Fredag

Det är något otroligt förlösande över fredagar. Många kunder var alldeles fredagsflamsiga och kom gärna i ”vi ska snart gå på bio” eller ”dags för fredagsfika”-flockar. Själv tyckte jag att dagen rasade i väg. Precis som hela veckan har gjort. Mina fötter protesterar något och hävdar å det bestämdaste att betonggolv inte är deras bag [bä:g]. Jag har hört det nu, försöker jag påpeka.

Dagens hantverksmässiga insatser:
*olja in salladsbestick i valnöt från Kenya (för 135 kr setet, tro mig jag vet – jag har prismärkt ca 30 set i dag)
* texta diverse för hand
* arrangerat produkter i olika formationer till angenäm styrka och smak

Det förvånar mig lite grann att jag faktiskt trivdes såhär bra med att stå i butik. Inte för att jag inte visste att det var en mycket trevlig butik, utan för att jag inte visste att det kunde vara så givande. (Varning; nu kan det komma en kliché eller två) Jag upplevde att man verkligen mötte folk, delvis på samma sätt som jag upplever att jag kan möta slöjdare – eller andra personer som (enligt mig) har Fattat Något när det gäller teknik, material – samspelet dem emellan eller något annat livsviktigt. Sedan är det himla kul att se folk som blir förälskade. Någon som kommer in, som bara ska titta  – och som plötsligt bara kalasfaller för en handvävd handduk. Man skulle kunna säga att det inte är mer speciellt än att köpa en liter mjölk – kanske det. Eller att det är något vi i väst kan unna oss, att bli förälskade i SAKER – må va hänt. Men det är inte min poäng. Min poäng är dels att detta föremål för kärleken väldigt sällan är det dyraste eller på något annat sätt en statusmarkör och dels att det oftast, allra oftast har med Känslan att göra. Ni vet Känslan.

Är det inte den man ofta återkommer till när det handlar om Slöjd? Åtminstone upplevelsen av det slöjdade föremålet. Efteråt alltså, när användandet tar vid efter tillverkandet. Är det då inte känslan av att dricka ur en hand(/hem)täljd kåsa – att ha ett par hand(/hem)stickade vantar på sig – att vila under en hand(/hem)vävd pläd eller tända hand(/hem)stöpta ljus i en hand(/hem)smidd ljusstake. Det är alltså när tycke och känsla uppstår jag blir extra nöjd. (Jösses, jag kanske bara är serviceminded?)

Men vänta nu. Såg ni vad som hände i förra stycket? Hem eller Hand? Är det bara jag som slänger mig med dessa termer? Vad säger ni? Är de utbytbara? I somligas språkbruk tror jag det. Men man kan leka lite med det: ”Är den handsnickrad?” eller ”Är den hemsnickrad?” – den som frågar vill nog vet om jag har gjort den själv. Tänkte på det tidigare i veckan. Det var ju inte helt nyligen som det ”hemlagade” moset i korvkiosken – eller korvmojen som det stundtals heter i Stockholm – ifrågasattes. Möjligen med precis samma problematik som runt begreppet hemslöjd. Eller inte alls. För nog tusan slöjdas det i mitt hem. Många hem jag känner till, åtskildliga fler än genomsnittet bergis, men ändå. Jag undrar mycket över det där ordet. Hem, hem och hand. Hemgjort och Handgjort. Rätt trevliga ord. Hemslöjd och Handslöjd. Handslöjdsrörelsen, det var väl ett nytt ord i alla fall. Undrar just vilka de är.

Apropå saker jag har tänkt mycket på, så var det en sak en föreläsare vi hade förra veckan sa, eller i alla fall antydde. Hemslöjdens eventuella splittring mellan Pedagogik och Produkt. Smaka på det. Lära (sig eller ut) eller Göra. Detta kanske var glasklart och självklart för er, men jag är inte riktigt klar med den tanken. Är det inte möjligt att göra båda? Utesluter det ena det andra? Ja, alltså det kan ju vara svårt att vara rationellt produktiv och samtidigt undervisa en samling nybörjare, men hur var det nu? Var det inte så att det var den där kompetenta och erfarna slöjden vi ville lära oss av? Slöjden som vittnar om stor kunskap om tradition, material och teknik? Och är inte då slöjdaren av just precis denna slöjd möjligtvis den bästa att visa prov på detta?

Visserligen är det ett känt faktum att alla människor som är bra på något inte är pedagoger. Exempel på detta? Se Nobelfesten i december. Men förhållandevis många är ändå det. Exempel på detta? Se Nobelfesten i december. Och varför det? Jo. Det skall jag tala om – som Astrid Lindgren skriver nu och då. Det är för att den där personen som är sådär rysligt bra på det den kan ofta är himla förtjust i det. Och det smittar. 

Har inte riktigt tänkt klart den tanken, men den börjar där någonstans. Mitt i resonemanget ungefär har jag kommit fram till ordet inspiratör inte är så otokigt. Jag behöver inte få eksem av det längre.  

Nu skall jag ägna mig åt ett glas whisky och i morgon skall jag ägna mig åt det här, det här och det här.

Tjillevippen.