– How’s it hanging?
– Jotack, nu hängeren som den ska. Och imorgon är det vernissage – Välkommen!

 

Som textilare (det är en sådan dag idag) för man ett tvåfrontskrig; på ena sidan funktionsfetishismen “Åh vad fint det kan bli gardiner”.

På den andra stranden: finhetsivrarna.

De sistnämnda förlorar alltid mot ullen; har du försökt tova en blomma av Guteull någon gång? Ett favoritcitat från en kursdeltagare är “Jag vill göra fina saker, inte sådna där som du gör”. Vill minnas att det var en kurs i nåltovning. Om figurer har mer än ett öga bör de vara olika stora, eller åtminstone riktade åt olika håll. Hur ska man annars kunna se skillnad?

Själv arbetar jag alltid strikt naivistiskt, jag tror det skapar ett direktare tilltal och blir svårare för en åskådare att främja sig ifrån. Samtidigt kan jag fascineras av konstnärer som H.R Giger och Annika Ekdahl som arbetar i det näramest fotorealistiskt. Det mest inspireirade för mig är dock de människor som påminner mig om att allt är tillåtet, att det inte finnsn ågra färdida vägar, tekniker teman eller processer. Damien Hirst är ett skrämmande. bra. exempel på detta.

 

För den som söker användbarhet i textilierna (både den i mig och andra) har jag hittat den perfekta icke-produkten: ETUIET!

Inte för att det saknar funktion, men gör man det utan att bry sig om vad som ska ligga i det kommer inget att passa riktigt bra. Utan någon stänganordning riskerar allt att falla ur.

Jag har sytt några etuier av mina sidenlappar, på en del har en karaktär som jag kallar för “Mannen i masken” uppenbarat sig. Han har en låda på huvudet och snabel.

Kompis med naivismen är innerligheten, den kan man ana i allt handens arbete. Jag tror det beror på att när vi slöjdar så tänker vi, och tankarna far genom kroppen från hjärnan och ut i handen, där de manifesteras i det där föremålet vi höll på att skapa. Men på vägen dit -mellan hjärnan och handen – där sitter hjärtat.