En sak som blev tydlig vid den Västgötska kyrksafarin i tisdags var varje byggnads förankring till platsen och dess materialtillgångar samtidigt som kyrkorummet var omvärldsmedveten och del av en global kontext. Detta i och med kopplingen till kristendomen i Europa men också genom avbildningar av lejon och andra exotiska djur.

Även hantverkares frihet visade sig i naivistiska tolkningar av djur och extremt ornamenterade stolar. Lejonens människoliknande uttryck har sin förklaring i den svenska faunan avsaknad av savanndjur samt Googles ännu ickeexisterande bildsökningssfunktion. Det var inte bara ett hantverksuppdrag som skulle utföras. Inte heller var det frågan om en massproduktion. Detta påverkar estetiken. Det blir ett ärligt uttryck som berättar mycket om hantverkarens formtillgångar, referenser och sammanhang. Jag gjorde en lampa föreställande en häst. Jag ville använda mig av samma metod som vid kyrkobyggandet varpå jag snidade hästansiktet direkt ur minnet.

Ni kan kika vidare på min blogg här http://trastens.blogspot.se/2013/05/stallbar-lampa-enhorning.html

Adolf Loos, arkitekt verksam i början av förra seklet skrev

”You would know when it was time to stop institution buildning, leaving some issues unresolved, and you would leave intact traces of how the institution grew. You want an institution that is alive”

Man måste alltså bevara en del av sitt arbete som mystisk skärva och inte trilla ner i perfektionistträsket. Loos skrev även stark kritik mot att ornamentera saker då det är ”förspilld arbetskraft” och hindrar en hållbar estetik. Det kan vara tänkvärt när man ser tillverkning i en industri men ornamentering är ofta hantverkarens belöning till sig själv. Dessutom, vad är en hållbar estetik? När man skapar något karaktärsstarkt riskerar man att det blir omodernt. Samtidigt skapar tingets unikhet sin egen auktoritet. Det är en balansgång!