Dans och fibrer och sånt i Göteborg

Jag var i Göteborg över veckoslutet. Min son Jukka Rintamäki är kompositör och musiker. De senaste tio åren har han arbetat mycket med att komponera för modern dans. Det var premiär i fredags på Göteborgsoperan på Jukkas och koreografen Helena Franzéns senaste produktion Fading, som ingår i en helhet med tre koreografer, tre danskompanier och tre kompositioner. Nu ska inte det här handla om min son förstås, men jag vill visa en scenbild. Föreställ er en metallvägg, 6,5 meter hög, som används som ett element i koreografin. Här sitter Jukka och Helena framför väggen under en repetition:

                                                                                                       Foto Markus Granqvist

Det är så mycket hantverk i en scenproduktion. Kläder, scenografi, ljus. Metallväggen i Fading samverkar med ljuset för att ta fram en avskalad, ren och harmonisk koregrafi som ytterligare förstärks av dansarnas kläder. Musiken är starkt rockinfluerad med mäktiga basgångar, men där finns också rent lyriska inslag. Det är för mig ett mysterium hur man kan bygga upp en hel och sammanhängande föreställning med så olika element. Gå och titta! Eller gå till Dansens Hus i vår när föreställningen kommer upp där.

På Röhsska museet såg jag flera utställningar, men jag visar bara en bild som jag tycker har mycket gemensamt med bilden ovan. Det är naturligtvis vattnet som man kan se både i metallväggen och i bildväven ”Rinnande vatten” av Gustaf Fjaestad. Han vävde den i bomull, ull och silke år 1906. Här är en detalj:

Jag blir alltid lika förundrad när jag ser vatten i en bildväv. Vatten är inte det första jag som spinnare kommer att tänka på när jag arbetar med mitt råmaterial. Visst, det är mycket vatten involverat i textilindustrin också på det mest grundläggande stadiet, fiberhanteringen, men för mig är ull, bomull och hundhår torrt. Silke kan däremot föra tankarna till vatten tack vare sin lyster.

Jo, jag inser att det inte är fibrernas karaktär som gör att en bildväv kan föreställa vatten, utan färgerna och formerna. Eftersom jag inte är bildkonstnär är det svårt för mig att förstå hur man kan åstadkomma en sådan chimär. Jag älskar det! Jag tror det är hälsosamt att bli förundrad. Den dagen jag blir blasé är det bästa jag kan göra att lägga mig ned och dö.

Jag tillbringar mycket tid på Ravelry eftersom det inte finns andra spinnare här i Vörå där jag bor. Jag måste få tala med andra, och i forumet Spinning in Sweden träffar jag andra spinnare som pratar på svenska. Ingrid är moderator i detta inspirerande och härliga forum, där vi också diskuterar mycket annat än fibrer och det stora under som sker när enskilda fibrer träffas på en slända eller en spinnrock och blir till garn. Ingrid och jag såg för första gången i verkliga livet i lördags, och det var ju helt… ja, vad ska man kalla sånt? Häftigt. Underbart. Fantastiskt. Roligt. Bra för magen. Efter många års pratande på nätet satt vi mitt emot varandra på ett café och pratade i timmar.

Ingrid hade varit på den årliga stora spinnarträffen SOAR i USA. Hon hade med sig några av de färgövningar hon gjorde på en av kurserna. Ni vet, när man blandar fibrer i olika färg är det som att måla akvarell. Resultaten vid kardmaskin eller handkardor och i det färdiga garnet överraskar ständigt. Titta på några av Ingrids övningar med färgade fibrer:

De senaste åren har handspinnare överösts med färgade fibrer. Det är roligt att spinna, men svårt att använda garn spunna av den typen av fibrer. Så här kan de se ut:

Ni som jobbar med textil inser genast svårigheterna med fibrer färgade på detta sätt, men jag tror att ni också ser möjligheterna. Beroende på hur man väljer att spinna får man oändligt många olika resultat. Att sedan använda garnerna i plagg eller vävnader är en helt annan sak. Det blir ofta ränder eller pölar av färg, inte alla roliga att titta på fast det naturligtvis finns väldigt fina alster också.

Efter Röhsska hade jag tänkt gå till Konstmuseet och titta på Jan Lööfs teckningar, men vet ni vad? När jag såg trapporna upp till museet och kände hela tyngden av min ryggsäck vek jag in på stadsbiblioteket i stället. Varför i hela friden ska konstmuseer vara så svåra att nå för en vanlig dödlig? Det är lika illa i Åbo som i Göteborg.

Nå, i alla fall. På biblioteket vankade jag runt i jakt på en stol där jag kunde lasta av mig en stund. Och var hamnade jag? Mitt framför en hylla där det stod två ex av en bok jag slukade på 80-talet:

Albers färglära, vad sägs om det? Det verkade som en lämplig bok att avsluta min Göteborgsvistelse med, så jag läste litet i den och tittade på bilderna. Det finns en utgåva med enbart illustrationerna, men den är svår att få tag i. Jag lyckades låna den en gång och blev överväldigad av mångfalden och det intrikata med färgers påverkan på varandra.

Men en sak hade jag kvar att uppleva. En ny förpackning. Förpackningar kunde jag tala illa om ganska länge, men väljer att visa hur det kan gå om man blandar sin yoghurt själv och aldrig har sett detta nya förpackningsunderverk tidigare. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att det bara är att öppna locket och äta yoghurten som en glasstrut, alltså slicka på den:

Men så var det ju inte…

I morgon ska jag klaga på Finlands regering.