Jag tänker liksom så att första inlägget borde handla om anledningen till att jag överhuvudtaget kom i kontakt med Kravallslöjd för ett antal månaders sedan, och som sedan ledde till att jag nu sitter här och knapprar vid tangentbordet.

Jag är en stolt medlem av den bästa föreningen som finns. Tänker inte rabbla upp alla orsaker till varför jag tycker att Den kulturella byrån borde få nobelpris i social gemenskap och socialt engegemang (varför finns det förresten inget nobelpris för ideelt arbete?Eller finns det det? Jag är alldeles för oinsatt i pris-världen), ni kan läsa det själva här på fejjan, och här på festivalsidan.

När jag tänker på DKB blir jag alldeles varm, rörd och glad. Det är nästan som att vara kär. Fast i en byrå. Eller som att ha ett litet barn. Jag har varit med från allra första början, och sett den lilla mini-byrån växa sig större och större, med mer och mer kulturellt stoff i lådorna. Hade jag vart religiös hade jag tillbett byrån som en gud. Byrån är faktiskt precis lika gammal som mitt barn, när jag tänker efter. Första mötet var nån vecka innan hon föddes.

Just nu ligger vår ansökan hos kommunen för att gås igenom under 5 möten, stämplas i 8 exemplar, diarieföras i 4 ex, och slutligen nötas och blötas ett par gånger till. Men i slutet av oktober skall vi få reda på kulturfestivalen 2013s vara eller icke vara. Under tiden kan ni alla stödja Den kulturella byrån genom att gå in och gilla oss! Eller bli medlem. Eller bara tänka en tanke och hålla tummarna (jo, jag tror på sånt).

Existensiell fråga #1: Varför finns vi? För att någon i vår lilla stad måste ta på sig ansvaret att bygga upp ett sjudande kulturliv och ge plats för konsten i alla dess former!

Vill också tillägga att vi drivs av en stor portion humor och ironi. För er som inte fattat det. Nu tror jag ju inte att Kravallslöjds läsare inte förstår det ironiska i det hela. Men det kan ju finnas en och annan politiker/tjänsteperson/irriterad svensson som stör sig på vår ton. Jaja, sånt är livet ;)