Hjälp vad fort den här veckan har gått! Det är redan dags för sista inlägget här i bloggen.

Jag hoppas att ni har fått en liten inblick i min värld av hattpoesi och slaktsorg, och att någon av er kanske upptäcker hattarnas magiska värld, och den intensiva känslan när man bär en snygg hatt som passar en perfekt och liksom bara blir ett med den. Blickar, komplimanger, glada tillrop på gatan…

Stort tack för den här veckan, det har varit ett nöje att blogga här!

Om du vill se mer av mig, besök min hemsida, www.marikasmith.se, eller min facebooksida, www.facebook.com/marikasmithdesign

Vill du spana in hattarna i verkligheten och få hjälp att prova ut vilken modell och stil som gör just dig sådär alldeles strålande snygg, besök mig på www.facebook.com/burleskloppis den 29 april.

Och sist men inte minst vill jag passa på att bjuda in er till showroomet för Stockholm Fashion Weeks Rookies. Här kan du träffa alla höjdarna inom modevärlden och morgondagens toppdesigners. Kom till mitt bord och prata hantverk och hattar och andra huvudsaker. Vi ses 7-8 februari! Tid och plats ser du på inbjudan här:

Man kan ju inte BARA göra hattar, den sanna mångpysslaren hittar ju på lite smått och gott där det behövs något fint eller praktiskt i hemmet. Jag är extremt otålig när jag pysslar, blir det inte klart på typ en timme tröttnar jag (med undantag för hattarna där momenten är många men varje enskild grej går ganska fort). Limpistolen är därför mig allierade i verkstaden, och även de handknypplade antika spetsbanden får stifta bekantskap med den för att det ska bli några hattar över huvud taget. Pysselnazister som tycker att lim är fusk kan ju sitta och mecka i veckor med samma grej medan jag går ut på kalas i mina färdiga kreationer. För mig är känslan att få fram något med händerna poängen, inte pillandet i sig. Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan det här lättgjorda pysslet som blir finfina presenter eller personliga pynt.

Här har jag gjort egna kylskåpsmagneter av såna där… vahettere… glaspluttar som man har i vaser runt blommorna. Kostade typ 30 spänn för en stor burk på Åhléns. Man kan såklart också använda dem som knappar, dekoration på paket, som placeringskort, på ringklockan på ytterdörren… Ni fattar.

Varje glasplutt har platt botten och har en förstorande effekt, så när jag limmade fast motivet under den syntes det mycket bättre. Här har jag klippt ut motiv från en kortlek där det ändå saknades några kort, och några av mina favoritplatser i Budapest, från en karta över staden. Men det går såklart bra med allt som är tillräckligt litet för att få plats på glasplutten.

När jag limmat fast motivet (jag använde stenlim som blir helt transparent när det torkat) lackade jag runt hela med genomskinligt nagellack och limmade fast en liten, platt, stark magnet så att den orkar hålla uppe både glasplutten och det man vill fästa på kylskåpet. Klart!

Så är den slutligen här – dagen då min ljuvligt vackra, handsydda balklänning som jag gissar är från tidigt 50-tal får möta sitt öde. Ett fint öde visserligen, det kommer att bli en massa vackra hattar av den stora spetskjolen, men det skär alltid i hjärtat att klippa i något med så mycket själ och historia. I flera år har har den hängt på utsidan av min garderobsdörr och inspirerat mig. Men skicket på klänningen är så dåligt att den inte går att rädda – som klänning i alla fall.

Vecken är konstfullt lagda och fästa med små små stygn... Jag inbillar mig att det är en kärleksfull mor som hjälps sin dotter knåpa ihop klänningen....

Det är bara att bita ihop och ta fram saxen. Tanken på att den utsökta spetsen kommer att få en ännu mer välförtjänt plats – på första parkett på någons hjässa istället för nere vid golvet – är i alla fall en tröst.

Jag har satt saxen i åtskilliga brudklänningar tidigare, åt brudar som är förtjusta i tanken på att bära sin mors eller mormors brudklänning, men där skick, storlek eller smak inte tillåter det. Då har vi tillsammans valt ut någon detalj – vackra knappar, en spetsbit eller ett vackert band, som får spela huvudrollen på en liten koaff istället, och föra traditionen vidare in i framtiden. Vackert och utan att kompromissa med brudens egen vision om sin stora dag.

På samma sätt har jag gjort hattar av min allra första balklänning, en plommonfärgad plyschstass med rynkat liv och hellång kjol. I den dansade jag min första vals med en man som inte var min pappa… Såklart att den måste få leva vidare!

Som kulturarvsbärare, som jag gärna anser mig vara, kan man tillåta sig att vara ohämmat sentimental på det här sättet. Det finna också ingen hejd på hur självcentrerad man får vara, eller hur mycket man får romantisera historien – sin egen och andras. Men vi behöver romantik och irrationellt förhärligande av det förgångna – hur ska vi annars kunna skapa värden här och nu?

Nu klär jag hatten med fodertyg på insidan, i det här fallet blev det svart halvblank satin från en blus som jag tröttnat på.

På utsidan blev det den gröna (svindyra) sammeten med en lyster som gör att den ser nästan svart ut i vissa ljus. Över ”skarven” fäster jag ett band, och sen är det bara att dekorera hatten. Men först provar jag den och ser var på huvudet jag vill ha den, och var dekorationerna ska sitta för att det ska se snyggt ut från alla vinklar.

Den här hatten ska som sagt sitta ganska långt bak på huvudet, så dekorationen måste sitta så att den syns även framifrån.

Jag sydde en liten rosett av ett antikt, styvt flor i vårgrönt som jag köpte på en loppmarknad i New York. Paljettblomman är också från New York, köpt i en butik för karnevalsdräkter. Tillsammans tillför de lite flärd till den stilfulla sammeten, så att hatten kan användas både vinter, vår och höst, och både utomhus och inomhus.

Nu är hatten nästan färdig, det enda som saknas är fästanordningen, som får hatten att sitta fast på huvudet. I sista delen av ”En hatt blir till” ska jag visa några metoder för att få hatten att sitta på plats.

Nu har jag plockat loss det styva, formade tyget från hattstocken och klippt till den form jag vill ha. Sen har jag klätt den med ett elastiskt ylletyg och fäst metallvajer längs kanten.  Nu börjar det roliga, att bestämma tyg och stil på hatten. Formen är assymetrisk, lite som ett mellanting mellan njurformad och oval.

Den här hatten ska sitta ganska långt bak på huvudet jämfört de flesta koaffer som sitter långt fram och på sniskan. Jag har en bit buteljgrön sammet som tänker drapera över koaffbottnen, om en stund får ni se hur det blev…

En av de roligaste hattkategorierna att göra är temahattar. Jag gör ofta hattar till fester och evenemang, scenshower, modereportage, fotojobb och annat med tydliga teman, och får ofta fria händer att tolka temat. Sporten är att hitta dekorationer till hattarna som Det kan bli shoppingrundor i allt från elektronikaffärer till zoobutiker, blomsterhandlaren på torget och godiskiosken på hörnet. Men det allra mesta är fynd från loppisar och antikaffärer, jag älskar att ge gamla prylar chans till ett nytt liv.

Maritimt tema - de små musslorna är riktiga och plockade på stranden.

Polkagrishatt för ett bröllop - riktiga karameller och rött flor.

Koaff och choker gjorda för en fest med Shanghai-tema

Den sista hatten såg flimra förbi i ett av hemma-hos-reportagen i Sveriges Mästerkock härom kvällen. God smak binder samman huvud och mage…

En hatt kan göras på precis vilket tema som helst, det ser man om man besöker Royal Ascot i England där hattarna helt saknar formmässig begränsning, och kanske inte alltid är så vackra men alltid spektakulära. Själv föredrar jag att hålla formatet litet och bärbart, så att man inte känner sig helt överkörd av ett stort kvarnhjul…

Med risk för att låta aningen pretentiös så skulle jag vilja påstå att hattmakandets hantverk påminner en hel del om poetens. Min uppgift är att sammanfatta något stort, helst bärarinnans hela personlighet med olika humör och smaker och uttryck, i en liten tygmojäng som hon sedan bär på huvudet. Det gäller att fånga det viktiga, skala av och förstora upp och sedan ska det ju se vackert ut också. Eller åtminstone sött. Eller åtminstone roligt. Det är inte alltid så lätt, men när det lyckas ger det en otrolig boost till bärarinnan, komplimangerna haglar och hela hon bara strålar…

Mina hattar har alltid en historia, det är viktigt för mig. Materialet har sin egen historia, och designen har sin. De hattar som är gjorda speciellt för en viss person får sin historia av de tankar om personen jag har när hatten formas.

Den här hatten gjorde jag till mig själv, jag gillar lite större hattar och har ganska stort huvud, så det passar med en sådan här sjömansinspirerad form. Floret kallas birdcage när det liksom burar in ansiktet på det här sättet, och kan bäras med eller utan hatt, det ger en lite mystisk och distanserad känsla som känns både flirtig och stilfull.

Just den här hatten fick bara en enda liten silkesros som dekoration, men den har å andra sidan en spännande historia. Man kan hitta liknande gamla handgjorda tygrosor i antikaffärer, men den här kommer från en klänning som en väninnas mamma fick hos en dam hon städade hos för många år sedan. Den klänningen hade varit ute på galej i Stockholmssocieteten många gånger, så den här blomman är troligen bra mycket mer van vid de fina salongerna än vad jag är… Nu har den dock blivit befordrad från sin plats vid dekolletaget och uppflyttad till huvudknoppen, och pryder hatten som en påminnelse om de flärdfulla fester som man behöver gå på för att må bra.

Det här är en hög hatt i miniformat som dekorerats med stora rosa rosor och sidenband. Det sötflickiga blandas med en maskulin form – bara mindre. Modellen heter Annica och hatten är gjord för att passa hennes småkaxigt flörtiga personlighet och hon hävdar bestämt att den får henne att bli ännu mer… ja, ni ser ju.

Att bära en vacker och lite spektakulär hatt gör underverk inte bara för stilen utan också för hur du uppfattar hela omvärlden. Plötsligt tittar och ler alla du möter, folk ger dig komplimanger, kommer ihåg dig från den där festen, lyssnar plötsligt mer noggrant på vad du har att säga… Det är faktiskt sant. Och när man känner att folk tittar uppskattande på en så rätar man ju på ryggen och ler – och blir sitt allra snyggaste och mest fantastiska jag!

Efter några hektiska dagar med arrangemang kring evenemanget Burleskloppis har jag äntligen fått tid att hattpyssla lite igen. Burleskloppis är en loppmarknad för vintage-, retro- och burleskintresserade damer och herrar som säljer och köper varandras använda kläder och prylar istället för att lämna in dem i vintagebutiker och betala dyra påslag. Bra priser, glad stämning och glamourösa scenshower förgyller dagen. 29 april går det hela av stapeln i år, välkomna dit, ni som befinner er i Stockholm!

Tanken är att ni ska få se hur det går till att göra en koaff från början till slut. Det är lite rörigt i verkstan just nu eftersom mina bästa idéer ofta kommer när jag dragit fram ALLA tyger och band och har dem liggande på golvet…

Kreativt kaos i verkstaden...

På bilden nedan ser ni det första steget – ett tyg med stärkelse i blöts och nålas fast över hattstocken så att det får en välvd form som passar huvudet. När det torkat plockar jag av det, klär det med ett tunnt, vadderande ylletyg och sedan med foder på insidan och yttertyget på utsidan. Totalt sex lager tyg blir det som ska sys och limmas på plats.

En plastpåse över hattstocken av trä skyddar den från stärkelsen i tyget.

Imorgon ska ni få se hur man sätter fast vajer längs kanten så att koaffen blir formbar, väljer tyg och foder och dekorerar hatten. Och några smarta tips om metoder för att få hatten att sitta fast på huvudet under både dans och champagneskålar…

Marika Smith heter jag, och den här veckan är det jag som bloggar på Kravallslöjd. Jag kommer att skriva om mitt arbete som modist och hattarna jag gör – och en del annat, för jag är en mångpysslare, som säkert många av er läsare också är. Pysslar och ritar och klistrar till husbehov, helt enkelt.
Ni kommer att få titta in i min verkstad och se hur arbetet där ser ut, och så tänkte jag berätta lite om hur jag ser på hattbärande rent filosofiskt – det finns många skäl att bära hatt, kanske skulle det till och med främja folkhälsan…
Just nu jobbar jag på en kollektion som ska användas till Stockholm Fashion Weeks Rookieprojekt, där jag och elva andra ”unga lovande designers” får chans att visa vad vi gör för press och allmänhet under ett helt år. Så det är jobbet med att ta fram hattar som funkar både på catwalk och på stan som ni kommer att få se i första hand.
Jag kommer också att ge lite tips om hur man kan lattja lite med hattar man redan har så att de blir roligare, de förtjänar ett nytt liv utanför garderobshyllan!

Om du vill se mer av mig och mina hattar så besök min hemsida, www.marikasmith.se eller min Facebooksida www.facebook.com/marikasmithdesign. Och titta in i bloggen under veckan, jag lovar att bjuda på mina största misstag och mina bästa hemliga knep…