Vad hände igår?

Att jobba mot (för?) en utställning är väldigt motiverande – på gott och ont. Fördelen är såklart att man har en deadline och att saker därmed, i bästa fall, blir gjorda.

Nackdelen är å andra sidan att allt skapande måste rättas in och anpassas till det tema jag här har valt att jobba med.

Som jag skrivit tidigare tycker jag att det är svårt att jobba om man inte först gör avgränsningar, i tid, rum, material och tekniker. Men samtidigt är det lätt att bli anti sig själv så fort man sätter upp  en gräns. Helt plötsligt vill jag inget hellre än att spinna eller göra kläder, bara för att jag avtalat om att göra textila skulpturer.

Nåväl, det här arbetet har faktiskt varit helt lustdrivet i alla aspekter.

Men vart tar man vägen sedan? Redan när utställningar öppnar är jag på väg därifrån, det är väldigt svårt att relatera till föremålen när de väl är färdiga. Kanske är det just det som driver mig vidare.

Alltid i process

Vi ses bland fibrerna och fragmenten.

– How’s it hanging?
– Jotack, nu hängeren som den ska. Och imorgon är det vernissage – Välkommen!

Som textilare (det är en sådan dag idag) för man ett tvåfrontskrig; på ena sidan funktionsfetishismen “Åh vad fint det kan bli gardiner”.

På den andra stranden: finhetsivrarna.

De sistnämnda förlorar alltid mot ullen; har du försökt tova en blomma av Guteull någon gång? Ett favoritcitat från en kursdeltagare är “Jag vill göra fina saker, inte sådna där som du gör”. Vill minnas att det var en kurs i nåltovning. Om figurer har mer än ett öga bör de vara olika stora, eller åtminstone riktade åt olika håll. Hur ska man annars kunna se skillnad?

Själv arbetar jag alltid strikt naivistiskt, jag tror det skapar ett direktare tilltal och blir svårare för en åskådare att främja sig ifrån. Samtidigt kan jag fascineras av konstnärer som H.R Giger och Annika Ekdahl som arbetar i det näramest fotorealistiskt. Det mest inspireirade för mig är dock de människor som påminner mig om att allt är tillåtet, att det inte finnsn ågra färdida vägar, tekniker teman eller processer. Damien Hirst är ett skrämmande. bra. exempel på detta.

För den som söker användbarhet i textilierna (både den i mig och andra) har jag hittat den perfekta icke-produkten: ETUIET!

Inte för att det saknar funktion, men gör man det utan att bry sig om vad som ska ligga i det kommer inget att passa riktigt bra. Utan någon stänganordning riskerar allt att falla ur.

Jag har sytt några etuier av mina sidenlappar, på en del har en karaktär som jag kallar för “Mannen i masken” uppenbarat sig. Han har en låda på huvudet och snabel.

Kompis med naivismen är innerligheten, den kan man ana i allt handens arbete. Jag tror det beror på att när vi slöjdar så tänker vi, och tankarna far genom kroppen från hjärnan och ut i handen, där de manifesteras i det där föremålet vi höll på att skapa. Men på vägen dit -mellan hjärnan och handen – där sitter hjärtat.

Att arbeta konstnärligt handlar om att skapa mening och begränsningar.

Tänk att du får göra vad du vill.

Tanken svindlar.

Du sätter dig, dricker lite kaffe, tänker tänker tänker.

Inget blir gjort, det går inte att skapa om man inte först bestämmer sig.

Alla lekar har regler.

När jag lekt leken Blomstergraven har regeln varit att all färg som jag använder måste komma från naturliga källor. Alltså typ växter, metaller, mögel osv.

Regel nummer två är att bara använda naturmaterial, gärna återbruk i den mån det är intressant.

Sista regeln: det ska finnas en blick och en riktning.

Det går olika modeord inom konsten, ena året ska det gestaltas, nästa undersökas.

Jag vill inte undersöka eller gestalta – utan sy.

Och färga.

Men lekens riktning är mot er. Ni finns med i allt.

Mer än så har språket förbjudit mig att säga.

Jag arbetar alltid uppenbart textilt. För mig är det viktigt att visa att jag inte vill göra imitationer eller arbeta naturalistiskt – stygnen ska synas. Ett led i detta är att nästan bara sy med svart sytråd, oavsett vilka färger tygerna har som  jag syr i. I det fria broderiet blir detta också en utmaning  att se hur uttrycken kan varieras och vad som kan sägas. Det finns något grafiskt i de tunna linjerna men också något darrigt, lätt nervöst och, såklart, skört.

Det är också spännande att arbeta med gamla bomullslakan. Dels är det ett material som är både lättåtkomligt och billigt på  exempelvis secondhandaffärer. Ska man färga på bomull är det också bra att den är något nött, lite luddig och har tvättats många gånger, då suger den lättare till sig färgämnena. Därutöver finns det en spänning i att arbeta med ett material som andra människor tillbringat så mycket tid och stor del av sin kropp på. Att inte veta vem eller vad som har hänt med tyget innan jag får tag i det. Det ger en känsla av att det här bara är en station på vägen, jag vet inte vad som kommer att hända med mina verk i framtiden heller. Kanske kommer någon åter att sova på dessa lakan.

Porten

GOD MORGON!!!!!!

Idag åker jag till Rydal för att börja hänga upp utställningen. Två museitekniker ska hjälpa mig och jag hoppas att det ska räcka med ett par dagars arbete för oss. En sak som är bra med textila verk är att de kan vara ganska lätta att hänga upp; bara nåla eller spika direkt i väggen. Bilder som måste ramas in verkar mycket krångligare, och tyngre.

En sak som kan vara mindre bra är dock att jag gjort ganska många verk. Bara sidenskallarna är runt 500, kanske räcker det att nåla upp dem.

Ett annat projekt jag arbetat med under ett par års tid är att försöka måla ett självporträtt i veckan. Ungefär. Till varje målning har jag också skrivit ner någon rad för att summera mina känslor eller tankar där och då. Det tog ett tag innan jag förstod att det var självporträtt jag gjorde och en del av dem är ganska jobbiga. Jag tror att de ska få komma med också. Men inte just idag.

I utställningshallen tänker jag att dessa självporträtt ska sitta mitt emot sidenskallarna som jag pratat om här ovan.. Målningarna får stå för den direkta, definierade upplevelsen och känslan. Medan de sydda skallarna representerar våra minne så som de finns kvar efter tid och annat trumlat dom lena.

Och detta andra, som varken är den direkta upplevelsen eller ett polerat minne, det får resten av utställningen vara.

Bortom alla huvuden och ansikten finns det Vita rummet. Som ett före och efter, därifrån vi kommer och dit vi återvänder.

Idag kommer Petra från Museet och hämtar mina grejer. Vi enades om att det borde räcka med en vanlig personbil men efter att ha packat ner allt i kartonger och kassar under helgen vete tusan…

I värsta fall får jag väl ta med det sista på bussen imorgon.

Ganska tidigt, ungefär för ett år sedan, bestämde jag mig för att jobba med växtfärgning i den här utställningen. Då hade jag hållit på med det i ett år ungefär. Jag har använt mig av olika tekniker, från att med hammare banka in blommor och blad i tyg, till ånging och föruttnelse. Just denna föruttnelseteknik har fått bidraga till namnvalet av utställningen: Blomstergraven.
Ett ord som syftar dels på att varje tygbit blivit en sista vila för växtens färger.  Men jag har också lånat av Dan Andersson,  från Peter Greenaways filmer,  liksom Tom Wait´s strof
-Who puts a flower on a flowers grave?

Jag tänker också på viljan att bevara något, konservatism, som bara leder till att saker ruttnar och blir bruna.  För just den bruna färgen verkar ofta bli resultatet av förruttnandet.

Det material jag arbetat mest med är tygbitar av siden, cirka 15 x 15 cm. Ett behändigt format, man kan precis linda in lite bär och knyta till. Av varje liten provlapp har jag sedan sytt ett djurhuvud, fritt, utan förlaga eller mall. En teknik som jag själv kallar för sydd origami. Det har blivit ett och annat huvud och för mig är dessa “Sidenskallar” det centrala verket i utställningen.

En sak jag märkt är att jag inte längre kommer ihåg vad jag använde för att färga tyget. När jag väl har sytt ett huvud av det. Det är som att tyget återföds och vad det varit med om innan spelar inte längre någon roll.

Blomstergraven har på så sätt kommit att handla om minne och föränderlighet.

Det gör man inte

Än mindre laga mat

Det bästa är såklart att göra ett storkok
När?

Bästa Slöjdmaten:
Kaffe
Ägg
Knäckisar
Avocado (ordbehandlingsprogrammet föreslår ”advocera”)
OST

Den kronologiska tiden är överskattad
Men det är gött att ha nåt att tova i.

En del dagar är det som att man måste välja
(KAN JU DOM GÖRA)
Om det ska bli pingviner eller jäv

Jäv är lite tråkigt ikväll
Även i delikatessform

Friends for life

När jag läser mina förra, nästan tre år gamla, blogginlägg tänker jag att i bästa fall har jag bara blivit mer korkad sen dess.
Jag har just kommit ”hem” till Göteborg efter en veckas undervisande på Gotlands folkhögskola i Hemse.

I den tveksamt fenomenala filmen ”Midnight Express” från 1978 yttrar huvudpersonen något i stil med: ”saknad är en fysisk känsla som gör ont i hela kroppen”.  Så har jag länge tänkt att det är, exakt så.
Men det behöver det inte vara på det viset. Jag tror att både saknad och längtan kan vara en påminnelse snarare än ett behov En vägvisare och minnessten inte bara ett svart hål.

En vän till mig har sagt att pedagogik främst går ut på att undanröja alla eventuella hinder mellan de som ska lära sig och det som ska studeras; då kan det ibland vara viktigare att sopa golvet än att läsa på om micron kvällen innan.

Den här texten borde kanske handla om slöjd, men slöjd är inte bara slöjd. När vi skapar något skapar vi inte bara objektet, vi skapar även oss själva som skapande individer.

Så kartläggs ens liv genom tingen omkring en. Grismuffar och stenfiltar.

Känn hur allt går i cykler; kreativitet, humör, energier. Och epicykler i sin tur.

För tillfället orkar jag inte mycket alls, för många val som måste göras, för mycket som ska väntas ut – kännas in. Jobb som ska sökas, saker som ska flyttas, papper som ska skrivas, ett jag som ska flyttas. Någonstans.

Idag har jag tovat lite grann, i kallt vatten, utan såpa, okardad ull. Bara för att. Jag tänker på relief och strukturer.

När du längtar – längta dit du är.

När du önskar – önska det du har.