Så fort en vecka går! Det här är mitt sista blogginlägg här, nästa vecka fortsätter jag på min vanliga adress. Tack för att jag fick vara med på Kravallslöjd!

Jag har redan skrivit litet om de fantastiska fibrer våra dagars spinnare kan frossa i. Ull, silke, blandningar av ull och silke, alpacka, Tencel, mohair, angora, hundhår, qiviut, cashmere, nylon, bomull, lin, kamel, bison, llama, bambu, mjölk-, soya-, bananfiber, seacell, ramie och många fler.

I mitt fiberförråd finns ganska mycket enfärgade fibrer. Dem kan jag blanda på kardmaskinen, med handkardor, eller på min blending hackle. Nej, det finns inget svenskt namn för det redskapet. Det är i princip två rader spikar på ett bräde, liknar en linhäckla som namnet säger. Här är innehållet i fyra av mina ca 40 lådor med fibrer:

Jag har också handfärgade fibrer:

Och jag har naturfärgade fibrer i svart, grått, olika bruna, vitt. Också de kan blandas och kombineras i oändlighet.

Handspinning i våra dagar handlar väldigt mycket om färg och olika typer av fibrer, och därmed också om olika typer av garn. De som kom före oss, de som spann och vävde de textilier vi kan se i museerna, var oftast specialiserade. De spann en eller två typer av garn från ett begränsat sortiment av fibrer. De garner våra dagars spinnare åstadkommer kan tyckas klumpiga ibland, men samtidigt måste man komma ihåg att spinnaren ofta har kunskapen att handskas med ett stort antal olika fibrer, vilket våra föregångare inte hade eftersom de inte fanns att få. Våra föregångare var specialister, djävulskt skickliga specialister. Dagens spinnare är ofta så mycket allrounders man kan bli under en livstid.

Det finns ca 1200 fårraser. Alla har olika ull. Varje fårs ull är unik inom rasen. I varje fårs fäll finns många olika typer av ull.

Behärska denna mångfald. Ta en hög fibrer, förvandla dem till ett garn som fångar just dessa fibrers unika kvalitet. Det kallar jag att vara en spinnare. Alla spinnare är olika, gör olika fiber- och teknikval, våra resultat är olika, unika. Här är två av mina garner:

Spinning är numera en redskapsgrej. Här är min lilla Louet Victoria, döpt till Peerie (shetländska för ”liten”) av mina två närmsta spinnarkompisar. Peerie tar 120 gram på rullen. Hon är lättrampad, hon kan lyftas med ett pekfinger, hon tar egentligen ingen plats alls. Jag tycker att hon är mycket vacker i all sin bedrägliga enkelhet. Hennes möjligheter till variation i garnkvalitet är fullt tillräckliga för mina behov.

Jag har också ca 60 sländor. Varför? För att jag gillar dem. För att jag inte ska behöva linda av garnet från min enda slända bara för att jag vill testa nåt och sländan är upptagen. För att varje fiber kräver sin slända. Här är några av mina sländor:

Jag kan inte tänka mig ett bättre liv än att få förvandla en hög fibrer till något som kan bli ett plagg eller ett konstverk. Vad vore livet utan trådar? Eller – hurudant vore livet utan trådar?

Jag hade tänkt göra allt möjligt i dag, men fastnade vid spinnrocken. Det blir inga kåldolmar. Kanske blir det ingen kardemummakaka heller. Hm, det vore inte bra. Hur länge kan det ta att veva ihop en kardemummakaka? Femton minuter inklusive att plocka fram alla grejer och smöra formen.

I somras köpte jag lite grejer av en mångsidig dam som heter Carola. Bland annat så färgar hon ull. Carolas Etsyshop finns här: Kariola. Jag köpte en blandning av Blue Faced Leicester och silke och spann på en av mina stödda sländor, en rysk från IST Crafts. Sländsvarvare är skickliga träkarlar. Jag älskar det fina träarbetet i en balanserad slända gjord av vackert trä. Just den här sländan har en spets av metall, som gör att den snurrar extra fort. Spinnskålen köpte jag också från IST.

Jag tvinnade på spinnrocken, för jag tycker inte jag behöver använda tid på att lära mig snurra sländan motsols. Måste man kunna allt? Jag tycker inte det. Det ryms inte heller så mycket garn på en slända, medan det väl får plats 100-120 gram på spinnrocksrullen. Det händer att jag tvinnar på någon av mina hängande sländor, för jag har ett par rätt stora och tunga sådana, men det här garnet ville jag ha i så stora härvor som möjligt.

Garnet ska ännu tvättas för att ”set the twist”, alltså fixa snodden. Vi har väldigt dåligt med spinntermer på svenska, så svengelskan lever och mår bra. Garnet är inte färdigt före det tagit sig ett bad, först då lägger sig fibrerna till rätta och garnet lugnar sig. Nu är det fortfarande obändigt och inte så lätthanterligt. Det kan man se i böjarna, där garnet vill vrida sig åt ett annat håll och sno ihop sig. Det är ett mjukt garn med stor färgvariation. Jag funderar på en kompis till det, men har ännu inte bestämt vilken färg det garnet skall ha. Det bör vara enfärgat, eller kanske hellre melerat men med mycket liten variation.

Hela förmiddagen har jag emellanåt kastat en blick ut genom fönstret. Svanarna på åkern är oroliga. De flaxar med vingarna, och öppnar jag fönstret kan jag höra hur de trumpetar. De har resfeber. Just nu är det bara vuxna fåglar där, men emellanåt landar familjer med ungar också. Jag tror faktiskt det är en unge där nu. Ungarna ser ut som stora grå får. Om jag öppnar fönstret och försöker fotografera fåglarna genom det tolkar kameran det som att jag vill ha en bra bild på telefon- och elledningen. Om de bara ville gräva ner dem! Jag avskyr dem. Att fotoshoppa bort dem är inte en grej jag är så intresserad av att pyssla med.

Varken svanarna eller tranorna kommer närmare husen än så. Tranorna flyttade söderut för flera veckor sedan, men svanarna stannar länge. Sångsvanen är Finlands nationalfågel.

Någon dag måste vi göra nåt åt det där fönstret. Snart blir det istäckt och jag ser inte så mycket före sent på våren. Det händer hela tiden något i vår dal, så jag skulle ju gärna vilja se ut. Bra förslag, nån?

Ta en lång tråd. Ta en, två, fyra eller fem stickor. Titta på en fot. Sticka en socka som sitter perfekt.

Det är matematik, det är rymdgeometri, det är fantastiskt roligt. Spets, randiga, rutiga, blommiga. Eller släta grå. Eller släta grå med en dekorativ detalj. Börja med mudden, eller börja med tån. Sticka en tub och lägg till hälen efteråt.

Sockor för smala, långa, korta, breda fötter. För fötter med hög vrist. För fötter med smala vrister, tjocka vrister. Långa sockor, korta sockor. Babysockor… sockor för bebisar som fötts för tidigt. Sockor för åldringar med dålig blodcirkulation. Sockor för stövlar, vandrarskor, sandaler, jympadojor, promenadskor, träskor. Eller att bara tassa runt i – i strumpfötterna.

Var det någon som sade att sockor är trista? Fy på sig. Tänk om!

Sockböcker. Kan man ha för många sockböcker? Tror jag inte. Många sockböcker säljer slut förrän jag hinner reagera, så stor är efterfrågan. Alla sticktidningar med ambitioner har sockmönster i varje nummer.

Det svåraste med att sticka sockor är att sticka två stycken likadana. Det kallas ”second sock syndrom”. Den första är jätterolig att sticka, den andra är seeeg som kåda. Lossnar aldrig från stickan. Därför stickar många två sockor på en gång, jag gör det också ibland. Ändå händer det att jag aldrig får andra sockan klar. Denna vecka stickar jag andra sockan åt min man. Nu ska han få nya stövelsockor.

Den här veckan arbetar jag med en hemsk fäll. Den är tovig, skitig, och full med bös (tack för det ordet Ingrid!)

Varför vill man jobba med nåt sånt när det finns så mycket fin färdigpreppad ull att köpa? För att ullen är bland den bästa jag sett. Jag har spunnit i trettio år, så jag har sett ganska mycket ull. Den här ullen är stark, lång, och ganska enhetlig med fin krusighet i hela locken. Färgen är djupt mellanbrun, väldigt vacker. Fällen är inte perfekt, det finns skillnader i kvaliteten i de olika delarna, men aj vad fin den ändå är! Så jag tänker jobba hårt för att ta till vara så mycket som möjligt. Jag börjar med att plocka bort de omöjliga bitarna av fällen, det värsta skräpet, och sönderklippta eller alltför toviga bitar.

Sedan tvättar jag ullen. Det tar flera dagar eftersom jag bara har en balja och ullen ska ligga i blöt 20-30 minuter i varje vatten. Det blir upp mot 6 vatten per omgång. Jag har tre påsar ull i baljan. Första vattnet är bara rent hett vatten, det andra vattnet har jag litet tvättmedel i. Sedan sköljer jag 3-4 gånger.

Det här är första vattnet. Det mesta är jord, men ullen är också täckt av urin, salter, vaxer, fett och i den här fällen finns det t.o.m. gödsel. Tillsammans med vattnet bildar salterna, vaxerna och fettet såpa, som man i brist på andra rengöringsmedel kan utnyttja för att tvätta ullen. Fåret håller sig med egen tvål!

Jag lägger den tvättade ullen i sin påse i tvättmaskinen och centrifugerar. Sedan brer jag ut den på vår kallvind för att torka. När ullen är torr kammar jag den. Jag kammar på mina största och tätaste kammar, Extra Fine Combs från Valkyrie. Underbara redskap! Det skulle inte gå att karda den här ullen pga skräpet och tovorna, men med kammar går det galant.

Efter tre pass är ullen fri från skräp och de flesta korta fibrer är bortkammade. De sitter på den arbetande kammen som syns i bakgrunden. Jag kammar ännu ett pass för att vara säker på att jag fått bort så mycket som möjligt av de korta fibrerna.

Efter fjärde passet dizar jag fibrerna från den stationära kammen, jag drar dem alltså genom ett hål i en liten skiva av eneträ. Jag har fler dizar, bl.a. en i horn som jag är väldigt förtjust i. Hålen i dizarna har olika storlek för olika typer av fibrer.

Det som kommer genom dizen kallas top. I en top är fibrerna mer eller mindre parallella. Vanligtvis spinner man en top med en teknik som ger ett slätt och jämnt garn, ett kamgarn. Det är bara de bästa fibrerna som används. De här fibrerna är verkligen värda att slita för.

Ungefär hälften av fällen är inte värd att spinna, det är den vänstra högen på fotot ovan. Men den ullen kan användas till annat, t.ex. att stoppa leksaksdjur med. Topen som du ser till höger är det bara att spinna, tvinna, härvla, tvätta, nysta och sticka. Det gör jag någon gång i vinter. Jag tror det blir en kofta, fast jag kommer att behöva nåt annat garn att kombinera med för det som jag lyckas rädda från den här fällen är inte tillräckligt för en kofta.

Det här är en av de vackraste färger jag vet. Min man fällde några alar som var i vägen för både solljuset och grannens traktorer. Efter bara någon timme hade det ljusa träet färgats rött. Det är gråal som växer här. Längre ut mot kusten ser man ofta klibbal.

På finska heter alen ”leppä”. Leppä är också ett gammalt ord för ”blod”. Blad, kottar och bark används för att färga textil och läder. När man färgar garn eller ull får man olika gula, bruna, gråa, gråblåa, gröna och rosa färger beroende på vilka betningsmedel och vilken del av alen man använder.

Jag har inga garner att visa, för jag växtfärgar egentligen inte alls. Men visst skulle det vara roligt att pröva någon gång. Det hade varit läge att ta litet bark nu, men jag vågar inte. Jag har rätt mycket att göra ändå. Visst, out of sight out of mind sägs det, men det funkar inte så för mig. Det som är undanlagt gnager, gör mig okoncentrerad och nervös. Så jag tänker bränna alen i vedspisen i vinter. Med bark och allt.

Hösten är den vackraste årstiden av alla. Naturen sprakar av eldiga och milda färger om vartannat. Mossor och stubbar får liv. Svampar dyker upp överallt. Två gamla björkstubbar är numera blickfång i vår trädgård. På hösten ändrar de färg varje dag.

Såna bilder använder jag som inspiration för arbetet vid kardmaskinen. Nu börjar det bli för torrt inomhus för att kardningen skall lyckas, men nästa sommar är det dags igen. Nu kammar jag ull, för kammarna tål vatten, och vatten tar bort den statiska elektricitet som får ullen att flyga runt eller klistra sig på kardbeslaget. I morgon får ni se kamning.

Klipp ur Vasabladet 11.10.2011:
”Regeringens budgetförslag kom som en kalldusch för utbildningen i konst och kultur. Men också hemslöjd och hantverk drabbas då pengarna för rådgivning skärs ner med fjorton procent.
Föreningen Österbottens hantverk med butiken Loftet drabbas förutom av minskade pengar för rådgivning också av att Österbottens förbunds landskapsutvecklingspengar skärs ner med två tredjedelar.
– Utvecklingspengarna är avgörande för våra projekt, säger verksamhetsledare Anna-Maija Bäckman.
Lyktan av bleckplåt kunde bli en succéprodukt tack vare stöd från Österbottens förbund.

Just nu pågår ett projekt som handlar om att ta fram souvenirer för Världsnaturarvet. Projektet är treårigt, avslutas nästa år och delfinansieras med 70 000 euro från Österbottens förbund.”

Länk till Loftet

Vad ska man säga om den posten i budgetförslaget? Regeringen sparar kaffepengar – vad vinner staten på att göra livet ännu svårare för hantverkarna? Det är så futtigt och det är så okunnigt. Under det senaste årtiondet har många nya, välutbildade och kreativa människor startat företag, och många är på väg att starta. Hur går det för dem om budgetförslaget godkänns? Är det faktiskt bättre att de blir arbetslösa efter att ha satsat på en lång utbildning, vilket de flesta hantverkare numera har gjort?

Samtidigt säger det något om den ekonomiska situation vi är i just nu. Och det säger också något om vilken politisk linje vi har just nu i detta land.

Förra gången det var lågkonjunktur stöddes hantverkarna med startpengar för att få igång sina företag. Men ett stort problem var att stödet tog slut när det skulle ha behövts som mest, alltså när produkterna var utvecklade, prototyperna gjorda och testade och produktionen startad. Då skulle hantverkaren ha behövt stöd i marknadsföringen och hjälp med utvärdering efter introduktionen på marknaden.

Min man och jag startade ett litet textilföretag med hjälp av startpengar, och vi hamnade i just den situationen jag beskrev. Det kändes inte roligt alls, för vi hade lagt ned mycket tid och energi i företaget. För min del betydde det sexton timmars arbetsdagar året runt, eftersom jag hade ett heltids dagjobb också. Även min man jobbade långa dagar, för vi hade dessutom får, höns och angorakaniner. Kaninerna krävde en hel del arbete, eftersom man måste ha ganska många för att få tillräckligt med angora för garnproduktion, vilket var en del av företagets produkter.

Det var naturligtvis väldigt lärorikt också. Jag ångrar inte att vi prövade. Jag lärde mig t.ex. att jag egentligen inte är stickare, utan spinnare. Jag älskar att utforska fibrernas betydelse för textil. Det kommer att ta resten av mitt liv, för det finns inte två likadana ullpartier.

De som nu arbetar med hantverk har fortfarande samma problem som vi: marknadsföringen. Hur ska tiden räcka till för allt? Ett sätt är att vara med i organisationer som den du kan titta på i länken till Loftet ovan. Andra är att delta i de mässor som ordnas i landet. En sådan är Käden Taidotmässan i Tammerfors, den gigantiska ”måste”-mässan för både utställare/försäljare och besökare. Den ordnas i år 18-20.11 i Tammerfors Mäss- och idrottscentrum. Man behöver faktiskt minst två dagar där. I fjol hade mässan 34 250 besökare som kunde bekanta sig med över 600 företag. Naturligtvis fanns där också utställningar, modeshower, stickcafé, tävlingar mm. Två jättestora hallar fulla med fantastiskt hantverk och stenmässa i den tredje. Jag lovar, man är totalt slut och lycklig när man går hem. Jag kommer att åka dit fredagen 19.11 i Loftets buss, vilket är ett mycket bekvämt sätt att ta sig dit. Här kan du titta på den finska sajten, där finns en länk till en kort presentation på svenska: Mässan i Tammerfors

Här ser du en liten del av en av hallarna under mässan i fjol

Och här finns listan på utställare, som i år är ca 500: mässdeltagare. Orsaken till att det är mindre deltagare i år är att det var jubileumsår i fjol, vilket lockade flera företag. I år är mässan av ganska normal storlek.

Mässan i Tammerfors är inte den enda stora mässan i landet. Liknande mässor ordnas varje år i alla större städer och också i några mindre. Det är dyrt för företagarna att delta, så vill man se hantverk från ett speciellt område lönar det sig att besöka någon av mässorna i den delen av landet.

Jag hoppas att regeringens budgetförslag inte går igenom. Jag vet inte hur långt de hunnit med budgetarbetet, kanske finns det ännu hopp.

Jag var i Göteborg över veckoslutet. Min son Jukka Rintamäki är kompositör och musiker. De senaste tio åren har han arbetat mycket med att komponera för modern dans. Det var premiär i fredags på Göteborgsoperan på Jukkas och koreografen Helena Franzéns senaste produktion Fading, som ingår i en helhet med tre koreografer, tre danskompanier och tre kompositioner. Nu ska inte det här handla om min son förstås, men jag vill visa en scenbild. Föreställ er en metallvägg, 6,5 meter hög, som används som ett element i koreografin. Här sitter Jukka och Helena framför väggen under en repetition:

                                                                                                       Foto Markus Granqvist

Det är så mycket hantverk i en scenproduktion. Kläder, scenografi, ljus. Metallväggen i Fading samverkar med ljuset för att ta fram en avskalad, ren och harmonisk koregrafi som ytterligare förstärks av dansarnas kläder. Musiken är starkt rockinfluerad med mäktiga basgångar, men där finns också rent lyriska inslag. Det är för mig ett mysterium hur man kan bygga upp en hel och sammanhängande föreställning med så olika element. Gå och titta! Eller gå till Dansens Hus i vår när föreställningen kommer upp där.

På Röhsska museet såg jag flera utställningar, men jag visar bara en bild som jag tycker har mycket gemensamt med bilden ovan. Det är naturligtvis vattnet som man kan se både i metallväggen och i bildväven ”Rinnande vatten” av Gustaf Fjaestad. Han vävde den i bomull, ull och silke år 1906. Här är en detalj:

Jag blir alltid lika förundrad när jag ser vatten i en bildväv. Vatten är inte det första jag som spinnare kommer att tänka på när jag arbetar med mitt råmaterial. Visst, det är mycket vatten involverat i textilindustrin också på det mest grundläggande stadiet, fiberhanteringen, men för mig är ull, bomull och hundhår torrt. Silke kan däremot föra tankarna till vatten tack vare sin lyster.

Jo, jag inser att det inte är fibrernas karaktär som gör att en bildväv kan föreställa vatten, utan färgerna och formerna. Eftersom jag inte är bildkonstnär är det svårt för mig att förstå hur man kan åstadkomma en sådan chimär. Jag älskar det! Jag tror det är hälsosamt att bli förundrad. Den dagen jag blir blasé är det bästa jag kan göra att lägga mig ned och dö.

Jag tillbringar mycket tid på Ravelry eftersom det inte finns andra spinnare här i Vörå där jag bor. Jag måste få tala med andra, och i forumet Spinning in Sweden träffar jag andra spinnare som pratar på svenska. Ingrid är moderator i detta inspirerande och härliga forum, där vi också diskuterar mycket annat än fibrer och det stora under som sker när enskilda fibrer träffas på en slända eller en spinnrock och blir till garn. Ingrid och jag såg för första gången i verkliga livet i lördags, och det var ju helt… ja, vad ska man kalla sånt? Häftigt. Underbart. Fantastiskt. Roligt. Bra för magen. Efter många års pratande på nätet satt vi mitt emot varandra på ett café och pratade i timmar.

Ingrid hade varit på den årliga stora spinnarträffen SOAR i USA. Hon hade med sig några av de färgövningar hon gjorde på en av kurserna. Ni vet, när man blandar fibrer i olika färg är det som att måla akvarell. Resultaten vid kardmaskin eller handkardor och i det färdiga garnet överraskar ständigt. Titta på några av Ingrids övningar med färgade fibrer:

De senaste åren har handspinnare överösts med färgade fibrer. Det är roligt att spinna, men svårt att använda garn spunna av den typen av fibrer. Så här kan de se ut:

Ni som jobbar med textil inser genast svårigheterna med fibrer färgade på detta sätt, men jag tror att ni också ser möjligheterna. Beroende på hur man väljer att spinna får man oändligt många olika resultat. Att sedan använda garnerna i plagg eller vävnader är en helt annan sak. Det blir ofta ränder eller pölar av färg, inte alla roliga att titta på fast det naturligtvis finns väldigt fina alster också.

Efter Röhsska hade jag tänkt gå till Konstmuseet och titta på Jan Lööfs teckningar, men vet ni vad? När jag såg trapporna upp till museet och kände hela tyngden av min ryggsäck vek jag in på stadsbiblioteket i stället. Varför i hela friden ska konstmuseer vara så svåra att nå för en vanlig dödlig? Det är lika illa i Åbo som i Göteborg.

Nå, i alla fall. På biblioteket vankade jag runt i jakt på en stol där jag kunde lasta av mig en stund. Och var hamnade jag? Mitt framför en hylla där det stod två ex av en bok jag slukade på 80-talet:

Albers färglära, vad sägs om det? Det verkade som en lämplig bok att avsluta min Göteborgsvistelse med, så jag läste litet i den och tittade på bilderna. Det finns en utgåva med enbart illustrationerna, men den är svår att få tag i. Jag lyckades låna den en gång och blev överväldigad av mångfalden och det intrikata med färgers påverkan på varandra.

Men en sak hade jag kvar att uppleva. En ny förpackning. Förpackningar kunde jag tala illa om ganska länge, men väljer att visa hur det kan gå om man blandar sin yoghurt själv och aldrig har sett detta nya förpackningsunderverk tidigare. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att det bara är att öppna locket och äta yoghurten som en glasstrut, alltså slicka på den:

Men så var det ju inte…

I morgon ska jag klaga på Finlands regering.