Av spets är du kommen…
Så är den slutligen här – dagen då min ljuvligt vackra, handsydda balklänning som jag gissar är från tidigt 50-tal får möta sitt öde. Ett fint öde visserligen, det kommer att bli en massa vackra hattar av den stora spetskjolen, men det skär alltid i hjärtat att klippa i något med så mycket själ och historia. I flera år har har den hängt på utsidan av min garderobsdörr och inspirerat mig. Men skicket på klänningen är så dåligt att den inte går att rädda – som klänning i alla fall.
Vecken är konstfullt lagda och fästa med små små stygn... Jag inbillar mig att det är en kärleksfull mor som hjälps sin dotter knåpa ihop klänningen....
Det är bara att bita ihop och ta fram saxen. Tanken på att den utsökta spetsen kommer att få en ännu mer välförtjänt plats – på första parkett på någons hjässa istället för nere vid golvet – är i alla fall en tröst.
Jag har satt saxen i åtskilliga brudklänningar tidigare, åt brudar som är förtjusta i tanken på att bära sin mors eller mormors brudklänning, men där skick, storlek eller smak inte tillåter det. Då har vi tillsammans valt ut någon detalj – vackra knappar, en spetsbit eller ett vackert band, som får spela huvudrollen på en liten koaff istället, och föra traditionen vidare in i framtiden. Vackert och utan att kompromissa med brudens egen vision om sin stora dag.
På samma sätt har jag gjort hattar av min allra första balklänning, en plommonfärgad plyschstass med rynkat liv och hellång kjol. I den dansade jag min första vals med en man som inte var min pappa… Såklart att den måste få leva vidare!
Som kulturarvsbärare, som jag gärna anser mig vara, kan man tillåta sig att vara ohämmat sentimental på det här sättet. Det finna också ingen hejd på hur självcentrerad man får vara, eller hur mycket man får romantisera historien – sin egen och andras. Men vi behöver romantik och irrationellt förhärligande av det förgångna – hur ska vi annars kunna skapa värden här och nu?