Hej då och tack för mig! Det har varit en trevlig vecka trots utebliven utlovad sol, alldeles för mycket regn och för lite sömn. Nu lämnar jag över stafettpinnen till nästa hen att blogga på sidan. Veckan som kommer skall jag ägna mig åt Leonardo-studier! Jo, det är sant. Jag har blivit tillfrågad att vara med i P4s program om Leonardo da Vinci. Skall bli spännande, men jag måste erkänna att en del årtal behöver jag uppfriska mitt minne med.

Hur får man ett sådant uppdrag kanske ni sitter hemma på kammarn och undrar? Jo, man jobbar med en utställning som just bland annat Leonardo, och ca 2,5 år senare ringer radiojournalister och tycker att de behöver en konstvetare till sitt program. Jepp!

Så, nästa söndag är det jag som beger mig till Radiohuset i göteborg. Tills dess skall jag förutom förkovra mig i årtal och renässanshistorier även försöka mig på att lägga en minipärplatta i äkta kulturellt byråkratiskt mönster.

Over and out!

En c-uppsats jag skrev för några årsedan behandlade ämnet scrapbooking, och framförallt ville jag ta reda på varför det blivit så stort, och vad som låg bakom orsaken till att de flesta som höll på med denna hobby var kvinnor i 30-35 årsåldern, med små barn och där de dessutom tillhörde en grupp som inte nödvändigtvis tidigare hållt på med nån annan form av skapande. Min tes var att eftersom det fanns så mycket färdigt att köpa, i form av dekorationer, mönstrade papper och så vidare, så var den kreativa biten egentligen bara att sätta ihop de noga utvalda detaljerna. Jag läste en hel del kreativitetsteori, en del genusteori och en hel del historia. Tillslut kunde jag beskriva scrapbookingens väg från Mark Twains samlade dikter till karamellpapperssamlingar, viktorianska fotoalbum, de mormonska familjernas åttaganden och slutligen till den miljardindustri som kom att innefatta scrapbooking-resor med Stena Line och mässor land och rike runt.

Ur ett genusperspektiv fann jag dessutom att det låg mycket i det här med att bevara familjefoton, visa upp sin familj, och att det hade sina rötter i den viktorianska epoken där det hörde en god kvinna till att sätta in foton på sin nära och kära, och att dessutom dekorera fotoalbumet med blommor och snirkliga bokstäver. Jag gjorde en statistisk undersökning och fann att 95 % som scrarppade var kvinnor, resten män. Jag lovade i ett annat inlägg här på bloggen att jag inte riktigt var klar med just ämnet hemma-fru-idealet, och jag tänker att scrapbooking knyter an mycket till den goda modern också liksom cupcakebakandet.

Men återigen är jag ju en del av samhällets normer, och har inte heller kunnat värja mig. Scrapbooking är rätt kul, just för att det inte kräver så mycket konstnärlig tanke bakom. Det handlar kanske mer om en tillfredställelese att snabbt kunna skapa något, och att kunna sätta ihop detaljerna till en helhet i form av foto, text och dekorationer, än om en konstnärlig idé som genom en kreativ process blir till ett intressant resultat.

Snart flyttar vi in i vårt hus, och då tänker jag mig att extrarummet blir mitt pysselrum när jag får tid mellan dagishämtningar, jobb, träning och kulturell byrå och allt annat som ska få plats.

Det är klart att det i ovanstående begrepp finns en värdering och en utgångspunkt i vad som anses vara den bästa kulturen. Däremot har det som tidigare betecknats som ful kultur nu även kommit in i den fina kulturens rum. Graffiti blir hippt att visa i utställningar på institutioner och det folkliga tar mer plats. Detta är inget nytt, jag vet.

Det jag funderat på den sista tiden är egentligen dikotomin smal/bred kultur. Där smal kultur är för de redan invigda och bred kultur talar till den stora massan. Jag var nyligen på Göteborgs kulturnatta, och i år var det tydligt att man satsat på den smala kulturen. Vad det kan bero på har jag ingen aning om. Om det är bristande budget, för nära inpå Kulturkalaset (som kan ses som en mer kommersiell och mainstream-satsning) eller om folket helt enkelt tröttnat på att gå ut och uppleva det man lika gärna kan sitta och youtubea. Bekvämligheten är här för att stanna?

Jag är iofs av uppfattningen att det behövs både och! Det ska få finnas performance-grupper som dansar kring toastolar lika mycket som att det ska få finnas dansband som sjunger om brustna hjärtan. Och detta för att kulturen har den kraft att vi alla kan känna igen oss i något. Så precis så mångfacetterade och olika vi människor är, lika mångfacetterad bör kulturen vara.

Dock har jag som arrangör, både i Den kulturella byrån, men också i mitt jobb som Kultursamordnare, fattat grejen att man inte bara kan köra det ena eller det andra. Man måste ha kioskvältarna för att få folket att komma dit och det är först då när de väl befinner sig på platsen/kulturfestivalen/kulturnatten osv som man kan smyga in det smalare, det mer konstnärliga eller det mer utflippade. För att ge dem upplevelser de inte visste att de behövde. Men som gör dem till rikare människor.

Men för guds skull; förpacka det smart så att det blir ett paket med en salig blandning! Det lyckades vi med i september i Kungsbacka. Det lyckades inte Göteborg med i oktober. Kanske är det höstruskets fel….

Jag är ju en periodare när det gäller skapande av alla de slag. Oftast innfaller perioderna då det är mörkt ute/inget annat finns att göra/jag är stressad över något/eller bara när jag har lust. Som ni märker kan alltså innfallen att sätta sig ner och påbörja något komma lite när som. Och jag vill verkligen understryka ”påbörja något”, eftersom jag sällan slutför mina projekt. en vis kvinna sa till mig en gång att jag var en häst, vilket skulle symbolisera att jag inte kunde slutföra något. Det stämmer.

Mitt nästa projekt är att påbörja en virkad byrå. Ni vet ju att jag håller min kulturella byrå kär, och skulle på något sett vilja föreviga detta i en virkad skapelse. Så; härmed efterlyser jag ett mönster som ser ut något sånär som den här byrån. När projektet sedan är avslutat kommer jag att ge byrån till en av medlemmarna. För vi har faktiskt 80 medlemmar! Däribland härliga artister som uppträdde på festivalen!

Jag har också hamnat i fällan….två gånger!

Tjejer idag (jaja, jag vet att jag generaliserar, jag får lov till det, för jag är genusmedveten ändå) bakar lyxiga cupcakes, med vanillafrosting och sugarpastefigurer (som man självklart gjort alldeles själv), snor lätt ihop en kolafudgesmet, gör egen sylt och håller det dessutom skinande rent hemma samtidigt. OCH; när man sedan gjort de fina små cupcakes med rosor i tre olika färger som garnityr, och placerat dem varsamt i blå-prickiga muffinsformar köpta på en liten jävla shabby-shic-butik i innerstan, städat undan allt, tänt ett ljus, hällt upp en kopp te, ja – då återstår bara finalen. POST IT ON FACEBOOK!

Been there done that (som osäkra människor brukar säga när de vill verka häftiga och världsvana). Men faktiskt. Jag har själv hamnat i denna wanna-be-husmors-fälla. TVÅ gånger. Cupcakesfällan slank jag ner i sådär kring jul tror jag (varför bakade jag annars pepparkaksmuffins med lingonfrosting?) Tårtfällan strax därefter då min dotter fyllde år. Även om jag måste erkänna att jag inte bakade tårtan, det gjorde min goda moder. Jag garnerade tårtan. Och det värsta var ju att det inte fanns nån hejd på det. Jag gick verkligen bärsärk med alla silverkulor, chokladbokstäver och grön gelé. Men jag njöt av det, jag fick någon slags inre ro och tillfredställelse. Det var en fin tårta.

Varför?

Jo, för att hemmafru-idealet är här för att stanna. Och jag hatar det. Men jag är som alla andra, en individ i ett socialt konstruerat samhälle. Jag kan inte värja mig. Även om jag försöker. Jag har dock inget emot själva bakningen, eller rullandet av marsipanrosor. Det är att offentligagöra det som jag tycker är suspekt…

Magnus Betnér påpekar det paradoxala i hela cupcake-facebook-fenomenet i sin stand-up-show, och han gjorde det så genialt, att jag därefter började tänka mer och mer på det. Och som sagt, nu har jag tröttnat. Han sa typ så här (åh, vad jag förresten börjar komma in i blogg-snacket nu); ”De som klagar mest över att de inte får ihop livspusslet, är just de som hinner baka cup-cakes OCH lägga ut det på Facebook.” Sant.

Nu ska jag återgå till livspusslet. Ämnet hemmafru-idealet är förresten inte avverkat än. Fler arg-bigge-inlägg kommer.

Jag tänker liksom så att första inlägget borde handla om anledningen till att jag överhuvudtaget kom i kontakt med Kravallslöjd för ett antal månaders sedan, och som sedan ledde till att jag nu sitter här och knapprar vid tangentbordet.

Jag är en stolt medlem av den bästa föreningen som finns. Tänker inte rabbla upp alla orsaker till varför jag tycker att Den kulturella byrån borde få nobelpris i social gemenskap och socialt engegemang (varför finns det förresten inget nobelpris för ideelt arbete?Eller finns det det? Jag är alldeles för oinsatt i pris-världen), ni kan läsa det själva här på fejjan, och här på festivalsidan.

När jag tänker på DKB blir jag alldeles varm, rörd och glad. Det är nästan som att vara kär. Fast i en byrå. Eller som att ha ett litet barn. Jag har varit med från allra första början, och sett den lilla mini-byrån växa sig större och större, med mer och mer kulturellt stoff i lådorna. Hade jag vart religiös hade jag tillbett byrån som en gud. Byrån är faktiskt precis lika gammal som mitt barn, när jag tänker efter. Första mötet var nån vecka innan hon föddes.

Just nu ligger vår ansökan hos kommunen för att gås igenom under 5 möten, stämplas i 8 exemplar, diarieföras i 4 ex, och slutligen nötas och blötas ett par gånger till. Men i slutet av oktober skall vi få reda på kulturfestivalen 2013s vara eller icke vara. Under tiden kan ni alla stödja Den kulturella byrån genom att gå in och gilla oss! Eller bli medlem. Eller bara tänka en tanke och hålla tummarna (jo, jag tror på sånt).

Existensiell fråga #1: Varför finns vi? För att någon i vår lilla stad måste ta på sig ansvaret att bygga upp ett sjudande kulturliv och ge plats för konsten i alla dess former!

Vill också tillägga att vi drivs av en stor portion humor och ironi. För er som inte fattat det. Nu tror jag ju inte att Kravallslöjds läsare inte förstår det ironiska i det hela. Men det kan ju finnas en och annan politiker/tjänsteperson/irriterad svensson som stör sig på vår ton. Jaja, sånt är livet ;)

Ebbot, Magnus Carlson (Weeping Willows) och Daniel Lemma på årets mest bejublade konsert i Den kulturella byråns regi

Som byrån såg ut inför Kulturfestivalen Kungsbacka vaknar, september 2012