Helt galet vad denna vecka gick fort!

När jag fick erbjudandet om att blogga här på Kravallslöjd var jag arbetslös och  virkade mest jämt. Nu några veckor senare har jag blivit med heltidsjobb så virkandet får stå tillbaka något. Eftersom jag slutar åtta om kvällarna så har inläggen kommit ganska sent på kvällarna och sedan blev det söndag, helt plötsligt…

Det är svårt att begränsa sig och inse att att resten av världen inte tar paus bara för att jag VILL VIRKA!!! Men det hade ju onekligen varit praktiskt om så var fallet. Istället har jag fått begränsa beställningsjobben till ett minimum för tillfället. Dock kryper inspirationen fram ur oväntade gömmor och bjuder på denna veckas ”fikapausprojekt”. En liten hyllning till de fem musikaliska pojkarna med lugg..

Yellow Submarine – tofflor :)

Jag har tur som har en så förstående sambo!

Fördelen med att ha en massa garnrester i alla upptänkliga färger är att jag i princip aldrig går bet när jag behöver till något projekt. Nackdelen är att den digra samlingen har en förmåga att svälla ut i oanade proportioner och uppta plats i vardagsrum, klädkammare, sovrum och garderober. Ibland fullkomligt exploderar den över ett golv eller soffan i ett ofta relativt fruktlöst sorteringsförsök.

Dessutom så verkar det som att små färständar slinker iväg överallt, fastnar i strumpor, mattor och dammsugaren. Det är som att hur många jag än plockar och slänger så rymmer de ändå. En gång hittade jag en röd en så långt ut som i trapphuset…

Sedan har vi själva virkandet i sig. Jobbar man som jag gör så får man liksom ta alla tillfällen som bjuds för att lägga några maskor. Jag har en liten påse i väskan med nål och garn som jag kan slita fram varje chans jag får. Väl hemma landar jag i soffdivanen och stackars sambon får höra, alltför ofta: ”Schhh, jag räknar!”

Jag tog i alla fall och sprättade bort det för stora ögat på tisdagsmonstet och satte dit ett nytt. Det blev mycket bättre :) Eller vad tycker ni?

Kanske inte mitt bästa monsterjobb men å andra sidan så tog det inte ens två timmar :)

Bu skall jag sätta tänderna i en smurflik, blå filur som skall kunna räcka ut tungan(!) Det är inga små utmaningar de hittar på de små konstnärerna. Men jag är inte den som är den och jag har en plan..

Nu letar jag fram mitt smurfigaste garn och kryper upp i divanen så, till i morgon, over and out!

Det där men att kombinera hobbyhantverk och livet har visat sig vara en svår nöt att knäcka. Vissa dagar finns det helt enkelt inte tid mellan jobb, hund, kärleken och vardagen för att plocka upp virknålen hur mycket idéer jag än må ha. Detta i kombination med en obotlig tidsoptimism gör att sömn bortprioriteras alltför ofta till förmån för att få sitta och förlora mig i att skapa ett nytt monstermönster. Ni vet: ”Bara ett varv till”, ”Jag skall bara göra klart det här benet” och ”Äh, nu är det inte så mycket kvar..”. Plötsligt så ringer väckarklockan och det är torsdag….

I helgen som gick fick jag lite nya inspirationsbilder av syskonbarnen. Det är alltid lika roligt att vrida, vända och fundera. Jag plockade ut en som jag svängde ihop lite kvickt nu efter jobbet men jag borde väl veta vid det här laget att det inte finns något ”lite kvickt” när det kommer till monstervirkning. Proportionerna är läskigt viktiga för att karaktärerna skall träda fram ordentligt och denna gången blev det inte riktigt bra. Så i morgon blir det gör om, gör rätt, så ögat hamnar där det ska!

Nu blev ju bilderna lite taskiga också, men ändå…

Så det blir på’n igen i morgon! Nu skall jag försöka få mig lite välförtjänt sömn..

Jag heter Emma och är något av en ofrivillig hantverkare i mån av tid som tydligen pysslar med konst. Ingen, allra minst jag själv, hade kunnat ana att jag skulle platsa här och framförallt inte med något som skulle handla om något som har något med textil att göra. När jag var yngre så spelade jag i orkester och var inbiten scout. Jag kunde marschera i led och spela valthorn samtidigt och jag kunde göra upp eld med bara en tändsticka, gräva bivack och annat praktiskt. Mindre praktiskt var dessa intressen när jag satt hemma framför TVn, för något måste man ju pyssla med även då.

Jag ville lära mig virka, det var en tjej i min klass på gymnasiet som virkat sig en mössa och jag var så avundsjuk, den var ju skitcool! Jag som knappt aldrig hade haft syslöjd och inte hade en aning om vad som var fram och bak på en virknål gav mig den på att lära mig själv. Som tur var så hade vi min franska moster på besök och hon satte sig ner med mig och lärde mig ”ordentligt”. Hon menade att om jag inte kunde virka så var det minsann dags och det var då sannerligen som alla flickor borde kunna inte minst i min ålder. Så fick jag tillslut min hemvirkade mössa och den var om möjligt ännu coolare än den min klasskompis hade. Det hade kunnat sluta där, men nej…

Många år och mössor senare var jag arbetslös, bodde hemma hos mamma och var i desperat behov av inspiration. Jag grävde djupt i mammas restgarnssäck och resultatet blev en  jättefilt av mormorsrutor som inte lämpar sig för migrändagar. Det hade kunnat sluta även där för jag trodde att jag nu hade uttömt allt vad virkningen hade att erbjuda den hugade, jag hade fel, igen…

Mina konstnärliga syskonbarn hade nämligen dekorerat väggarna därhemma med diverse alster som föreställde allt från huvudfotingar till laserrobotar och snart var jag igång igen. Snabbt scannade jag nätet efter hur man virkar runda saker, platta saker, bulliga saker, vågiga saker och kantiga saker.

Josefines fina lilla streckgubbe var den första i raden av monster som tagit klivet ut från teckningen i ny kramvänlig version.

Nu har många monster hittat nya hem hos sina ursprungliga skapare och moster Emma har visst gått och blivit riktigt inbiten textilhantverkare. Jag har alltid ett projekt på gång och alltid plats för ett monster till ;)

Det slutar inte här, detta blir en monsterbloggsvecka, i mån av tid, högst frivilligt….