Jag har tur som har en så förstående sambo!

Fördelen med att ha en massa garnrester i alla upptänkliga färger är att jag i princip aldrig går bet när jag behöver till något projekt. Nackdelen är att den digra samlingen har en förmåga att svälla ut i oanade proportioner och uppta plats i vardagsrum, klädkammare, sovrum och garderober. Ibland fullkomligt exploderar den över ett golv eller soffan i ett ofta relativt fruktlöst sorteringsförsök.

Dessutom så verkar det som att små färständar slinker iväg överallt, fastnar i strumpor, mattor och dammsugaren. Det är som att hur många jag än plockar och slänger så rymmer de ändå. En gång hittade jag en röd en så långt ut som i trapphuset…

Sedan har vi själva virkandet i sig. Jobbar man som jag gör så får man liksom ta alla tillfällen som bjuds för att lägga några maskor. Jag har en liten påse i väskan med nål och garn som jag kan slita fram varje chans jag får. Väl hemma landar jag i soffdivanen och stackars sambon får höra, alltför ofta: ”Schhh, jag räknar!”

Jag tog i alla fall och sprättade bort det för stora ögat på tisdagsmonstet och satte dit ett nytt. Det blev mycket bättre :) Eller vad tycker ni?

Kanske inte mitt bästa monsterjobb men å andra sidan så tog det inte ens två timmar :)

Bu skall jag sätta tänderna i en smurflik, blå filur som skall kunna räcka ut tungan(!) Det är inga små utmaningar de hittar på de små konstnärerna. Men jag är inte den som är den och jag har en plan..

Nu letar jag fram mitt smurfigaste garn och kryper upp i divanen så, till i morgon, over and out!