I jakten på ro i tillvaron sökte jag i morse på nätet efter ekologiska jeans. Och fann en sida med snygga ekologiska och fair trade-jeans som finns hos en återförsäljare här i stan. Dock hade de inte just den modell jag var ute efter, men rekommenderade en snarlik från herrsidan. Den modellen passade faktiskt bra, till skillnad från ”tjejjeansen” som, på grund av mina kvinnliga kurvor inte går på mig. Ironiskt, inte sant?

Det började i högstadiet med att jag var trött på att aldrig hitta byxor som var smickrande, välsittande och bekväma i ett. Det var då jag bestämde mig för att ordna sådana själv och sökte in till hantverksprogrammet, och kom in. Det var i och för sig ingen bedrift eftersom de flesta andra sökt, och kommit in, för att de inte annars visste vad de skulle göra. Under de tre åren på gymnasiet sydde jag ett par byxor, ett par jeans, gick snabbt ned i vikt, sydde in dem, och gick snabbt upp i vikt igen. De gavs bort till ett magert popsnöre och idag har jag ingen aning vad de haft för sig sedan dess. Det jag istället tyckte var så roligt var materialkunskapen, och den genuina slöjden. Hela tvåan vävde vi och det var alldeles förlösande! Att få kombinera färger, tekniker, grovlekar och material, och se från tråden på spolen ett tyg växa fram i mina händer. Det var stort! Och att, med sådan kraft, få det att växa från varp till väv. Det fick mig till sist att gå till skolkuratorn.

I åttan hände något i mitt huvud som jag inte kan sätta konkreta ord på och som jag inte fått herraväldet över sedan dess. Jag sökte fosterhem men fick det inte med motiveringen att jag ändå snart var myndig, och skulle kunna ta vara på mig själv. Jag fick gå till BUP istället. Där satt jag brevid en människa jag inte kände som tyckte att jag skulle prata med mina föräldrar. Hade jag kunnat det hade jag inte behövt sitta där. Så jag slutade. Ett år senare vart jag uppringd i uppföljningssyfte och fann förtroende för människans röst, så jag började träffa henne. Efter regelbundna träffar över en tid var hon försvunnen, hon hade flyttat tillbaka till Gotland utan att säga något. Så här har det sett ut. När jag flyttade till Stockholm började jag sticka för att hålla mig sysselsatt och det har hjälpt mig mer än dessa avklippta kontakter med psykiatrin. Så mycket att jag började missbruka stickningen.

Jag var ”drabbad” av inspiration. Jag vaknade på nätterna med önskeprojekt snurrande framför ögonen och dunkande i bröstet. Och jag kom inte till ro om jag inte startade upp dem.  Symaskinen stod precis utanför sovalkoven så det var i princip bara att svinga benen över sängkanten i. När jag flyttade hit lämnade jag den kvar i källaren, jag jobbar på att avgifta mig.

Under mina år ute i världen;-), till skillnad från att vara isolerad i Krokom, har jag träffat på diverse människor. Det har väl alla, eller hur? Jag har träffat flera med neuropsykiatriska funktionshinder av något slag. Och börjar mer och mer känna igen mig, i dessa människor, av olika anledningar. Efter mycket tjatande hos landstingspsykologen jag var tilldelad i Skärholmen och Allmänna psykiatriska mottagningen här på NUS har jag fått till stånd en utredning för ovan nämnda handikapp och lite andra skumma diagnoser. Skönt, i och för sig, att ha kommit så långt, men det är ju nu det börjar, på allvar. Trodde jag, och så är det bara lekstuga alltihop!

Jag håller på att gör slut med min lägenhet i Vårberg, Skärholmen. Det är lite bökigt eftersom jag befinner mig 88 mil bort. I källaren står bananlådor med vackra, ärvda, många gånger handvävda tyger. De ska staplas på ett flak och fraktas till Mor & Far i Jämtland med hjälp av en ”privat flyttkarl”. Några möbler ska min nuvarande hyresgäst ta med sig och resten får väl gå till Myrorna eller stuvas in hos vänner och bekanta. Helst vill jag bara sätta uppskygglapparna och sticka sockar för brinnande livet. Gå ut i skogen och bara lyssna på fåglarna och suset och gå gå gå.

När räkningarna ska betalas börjar tankarna vandra och snurra och då kan det låta så här: ”Om jag stickar tillräckligt fort kan jag hålla mig varm i vinter med rörelseenergi och tjocka sockar, och sälja överskottet. Det är skralt på kontot och jag vill inte gå in på nätbanken och ta reda på HUR skralt, jag stickar istället. Jag kanske inte har råd att betala räkningarna, jag vågar inte gå in och kolla, jag kanske inte har råd att köpa mat, jag går ut i skogen och plocka bär istället, som jag kan koka sylt på, socker är ju billigt, och leva på i vinter. För att klara att vara ute i skogen på hösten behöver jag varma sockar, och vantar, och en bra mössa, och…” En människa jag träffade en gång sade att han hade ”finansfobi” och jag adopterar det begreppet och gör det till mitt. Allt är mycket bättre nu men fortfarande kan trängda ekonomiska situationer få mig att spruta av inspiration. All frustration och rädlsa omvandlas till en virvelstorm av färger, former, handlingskraft (vad gäller annat än det faktiskt aktuella) och lust. Det ska jag en dag lära mig att kanalisera till något konstruktivt och samhällsnyttigt.

Godnatt