Fin/Ful och Smal/Bred kultur

Det är klart att det i ovanstående begrepp finns en värdering och en utgångspunkt i vad som anses vara den bästa kulturen. Däremot har det som tidigare betecknats som ful kultur nu även kommit in i den fina kulturens rum. Graffiti blir hippt att visa i utställningar på institutioner och det folkliga tar mer plats. Detta är inget nytt, jag vet.

Det jag funderat på den sista tiden är egentligen dikotomin smal/bred kultur. Där smal kultur är för de redan invigda och bred kultur talar till den stora massan. Jag var nyligen på Göteborgs kulturnatta, och i år var det tydligt att man satsat på den smala kulturen. Vad det kan bero på har jag ingen aning om. Om det är bristande budget, för nära inpå Kulturkalaset (som kan ses som en mer kommersiell och mainstream-satsning) eller om folket helt enkelt tröttnat på att gå ut och uppleva det man lika gärna kan sitta och youtubea. Bekvämligheten är här för att stanna?

Jag är iofs av uppfattningen att det behövs både och! Det ska få finnas performance-grupper som dansar kring toastolar lika mycket som att det ska få finnas dansband som sjunger om brustna hjärtan. Och detta för att kulturen har den kraft att vi alla kan känna igen oss i något. Så precis så mångfacetterade och olika vi människor är, lika mångfacetterad bör kulturen vara.

Dock har jag som arrangör, både i Den kulturella byrån, men också i mitt jobb som Kultursamordnare, fattat grejen att man inte bara kan köra det ena eller det andra. Man måste ha kioskvältarna för att få folket att komma dit och det är först då när de väl befinner sig på platsen/kulturfestivalen/kulturnatten osv som man kan smyga in det smalare, det mer konstnärliga eller det mer utflippade. För att ge dem upplevelser de inte visste att de behövde. Men som gör dem till rikare människor.

Men för guds skull; förpacka det smart så att det blir ett paket med en salig blandning! Det lyckades vi med i september i Kungsbacka. Det lyckades inte Göteborg med i oktober. Kanske är det höstruskets fel….