En sak som blev tydlig vid den Västgötska kyrksafarin i tisdags var varje byggnads förankring till platsen och dess materialtillgångar samtidigt som kyrkorummet var omvärldsmedveten och del av en global kontext. Detta i och med kopplingen till kristendomen i Europa men också genom avbildningar av lejon och andra exotiska djur.

Även hantverkares frihet visade sig i naivistiska tolkningar av djur och extremt ornamenterade stolar. Lejonens människoliknande uttryck har sin förklaring i den svenska faunan avsaknad av savanndjur samt Googles ännu ickeexisterande bildsökningssfunktion. Det var inte bara ett hantverksuppdrag som skulle utföras. Inte heller var det frågan om en massproduktion. Detta påverkar estetiken. Det blir ett ärligt uttryck som berättar mycket om hantverkarens formtillgångar, referenser och sammanhang. Jag gjorde en lampa föreställande en häst. Jag ville använda mig av samma metod som vid kyrkobyggandet varpå jag snidade hästansiktet direkt ur minnet.

Ni kan kika vidare på min blogg här http://trastens.blogspot.se/2013/05/stallbar-lampa-enhorning.html

Adolf Loos, arkitekt verksam i början av förra seklet skrev

”You would know when it was time to stop institution buildning, leaving some issues unresolved, and you would leave intact traces of how the institution grew. You want an institution that is alive”

Man måste alltså bevara en del av sitt arbete som mystisk skärva och inte trilla ner i perfektionistträsket. Loos skrev även stark kritik mot att ornamentera saker då det är ”förspilld arbetskraft” och hindrar en hållbar estetik. Det kan vara tänkvärt när man ser tillverkning i en industri men ornamentering är ofta hantverkarens belöning till sig själv. Dessutom, vad är en hållbar estetik? När man skapar något karaktärsstarkt riskerar man att det blir omodernt. Samtidigt skapar tingets unikhet sin egen auktoritet. Det är en balansgång!

Igår åkte hela klassen på kyrkoutflykt i Västergötland för att kika på takkonstruktioner. Ämnet kan tyckas något hemult, men det var verkligen fascinerande. Dessa kyrkor var daterade till år 1140-1150 vilket är unikt! Där klängde vi runt en dag, på kyrkvindar av 900 år gammalt virke.

Såsom bilden ovan visar var takstolarna synliga när kyrkan byggdes. Konstruktionen var väldigt tät och sammanfogningarna bildade vackra mönster. Man kan tänka att de tillsammans med ljuset från fönstren skapade ett vackert skuggspel ner på församlingen. Senare lärde man sig att slå valv varpå takstolarna byggdes in och glömdes bort. Det är slående även i dessa romanska takvalv, vilka skuggspel och reflektioner som bildas ur vinklar och vrår. Man tog hänsyn till fönstrens placering på ett helt annat sätt då man inte hade tillgång till elektricitet. Det skapar stämningsfulla byggnader.

Detta är alltså en återupptäckt av en tidigare bortglömd estetik och byggnadstradition som är av största värde även internationellt.
Detta byggnadssätt visar på att estetiken lika mycket är en funktion som en bärkraftig konstruktion. Det är en samverkan däremellan, där konstruktionens funktionella krav blir konstens ramar.

Om man vill läsa mer  finns vår lärare Kina Linscotts rapport tillgänglig här http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=1&ved=0CCkQFjAA&url=http%3A%2F%2Fgupea.ub.gu.se%2Fbitstream%2F2077%2F19106%2F1%2Fgupea_2077_19106_1.pdf&ei=XMCcUeyaMqeF4gSo_IDADA&usg=AFQjCNFRXwTQOra-EtJWit7LDZrTSaR5-Q

Jag fascineras av handens arbete. Föremål som är ägnade mycket tid och tankar. Det är svårt att sätta ord på handens kunskap men en nödvändighet för att människor skall känna vördnad och respekt inför hantverk.
Jag fascineras av skogen och trä som material, av föremål som eftersträvar enkelhet i både form och materialval. Jag arbetar med färg för att betona en konstruktion, framhäva ett särdrag eller skapa en helhet.

På Ledarskapsutbildningen i slöjd och kulturhantverk har vi just nu en egenformulerad kurs i praktiskt hantverk. Jag har djupdykt i skapandeprocesser inom träslöjd och jämfört det med mer rationellt möbelsnickeri. Jag är nu inne i slutskedet och försöker ta itu med klurigheten att sätta ord på det som var och det som blev i mitt träslöjdande.
Johannes Itten undervisade i kompositionslära på Bauhausskolan. Han formulerade sina lektioner kring ord som bildade motsatspar ex. intuition och metod. Jag fascineras över motsatser. Att arbeta i växelverkan mellan två metoder är människan till fördel framför maskinella framställningsmetoder. Att kunna arbeta intuitivt kräver en nära kännedom till sitt material. Det blir en sammansmältning av idé och genomförande, fascinerande!