Typisk gäralauspinne, en skruvad topp
på en vandringsstav.

Jag fick som tur är chansen att lära mig lite jämtländska när jag var liten, en del ord och uttryck slår ut de svenska motsvarigheterna i fråga om träffsäkerhet hur enkelt som helst. Nu kom jag att tänka på ordet gäralauspinn. Gäralaus kan översättas med sysslolös, pinn är förstås en pinne.
Förr var man säkert inte lika sysslolösa som vi är i dag, arbetslöshet var ju inte så vanlig i ett samhälle där folk hade ett eget litet jordbruk och en liten skog att ta hand om varje dag. Den sysslolöshet som gömmer sig i ordet gäralauspinn är matrasterna under arbetsdagen och timmarna mellan solnedgång och sömn efter jobbet.
När kaffet var uppdrucket och det ändå återstod några minuter innan arbetet skulle tas upp på nytt, tog man fram den kniv som man hade hängande vid bältet och började skära i nån pinne man hade hittat. Det kunde nog bli både det ena och det andra – någon kanske såg till att göra sig en enkel sked, andra kanske bara täljde helt förutsättningslöst, gav sin pinne nya former och mönster. Säkert finns inte många av de där alstren kvar, troligen petade man in dem i elden när det var dags att jobba igen.
Jag gillar den typen av slöjdande, det som sker i förbifarten. Framför tv:n eller radion, inget annat verktyg än kniven. Det är lite som att lösa korsord tänker jag, men här är vinsten inte en trisslott eller en kaffebryggare, utan en sked, smörkniv eller en mönstrad pinne som om inte annat ger nästa brasa lite liv.

Två söndagssmörknivar, gjorda i tv-soffan.
Den övre av en, den undre av ek. De är alltså
gjorde på en söndag, under tiden man väntar
på att det ska bli måndag och tv:n är på.