I jakten på ro i tillvaron sökte jag i morse på nätet efter ekologiska jeans. Och fann en sida med snygga ekologiska och fair trade-jeans som finns hos en återförsäljare här i stan. Dock hade de inte just den modell jag var ute efter, men rekommenderade en snarlik från herrsidan. Den modellen passade faktiskt bra, till skillnad från ”tjejjeansen” som, på grund av mina kvinnliga kurvor inte går på mig. Ironiskt, inte sant?

Det började i högstadiet med att jag var trött på att aldrig hitta byxor som var smickrande, välsittande och bekväma i ett. Det var då jag bestämde mig för att ordna sådana själv och sökte in till hantverksprogrammet, och kom in. Det var i och för sig ingen bedrift eftersom de flesta andra sökt, och kommit in, för att de inte annars visste vad de skulle göra. Under de tre åren på gymnasiet sydde jag ett par byxor, ett par jeans, gick snabbt ned i vikt, sydde in dem, och gick snabbt upp i vikt igen. De gavs bort till ett magert popsnöre och idag har jag ingen aning vad de haft för sig sedan dess. Det jag istället tyckte var så roligt var materialkunskapen, och den genuina slöjden. Hela tvåan vävde vi och det var alldeles förlösande! Att få kombinera färger, tekniker, grovlekar och material, och se från tråden på spolen ett tyg växa fram i mina händer. Det var stort! Och att, med sådan kraft, få det att växa från varp till väv. Det fick mig till sist att gå till skolkuratorn.

I åttan hände något i mitt huvud som jag inte kan sätta konkreta ord på och som jag inte fått herraväldet över sedan dess. Jag sökte fosterhem men fick det inte med motiveringen att jag ändå snart var myndig, och skulle kunna ta vara på mig själv. Jag fick gå till BUP istället. Där satt jag brevid en människa jag inte kände som tyckte att jag skulle prata med mina föräldrar. Hade jag kunnat det hade jag inte behövt sitta där. Så jag slutade. Ett år senare vart jag uppringd i uppföljningssyfte och fann förtroende för människans röst, så jag började träffa henne. Efter regelbundna träffar över en tid var hon försvunnen, hon hade flyttat tillbaka till Gotland utan att säga något. Så här har det sett ut. När jag flyttade till Stockholm började jag sticka för att hålla mig sysselsatt och det har hjälpt mig mer än dessa avklippta kontakter med psykiatrin. Så mycket att jag började missbruka stickningen.

Jag var ”drabbad” av inspiration. Jag vaknade på nätterna med önskeprojekt snurrande framför ögonen och dunkande i bröstet. Och jag kom inte till ro om jag inte startade upp dem.  Symaskinen stod precis utanför sovalkoven så det var i princip bara att svinga benen över sängkanten i. När jag flyttade hit lämnade jag den kvar i källaren, jag jobbar på att avgifta mig.

Under mina år ute i världen;-), till skillnad från att vara isolerad i Krokom, har jag träffat på diverse människor. Det har väl alla, eller hur? Jag har träffat flera med neuropsykiatriska funktionshinder av något slag. Och börjar mer och mer känna igen mig, i dessa människor, av olika anledningar. Efter mycket tjatande hos landstingspsykologen jag var tilldelad i Skärholmen och Allmänna psykiatriska mottagningen här på NUS har jag fått till stånd en utredning för ovan nämnda handikapp och lite andra skumma diagnoser. Skönt, i och för sig, att ha kommit så långt, men det är ju nu det börjar, på allvar. Trodde jag, och så är det bara lekstuga alltihop!

Jag håller på att gör slut med min lägenhet i Vårberg, Skärholmen. Det är lite bökigt eftersom jag befinner mig 88 mil bort. I källaren står bananlådor med vackra, ärvda, många gånger handvävda tyger. De ska staplas på ett flak och fraktas till Mor & Far i Jämtland med hjälp av en ”privat flyttkarl”. Några möbler ska min nuvarande hyresgäst ta med sig och resten får väl gå till Myrorna eller stuvas in hos vänner och bekanta. Helst vill jag bara sätta uppskygglapparna och sticka sockar för brinnande livet. Gå ut i skogen och bara lyssna på fåglarna och suset och gå gå gå.

När räkningarna ska betalas börjar tankarna vandra och snurra och då kan det låta så här: ”Om jag stickar tillräckligt fort kan jag hålla mig varm i vinter med rörelseenergi och tjocka sockar, och sälja överskottet. Det är skralt på kontot och jag vill inte gå in på nätbanken och ta reda på HUR skralt, jag stickar istället. Jag kanske inte har råd att betala räkningarna, jag vågar inte gå in och kolla, jag kanske inte har råd att köpa mat, jag går ut i skogen och plocka bär istället, som jag kan koka sylt på, socker är ju billigt, och leva på i vinter. För att klara att vara ute i skogen på hösten behöver jag varma sockar, och vantar, och en bra mössa, och…” En människa jag träffade en gång sade att han hade ”finansfobi” och jag adopterar det begreppet och gör det till mitt. Allt är mycket bättre nu men fortfarande kan trängda ekonomiska situationer få mig att spruta av inspiration. All frustration och rädlsa omvandlas till en virvelstorm av färger, former, handlingskraft (vad gäller annat än det faktiskt aktuella) och lust. Det ska jag en dag lära mig att kanalisera till något konstruktivt och samhällsnyttigt.

Godnatt

Sockor

Igår skrev jag ett långt fint inlägg som jag var nöjd med men när bilden skulle infogas stötte jag på problem och allt åts upp av tid och hopplöshet. Jag har en fin ny och avancerad dator som är så mycket mer än vad jag rår på. Nåja, idag tar jag nya tag och har kollektivkompis Tove på min högra sida som privat datasupport.

Igår morse var jag hos psykologen och lekte med klossar. Det var roligt. Ännu mer färg och form i samspel. Dessa tillfällen är ju hur lätta som helst och fortsätter det så här tror jag han driver med mig. När allt kör ihop sig och jag behöver få utlopp för torktumlaren i huvet tar jag ju till händernas och ögonens vilja att konstruera, kombinera färger, former, material och tekniker. Det är då hjärnan fungerar som jag vill.

Ikväll är det stickcafe på Schmäck och jag ska dit med mina mastodontlånga sockar. Den vänstra är färdig så nu har jag bara den högra sockans 17 flätor långa skaft kvar innan jag får kasta mig över hälens monogram. Vänster häl har ett ornamenterat M för Maya och höger får ett lika smyckat H för Hallström. Hälarna är roligast, de får mig att skratta! ;-)) Jag har ett par färdiga sockar med en vinterros i vitt på växlande växtfärgat garn, på hälarna. Skaften är efter farmor och foten stickad av ett underbart grönt garn jag hittat på loppis. Verkar outslitligt, trots ren ull. Att mönstersticka hälarna är ett genidrag för att de ska hålla men många tror att det är slöseri med garn och tid.

Förra helgen var jag i Stockholm för att fixa en 30årsfest till en kompis som dessutom firar ny examina i nutrition och femton år som vegan. Maten var vegansk och ekologisk och gick hem hos alla! Det var en rolig fest och jag passade på, när jag ändå masat mig ner till storstan, att ta en tur till Hemslöjden. Det ovan nämnda garnet har mycket hög glans och påminner om Wåhlstedts tvåändsstickningsgarn och jag tänkte försöka få tag på lite ofärgat, så att jag kan svampfärga det. Väl där fanns det bara senapsgult kvar och det var inte så upplyftande men damen i kassan gick bakom kulisserna och hämtade fram några härvor med den höga glansen! Hon visste ingenting om bakgrunden men gissar på ett beställningsjobb, det hade blivit inlämnat till försäljning av en medlem. Jag gick därifrån många slantar lättare och med en grön och en röd härva av garnporren. Plus en grå och en oblekt vit härva Borgs rya, att färga.

Kia, som bor här, är svampnörd. Hon plockar svamp, äter svamp, läser om svamp, torkar svamp, har kläder med svamp och färgar garn med svamp. Och stickar sedan med det garnet. Det vill jag också så jag gick ut i skogen imorse för att leta rödskivig spindling. Inte ens en skrumpen liten hatt i sikte! Jag är för sent ute. Däremot sprang jag av en slump på trattisar, som jag snabbt stekte när jag kom hem, och fann en del rödgul trumpetsvamp som jag hört ska vara lyckade att kandera.

När jag satt där ute i skogen och drack lite te kom det till mig en text jag har från en skiva med Sofia Karlsson, skriven av Dan Andersson. Hemlängtan heter den och säger precis vad jag tänker. Den var till stor hjälp när jag skulle flytta från Stockholm och följer mig tätt även nu. Jag sjöng den rätt ut alldeles ensam där vid berghällen och det passade så bra! ”Jag är trött, jag är led på fabriken/jag vill hem till jordhöljt bo/ till min koja vid Blodstensmyren/ vid de gröna gömmenas ro. Jag vill leva på bröd och vatten/ om jag endast strax får byta/ allt gasljus och larm mot natten/ där timmarna tysta flyta.”

Det finns så mycket roligt, spännande, viktigt och hänförande att vara med om men ute i skogen eller med en stickning i händerna kan jag tänka klart.

Nu har jag jobbat färdigt för ikväll, ska gå på jourpass alldeles strax. Tidigare idag var jag och fick gratis makeuprådgivning på The Body Shop och målades lite avogt av en 16åring som bestämt sig för att bruna skuggor passar till blå ögon, oavsett hår eller hy. Sedan for jag hem och vart fotograferad av grannen, som bestämt sig för att upplättningsblixt är det enda rätta till porträttfotografier. Detta födde diskussion om former, vinklar, skuggor och tycken. Jag brukar anse att jag har bra färgseende och får ihop välanpassade strumpor och vantar. Allt kretsar kring dessa former, vinklar och färger. Dagens analyser har varit intressanta men inte glädjande. Det börjar bli kallt här och det finns ett par påbörjade yllesockar som ropar på förfärdigande, de är hopknåpade av restgarner i flera olika färger och nyanser men de passar fint ihop, tycker jag. Imorgon kommer fotografi. Sov gott nu, det ska jag:-)

Ikväll ska vi samlas nere på Sätrabadet och tända en vårbrasa! Vi är ett antal människor som träffas och berättar sagor för varandra och slöjdar om vi har lust, det har alltid jag! Det har gått så långt att vi har startat en studiecirkel som kallas Sagor och Slöjd, men inofficiellt talar vi om den som Sagosalongen. Vi har en signaturmelodi som min granne Nalle skrivit och jag och Elsa har sytt ett baner. Ibland har någon täljt och vid hopsopningen av spånorna sa någon att det där brinner bra! Då bestämdes det att vi sparar och använder dem i en härlig brasa!

Nu har jag kommit så långt på mössan att den går att trä över huvudet utan att rundstickan tar emot, eller snarare skulle ha gått att trä över huvudet om jag vore 22 år yngre. Den är på tok för trång och jag tror inte uttöjningstricket funkar här. Nåja, vad är väl en ny mössa för mig, jag kan ju alltid ge mig på en till i höst. Jag kan donera den som lånemössa till jobbet. Jag repar inte upp den efter så mycket jobb. Den är stickad i sex olika färger, två i taget, varannan maska, två varv åt varje färgpar. Jättefin blir den… på en treåring i vinter.

Jag har hittat en så fin butik vid Odenplan. Wincent heter den och har skotska tweedgarner i olika tjocklekar och färgställningar. Dessutom har de otroligt läckra tryckta bomullstyger och med vävd rand, dessa också i olika färgställningar. Jag har givit mig själv tillåtelse att gå in där igen och handla garn och tyg när jag hat tömt att-göra-korgen, när inga påbörjade prylar ligger och pockar eller tidigare inköpta tyger eller garner ligger och tar upp plats i hyllan. Jag närmar mig den ljuva stunden!

Mössan är nästan färdig och byxorna rycker närmare användning. Jag hade visst börjat på en toile för dem och i slutändan står jag nog där med två par brallor, toilen kan jag färga och brodera på.

Jag har just upptäckt att det kan vara riktigt roligt att brodera, hoppas det håller i sig för det kan förgylla lite här och där!

Nu sätter allt fart, inspirationen böljar över mig och det bästa jag kan gör är att följa med strömmen.

När det blir ljusare får jag mer ork och med orken kommer skaparlusten!

I helgen har jag betat av dåliga samveten som legat på hög och samlat damm! Så skönt!

Nu har jag en till jacka, ännu ett par byxor, en mössa kommer närmare sitt fullbordande och mattan är färdig att påbörja. Vet ni hur dammigt det blir av att repa mattrasor?!

Hyllorna gapar tomma och kan snart plockas ner och göra plats för en soffa.

För några veckor sedan var en tjej på besök och hon vart så inspirerad av min vävstol att hon bestämde sig för att sätta upp sin. Det förstås, då fick hon slänga ut soffan. Typiskt! Men den kan ju jag ta! Jag har plats för den samtidigt som vävstolen! Jag agerar fodervärd medan hon väver hemma hos sig!

När mössan är färdig tar jag restgarnerna och stickar sockar till fjällvandringen efter midsommar!

Ett par till byxor är på gång också, jag har velat göra dem länge och nu har jag kommit till den platsen i kön. Äntligen!