Som koftor ska vara

Jag har en kofta som jag har haft på mig i stort sett varje dag sedan jag stickade den för ungefär tre år sedan. Den börjar bli skruttig nu och har tappat en knapp, men det gör inte så mycket. Jag tror jag gillar den så mycket för att den påminner om favoritkoftan jag hade som barn, en  i grön ull som min farmor stickat. För mig är den så den bästa koftan ser ut. Jag har precis stickat färdigt en nästan likadan kofta åt min son. Textilier är så förknippade med minnen, och det finns någon slags  trygghet i det där hemtama. När min äldsta dotter saknar mig brukar hon lukta på den där koftan för att ”den luktar som mamma”, om jag inte har den på mig förstås…