. Smaka på det. Lära (sig eller ut) eller Göra. Detta kanske var glasklart och självklart för er, men jag är inte riktigt klar med den tanken. Är det inte möjligt att göra båda? Utesluter det ena det andra? Ja, alltså det kan ju vara svårt att vara rationellt produktiv och samtidigt undervisa en samling nybörjare, men hur var det nu? Var det inte så att det var den där kompetenta och erfarna slöjden vi ville lära oss av? Slöjden som vittnar om stor kunskap om tradition, material och teknik? Och är inte då slöjdaren av just precis denna slöjd möjligtvis den bästa att visa prov på detta?

Visserligen är det ett känt faktum att alla människor som är bra på något inte är pedagoger. Exempel på detta? Se Nobelfesten i december. Men förhållandevis många är ändå det. Exempel på detta? Se Nobelfesten i december. Och varför det? Jo. Det skall jag tala om – som Astrid Lindgren skriver nu och då. Det är för att den där personen som är sådär rysligt bra på det den kan ofta är himla förtjust i det. Och det smittar. 

Har inte riktigt tänkt klart den tanken, men den börjar där någonstans. Mitt i resonemanget ungefär har jag kommit fram till ordet inspiratör inte är så otokigt. Jag behöver inte få eksem av det längre.  

Nu skall jag ägna mig åt ett glas whisky och i morgon skall jag ägna mig åt det här, det här och det här.

Tjillevippen.

Dagarna går, som man brukar säga. Först praktiken. I går var jag i Afroarts andra butik, den ligger en halvt kvarter ovanför Svensk Slöjd på Nybrogatan [fina gatan]. Det onekligen väldigt spännande att byta miljö så; för det är bara att inse att det är en jäkla skillnad på folk och folk. Jag gillar omväxlingen. Jag gillar att det är samma sortiment i butiken på Östermalm som i den på Södermalm och det är spännande att se vad det är som ”går” i de olika butikerna. Det är väl faktiskt så att vi i någon mån är det vi konsumerar, kanske speglar det inte bara den vi är utan snarare den vi vill vara? Eller kanske den vi inte kan låta bli att vara, eller – så säger den Ingenting. Inte ens lite. Kanske speglar den bara ett socialt spel där vi genom att skaffa oss föremål som på ett eller annat sätt förklarar vem vi ÄR gör oss lite lite mer tydliga i en värld där ingen är mer tydlig än den gör sig? Ja, fan vet – som farfar skulle ha sagt.

Farfar. Kom att tänka på honom när jag läste Lisas inlägg häromdagen. Hans vadlånga randiga flanellnattskjortor över de på ålderns höst rätt skraltiga benen. Jag minns att de var kraftiga när jag var liten, ”Fotbollsvader Erika. Jag har fotbollsvader!” brukade han säga när jag fnissade åt hans nakna sommarben. Han gick i blåställsshorts [korts:] från april till september. Han var en jäkel på att spela yatzy och bowling, på att ro och på att lägga nät. Varför lade jag inte beslag på hans nattskjortor? Hade velat tänka efter före, som Lisa. Smart. Själv har jag i alla fall en gammal morgonrock kvar efter farfar – kanske kan det bli något? Frotté är inget material jag känner särskilt väl. Det kan bli hur bra som helst.

Det där med vad som triggar ens kreativitet är rätt spännande. I går, på Cafe Hurtig, var vi några som försökte ha stickcafé. Vi motarbetades dock kraftigt av det faktum att samtliga fyra var lite för trötta. Men det blev en del intressanta samtal. Det fascinerar mig hur de kanske allra viktigaste samtalen bara plötsligt pågår, utan att man behöver sätta i gång dem – bestämma sig – och sedan är de liksom borta och man önskar att man SKREV NED vad som sades. Samlande lite på dem. Ibland säger folk rätt smarta saker när de är trötta och någon har satt en stickning i händerna på dem.

Varför slöjdar man egentligen, till exempel – och har föremålen för ens slöjd/ eller de slöjdade föremålen skiftat över åren och i sådana fall hur? Vad stickar jag? Nästan bara funktionella ting – kläder – och en herrans massa spetssjalar.
Varför det? För att jag känner att jag utvecklas av det, jag lär mig mycket, det tar tid och det blir något jag kan använda eller ge till någon utan att bry mig om storlek. Stickar jag samma saker nu som för tio år sedan? Nej. Hur har det förändrats? Jag stickar mer efter mönster nu, mycket mer och samtidigt är jag mycket friare. Varför stickar jag? osv.

Det är rätt spännande att ställa sig själv de där frågorna. Vilka tekniker har tillkommit och fallit ifrån. Delvis handlar det om att man lär sig mer såklart, och får tillgång till mer eller mindre material – redskap -utrymme. Det krävs förhållandevis lite i material/utrustnings/lokalväg när det gäller stickning/skedtäljning/en del korgflätning och man jämför med stora vävstolen eller en ässja. Nu finns det ju både små ”knävävstolar” och fältässjor, men ni hajar. Jag tycker i alla fall det. Det kan bero på att jag med åren har insett att jag är smått besatt av kunskaps/läroprocesser. Det är väldigt spännande, och slöjden gör den ofta ganska tydlig. För visst speglas det som händer i mitt liv i det jag gör med mina händer? eller kanske !

Jag blir mer och mer medveten om vad som får igång mig. Oftast krävs det väldigt lite och det handlar alltid om ett möte. Ett möte med en person, ett föremål, en låt, ett foto, en doft ja – vadsom egentligen. Något någon sagt som plötsligt dyker upp. Något jag skrev ned eller skissade ned för ett bra tag sedan och som plötsligt verkar kalasviktigt och väldigt självklart. Det är bra att skriva ned de där idéerna som rätt vad det är börjar strömma genom kroppen, för vissa dagar är det desto mer trögflytande. Lite surt och kärvt sådär.  

Just det. Tänkte puffa för en sak. I dag körde de i väg mig från butiken redan vid fyra. Det gjorde att jag faktiskt hade lite dagsjustid till mitt förfögande. Jag traskade rakt över Mariatorget för att säga hej till Maria på Marias Garn. Då slog det mig att det är vantutställning där.

Fyrhändigt – en vantutställning av Johanne Ländin och hennes mamma Barbro Ager om ett våra mest använda stickade plagg. Snyggt. Jag gillar idén med att även i butiker som inte är rena slöjdbutiker använda skylten som utställningsyta – att få hyra in sig lite. Tänk om man kunde få visa sitt examensarbete såhär? Eller i den lokala järnaffären? Lite roligt i är det. Jag vet att det finns en teatergrupp här i Högdalen som spelar dockteater i ett skyltfönster i Hökarängen med jämna mellanrum. På något sätt får sådana saker mitt hjärta att slå fortare.

Utmärkt skylt förresten. Inget snack. Vantar ditåt.

Annars är det väl inte mer än rätt att jag skickar på er lite länkar till bloggar – företrädelsevis med sticktema – som jag gärna besöker, ofta dagligen. En del har inte alls direkt med slöjd att göra, utan är bara livsviktiga och inspirerande ändå.

En till stickblogg: Här stickas det intrikata spetsmönster och flerfärgsskapelser med mera.

Stickigt: Galet många färger i fair isle-drömmar, bokrecensioner med mera.

The Anticraft: Ja, se själva.

Stickkontakt: Graffitistickare

Camilla Engman: Illustratör och virkerska extraordinaire! Alltid otroligt snyggt.

Hello Yarn: Kamrat i USA med blogg och en nätbutik.

Sweet Georgia: Hon har fattat något.

Det finns såklart fler. Massor. Men vet ni vad jag undrar? Var är den hårda slöjden? Var finns tälj, borr och hyvelbloggarna med allt krympt, tampat, laggat och svept?  Jag saknar dem. Här är en härligt hybrid jag gärna besöker – Skapande. Buss på. Ge mig gärna tips. Jag kanske har missat något? Annars har ni ett par timmars sysselsättning i länkarna ovan.

Nu är det dags att stänga igen datorn.
Lugn och fin, symaskin.

Då var veckan i rullning! Inte en helt vanlig vecka på HV, utan en praktikvecka. Förra praktikomgången spenderade jag hos länshemslöjdskonsulenterna i Uppland, på Upplandsmuseet med Tore Qvarfordt och Anna-Karin Jobs Arnberg. Denna gång är jag på Afroart här i Stockholm.

Det är en spännande butik på många sätt. Kanske framförallt ur ett slöjdperspektiv, för här finns massor av internationell slöjd! Primärt i tre produktkategorier: textil, korg och återbruk. Urvalet av produkter och upplägget i butiken är både kompetent genomfört och inspirerande, men så är det också sex stycken formgivare som äger butiken. De träffades på Konstfack, men flera av dem har gått på HV. Än så länge är jag mycket nöjd.

Eftersom att jag är ganska så trött får jag hålla mig lite kortfattad. Jag kan stundtals bli väldigt förvånad över den skepsis, för att inte säga rädsla många jag möter inom hemslöjdsrörelsen verkar känna inför internet. Det förvånar mig. Framförallt på grund av detta:

1. Det är förhållandevis billigt att nå förhållandevis många – både i tid och pengar. SPRIDNING!
2. Det finns redan massor av slöjd på internet – det gäller bara att göra sig synlig. Delvis handlar det om att använda redan färdiga strukturer.

Sedan vill jag klargöra att jag absolut inte tycker att internet kan ersätta varken tekoppar, böcker, kurser, möten eller samtal. Jag tycker också att det är förj-vligt när folk snor ideér, vräker ur sig saker i skriven form eller bara beter sig illa.

(Banner=en liten bild som eventuellt länkar till ett forum eller en sida med programförklaring eller liknande..)

Men faktum kvarstår. Internet är här för att stanna. Varför inte använda det? Varför inte tota ihop en liten ”Slöjdare” banner eller kanske en ”Hemslöjdare” banner att lägga på sin blogg eller hemsida för att visa att man är just en sådan, varför inte ta en regnig eftermiddag när garnet ändå är trassligt, kniven inlåst i bilen och kolet slut och lära känna ditt slöjdnära-internet.  Kanske borde vi ha en bloggskola för konsulenter? Eller för föreningarna? Tänk om ALLA landets hemslöjdsföreningar hade en blogg där man lätt och ledigt kunde se vad som händer just nu, visa vad som gjorts, delge en spännande diskussion eller resencera verktyg/material/böcker. Luften är fri. 

Dagens nättips:

Raverly: En hyfsat nystartat amerikanskt sticknings och virknings-”community” där man skapar sig en profil med alltifrån pågående, avslutade och kommande stickningar, favoritmönster, garn att byta bort, forum med mera.

Antracit: Smidesportal – forum och information.

Adlibris: Smidig nätbokhandel.

Knitty: Gratis nättidning med stickningstema. Artiklar, mönster och sticktips. Utkommer fyra gånger per år. Observera vidhängande blogg.

Etsy: Gigantisk handelsplats för små företag och privatpersoner. Hantverk, slöjd, föremål från hela världen finns att beskåda och beställa! Fantastiskt inspirerande att bara klicka sig runt.

kinn.com: ”Parisbutik på internet”. Nåja, men mycket finns här i verktygs och materialväg.

Det kommer mera tips en annan dag. Kanske mina favoritbloggar?

Annat av allmänintresse? Jag stickar för närvarande ett par sockor. Det är fruktansvärt dålig timing med tanke på att det knappt är kallt längre. Men å andra sidan är de ju klara nästa gång det blir vinter då? Jag stickar också en tröja som heter ”Hourglass sweater” ur boken ”Last-Minute Knitted Gifts” av Joelle Hoverson som driver garnbutiken Purl i New York. Och detta kunde jag ha gjort – högst modernt – tillsammans med stickare världen över i en knit-a-long. Tröjan har en egen blogg! Det är faktiskt riktigt skoj. Att sticka tillsammans alltså. Även om det är interaktivt. Du borde prova.

Stickandes på detta – dock ej samtidigt – lyssnar jag gärna på en podcast. Kanske Cast On med Brenda Dayne. Cast on betyder helt enkelt lägg upp på engelska och ja, det är sticktema.

Nu, sova. Adjö.

Ni får förlåta mig. Jag tjuvstartar. Ibland kan man inte låta bli. Alltså; vi tar lite mer lull lull och mjukstart – hej och sådant i morgon när jag officiellt är veckans bloggare. Nu vill jag bara säga:

Såg ni Kalla Fakta i kväll? Inte det. Om man som jag inte har en tv, men väl en dator kan man se kvällens inslag redan nu på Kalla Faktas hemsida. Det verkar som att det var en blänkare på tv4:as Nyheterna efteråt också.

Inslaget handlar om mulesing, ett rätt vedervärdigt ingrepp som egentligen rör skadedjursbekämpning. Tydligen är detta ingrepp framförallt utbrett bland merinofårbönder, huvudsakligen i Australien. Det är möjligt att ni alla är väldigt välinformerade och känner till detta. Då slipper ni. Annars gör ni nog inte det. Som alltid när det släpps en sådan här ”bomb” – den är inte precis nysläppt i resten av världen – finns det särkert nyanser och en del förklaringar.

Orsaken till att jag kände att det var extra viktigt att faktiskt skicka iväg länken bums nu var nog framförallt de kommentarer jag på reguljär basis möts av när man förespråkar svensk ull och kravcertifierad ull i olika sammanhang. Det verkar finnas en uppfattning om att alla naturmaterial på något ljuvligt sätt – troligtvis akompanjerat av en liten stråkkvartett – bara uppstår på vår ljuvliga jord. Så var nu icke fallet.

Det är nog bra att problematisera lite och att vara en informerad och medveten konsument och slöjdare. För visst är materialets ursprung viktigt? Eller hur resonerar ni?

Vi hörs i morrn. Lite mer officiellt. Tack för din tid.
Klart slut.