Utställningsdag

Skolan är så fin. Utanför vävhuset har en grupp satt upp en cirkusform av pinnar. Inuti den är olika sittmöbler placerade och man bara måste in och provsitta! Smideselevernas gravkors står uppradade längs stigen mot trähuset och smedjan. Bänkarna och utemöblerna har kommit fram och björkgirlanger pryder husen. I Blå Salen är projektarbetena utställda, föremål med fem eller sex veckors intensivt arbete bakom sig. Träeleverna har en fin utställning med allt från krympburkar och skedar till stolar. Jag blir så sugen på att gå där… Och väv, som också har en inspirerande utställning.

Så mycket det lagts ned på varje föremål. Inte bara tid, problemlösning, häftig ilska på grund av saker som gått fel, och glädje. Nej, varenda sak innehåller ju något av en annan människa. Nu står föremålen utställda. Vem som helst som kommer får titta på dem.

Jag har inte hunnit kika in i smedjan än. Det har varit fullt upp med klädvisningen. Vilket kaos. Förstår inte att det funkar, men nu börjar det sitta. Hur man ska gå, hur länge man ska stå på varje ställe, hitta kläderna… Vi på grundåret visar handsydda linneplagg inspirerade av gamla linnesärkar, yllekjolar, linneskjortor, återbruksklänningar och våra projektarbeten; en rekonstruktion av ett gammalt plagg samt ett modernt plagg med inspiration av det förra. Eleverna på fördjupningsåret fick välja att göra en lite kollektion eller en rekonstruktion av ett äldre ärmplagg. De flesta gjorde livstycken. Jag har rekonstruerat en kjol till toarpsdräkten. Den är i rött kläde, har gul bandkantning och blå linning. Den mäter tre meter i omkrets. Midjemåttet är format genom omkring 40 veck. Det är ett mindre helvete att få till alla dem och få dem att passa med sitt eget midjemått. Det ger inte bara gråa hår utan också ryggproblem, öroninflammation, psykiska besvär och startar världskrig. Jag förstår att dräktkjolarna syddes av skräddare förr.

Det är bråttom med klädbytena så det finns ingen tid att känna nervositet, men visst känns det lite besvärat och utsatt att bli så noga iakttagen av publiken.Förstår att de tittar. Jag är så himla snygg! En tjej på vävlinjen som har jobbat som frisör fixat håren, en i min klass sköter sminkning. Man blundar och hör hur hon öppnar hundra olika burkar, blandar innehåll, trollar, penslar, borstar och gnider i ansiktet, och när man tittar upp igen har man en ditmålad mörk guldglittrig mask över ögon, näsrot och ut till tinningarna. Effektfullt. Jag känner mig så fin att allt fått sitta kvar efter klädvisningarna. Handlade lite mat ikväll och i affären tittade varenda människa och ungarna kommenterade. Lite besvärande. Tänkte inte på att det bara är här på skolan som alla vet varför man ser konstig ut.