Citatet ovan kommer ifrån Sylvia Plaths roman glaskupan, en av mina favoritböcker. För sin tid var det en väldigt viktig bok, då den behandlade ämnen som psykisk ohälsa och sjukhusliv, vilket man inte gärna pratade, eller för den delen skrev om i 60-talets Amerika. Utöver det så har den ett väldigt melankoliskt och poetiskt språk, vilket förmodligen är det som berör mig mest, vilket det där citatet är ett utmärkt exempel på.

Jag är själv en ganska så melankoliskt lagd person, jag fascineras och inspireras ofta av det som är sorgligt, skört och vemodigt, som  den där historien jag läste i The New Yorker om kvinnan som blev utskriven från ett mentalsjukhus i New Hampshire, oktober 2007 för att sedan bosätta sig i ett övergivet hus och leva på äpplen från ett träd på gården. Hon avled av hypotermi och svält nån gång i januari 2008.  Hennes dagboksanteckningar från den tiden tyder på att hon var medveten om sitt tillstånd och det faktum att hon inte skulle överleva så länge till. Men hon stod inte ut med tanken på att bli institutionaliserad igen utan levde hellre sina sista dagar där, i det övergivna huset, på bara äpplen. Så otroligt sorgligt.

Eller den där historien som en vän berättade, om en svan med brustet hjärta som hängde sig i en trädklyka, efter att dennes partner dött. Så hjärtskärande att det känns som att hjärtat går i tu bara man hör om det. Samtidigt som det finns något väldigt vackert i en kärlek och vänskap så stor, att man inte vill leva kvar utan den andra simmandes vid sin sida.

Kanske kommer det inte som någon större överraskning när jag berättar att mitt examensprojekt från HV-skola handlade om döden. Förr i tiden var det vanligt att man fotograferade sina avlidna, något som för oss idag kan framstå som väldigt makabert. Vad man får ha i åtanke var att fotografiet var både ovanligt och kostsamt, och då man inte hade något foto på den älskade i livet så föll det sig nog ganska så naturligt att efter döden anlita en fotograf som kom till hemmet och förevigade personen i fråga på bild, inte sällan omgiven av övriga familjemedlemmar. Ofta arrangerades människorna i olika livfulla positioner, så att det inte skulle vara så uppenbart att denne inte längre var vid livet. Man hade till och med särskilda ställningar för att hålla kroppen uppe.

I mitt arbete så vävde jag ett nytt möbeltyg till tre gamla stolar, min utgångspunkt blev att fundera över stolarnas ursprung och historia, vad hade de varit med om och vilka minnen bar de på?

 Överlag så tycker jag väldigt mycket om att inkorporera äldre ting i mina verk, det ger en bra grund att utgå ifrån. Kanske är det något så konkret som en form, eller något mer abstrakt som en viss känsla man vill utforska. Jag är något av en samlare och går ofta och gärna i gamla antikaffärer, ibland på jakt efter något specifikt men oftast bara planlöst strosande tills jag dyker på något som jag känner att jag antingen vill ha i rent dekorativt syfte, eller, ännu bättre, vill arbeta vidare med.

Säkerligen blir det någon antikrunda denna vecka. Just nu är jag på jakt efter äldre ramar till lite broderier som jag jobbat med den senaste tiden. Det är ganska så enkla, svarta siluetter, gjorda i väldigt små korsstygn. På håll liknar de nästan pappersklipp, men när man kommer närmare så ser man att det är minimala korsstygn. Det är nästintill provocerande tidskrävande att sitta och fylla i stora ytor med bara svarta stygn och man kan kanske tycka att det vore mer rimligt att använda sig av en annan teknik, som tex. applikation eller intarsia. Men det är något så delikat och sprött över dessa små stygn som gör att jag ändå tycker att det är värt tiden.