Jag skulle ju också ha skrivit om hur impad jag är av sameslöjden, plockat fram de roligaste citaten ur boken Tälja med kniv och yxa av Wille Sundqvist och berättat om de där möbelplanerna jag har. Den som ändå är nyfiken får säkert chansen att läsa om det på min vanliga slöjdblogg.

Jag har inte skurit i trä den här helgen, en annan hobby fick ta över. I går kväll åkte jag nämligen med ett par polare till de djupa skogarna i norra Uppland för att försöka höra ugglor. Det blev en riktigt bra utdelning, första stoppet bjöd på sparvuggla och sen fortsatte flytet med både kattuggla och slaguggla. Lite magi att höra deras hoande och pipande en stjärnklar kväll. I dag har jag halkat in på jobbet och sitter och tittar ut över Sergels torg. Gråtrut, fiskmås, tamduva och kaja flyger runt därnere, i höstas såg jag faktiskt en havsörn glida förbi förnstret.

Slöjdandet får ju lite mer konkurrens under våren, men fågelskådande och golfspel kommer inte att ta all tid. Närmast ska jag ge mig på en björkvril som jag har liggande i vardagsrummet. Det är lustigt det där, vissa träbitar vet man exakt vad man ska göra med, andra behöver man närma sig försiktigt under lång tid för att förstå sig på. Det här är en sån.

Björkvril som nog har nåt stort i sig.

Skedar och slevar är roliga att göra. De går att göra väldigt enkla, men de kan också förfinas en massa. De finaste träslevarna jag sett är de gamla, de som överlevde och i dag ligger på nåt museum. Deras form är fulländad, materialet har utnyttjats till hundra procent för att både skapa skönhet och slitstyrka.

Skedbladets botten ska helst vara lite välvt och följa träts fiber. För att få till det måste man utgå från ett böjt ämne. Bladets bakre vägg måste göras lite tjockare eftersom man där skär av fibrerna och gör virket svagare. Skaftets nedre del måste klara belastning i höjdled, men kan vara rätt smalt i sidled. Övre delen kan vara tunnare och bredare, toppen ska helst göras lite grövre.

Tittar man på de gamla slevarna och skedarna ser de ut precis så, en form utarbetad efter dagligt användande av prylarna. Dagens fabriksgjorda skedar och slevar i metall eller plast bygger exakt på formen som slöjdarna förr kom fram till av praktisk erfarenhet.

Nånstans här ligger träslöjdandets själ, tycker jag. I skedens och slevens strävan efter funktion och skönhet.

Här har jag börjat yxa till formen lite
grovt på huggkubben ute på balkongen.
Sen gick jag på med kniv och skedkniv.

Åsen är ganska markant, jag ville testa det.
Annars kan man ta ner den lite till.

En polare ska få sleven, han beställde den för bra
precis två år sedan men jag har liksom skitit i det.
Tills nu. Han ska få den i dag.

NK:s snygga björkskyltning.

Gick förbi NK:s skyltfönster på Hamngatan under lunchen, de brukar alltid vara fantastiskt fina. I dag blev jag extra sprallig, två av dem var fyllda med björkar. De stora figurerna var klädda i lite nya grejer av Hedi Slimane, men roligast var att de var gjorda helt i björk. Snidade ansikten infogade i ett urtäljt hål i stammen, grenar till armar. Ja, snyggt.

Lunchen åt jag på Riche, ett säkert ställe om man vill käka gott. Det blev isterband från Vaggeryd med stuvad potatis för mig. Helt kanon. Brödkorgen var som vanligt fyllt med gott surdegsbröd, enda minuset är att de kör med enkla smörknivar. Förvisso i trä, men bara raskt utsågade ur tunna plankor.

Det är från restaurangen Riche vi har fått
benämningen pain riche. Tore Wretman
som drev restaurangen tidigare hämtade
mycket av sin inspiration från Frankrike,
bland annat baguetten som hos honom fick
heta Riche-bröd: pain Riche.

Ett sätt att göra smörknivar är att ha arbetsrocken
över benen och låta spånen hamna i den. Det ni.

Det är klart att jag borde ha en verkstad och hålla till i. Ibland blir det lite väl mycket spån och verktyg på ställen det inte borde vara sånt på. I en verkstad skulle jag också kunna göra lite större grejer. Jättesmörknivar skulle det väl bli…

Samtidigt trivs jag med att halvligga i soffan och tälja medan tv:n eller radion är på. En aktivitet i samma liga som korsordslösning, chipsätning eller annat man kan göra medan man egentligen bara sitter. Det blir en väldigt organiskt slöjd också när man inte kan spänna fast ämnet eller använda stora verktyg. Med bara en kniv i handen är man nära varje process, och med fingrarna som känselspröt känner man små ojämnheter och asymmetrier.

Jag har en snickarbänk också, stående på balkongen. Perfekt från och med nu och fram till november, inte lika bra på vintern. Jag har funderat på att ha den i vardagsrummet, men det vore kanske att dra det lite för långt. Eftersom jag är väldigt lat så tror jag att spån, slipdamm och verktyg skulle ta över totalt.

Täljer jag ut mot golvet samlas spånen
i ett lakan i stället.

Spånen sparar jag i påsar och har för
att  långsamtorka färskt virke som
jag har börjat skära i.

Smörkniv och marmeladpryl i körsbärsträ.

Naglarna kan ställa till det under den sista putsningen. Man går från 80-papper till 120, sen 180 och 360, det blir slätare och slätare. Tills man råkar skrapa till med nageln, en repa i det som snart var klart.

Det slog mig att träslöjdsläraren jag hade i mellanstadiet på Kastalskolan i Brunflo saknade några fingertoppar. Andra träarbetare jag har träffat på har också tvingats ge upp delar av sina fingrar. Troligen är det olyckor som drabbat dem, eller är det ett offer till träslöjdsguden för att få perfekt putsning?

Långfinger och ringfinger tror jag för övrigt är de bästa naglarna att bli av med.

Kniv med skaft av vanlig björk, fyra lager
näver, tre lager ölburk och renhorn.

Jag har dragit mig för att göra knivar. Kanske beroende på att det finns så jäkla många duktiga knivslöjdare, den fåran är liksom utredd, kanske skulle det inte finnas nåt nytt att tillföra där. Sen minns jag också kniven jag gjorde i slöjden, i åttan kan det ha varit, den blev inte helt hundra.

Men så skaffade jag ett par blad ändå. Det var i höstas, och sen dess har de legat i en låda. I fredags tog jag fram dem, det lite mindre bladet skulle bli en ny slöjdkniv. Jag tog en bit av en björkstam, några näverbitar och sågade till en bit av ett renhorn. Nån slags metall har jag sett att knivslöjdarna använder som mellanlägg också, så jag klippte till några bitar ur en ölburk. Borrade hål för tången, filade, passade in bladet och limmade ihop allt med epoxy.

Dagen efter var det bara att börja forma. Jag täljde fram formen på skaftet med kniv och raspade hornbiten så att den skulle passa in. Rätt vad det var så var den klar. Det var lite kul att upptäcka att svårighetsgraden ligger på smörknivsnivå. Det är klart att det går att komplicera allt – göra runda fogar, arbeta med andra material, pynta med samiska snitt – men på det stora hela var det rätt enkelt. Formen är ganska given, och storleken på skaftet gör det snabbt att putsa färdigt. Jag tänker mig att den stora utmaningen med knivar är att göra slidan, ska testa det också nån gång.

Marken är fortfarande vit i skogen kring Fäboda gård ute på Järvafältet. Helt kanon att ha en stor jäkla skog så nära Stockholm, perfekt om man till exempel gillar att jaga fågel. Det gör jag, tog ju upp fågeltittandet för ett par år sen. Inne i stan märks inte vintern av längre, så i lördags tog jag på mig kängorna och åkte ut till Fäboda för att traska omkring lite. Spillkråka, gröngöling, kungsfågel, tofsmes, svartmes, nötväcka och domherre sprang jag på. Dessutom en flock på uppåt en hundra skogsduvor, för att inte tala om gänget med stjärtmesar som trixade omkring i ett träd. Första gången nånsin jag såg stjärtmes faktiskt. Skitfina, vita bollar med långa stjärtfjädrar – roligt namn inte minst.

Men där ute i skogen märkte jag alltså att vintern var kvar i allra högsta grad. En rätt perfekt skare gjorde att jag kunde gå som jag ville, och på söndagen tog jag skidor i stället. Jag har aldrig åkt skidor så sent på vintern i Stockholm, en ny skön upplevelse – 10 grader varmt, klarblå himmel och en massa fåglar som börjar sjunga upp sig inför vårens raggning. Att gå eller att åka skidor i en tät skog är lite som att dyka. Man är mitt i en värld som sträcker sig 10–20 meter ovanför en. En av skillnaderna är väl att det är svårt att förflytta sig i höjdled i skogen.

Det coola vore om man hade sin egen skog. En allemansrättsskog är väl bra, men tänk att lära känna sin egen skog, se hur den förändras år för år, hitta ett träd som växer lite udda och medan det växer till sig börja fundera på hur man skulle kunna använda det. Det vore grejer det.

Tall med skön böj, växer ute i skogen på Järvafältet.
Kan tänka mig att den skulle gå att använda till nåt vettigt.
Ett Zorro-märke till exempel.

Typisk gäralauspinne, en skruvad topp
på en vandringsstav.

Jag fick som tur är chansen att lära mig lite jämtländska när jag var liten, en del ord och uttryck slår ut de svenska motsvarigheterna i fråga om träffsäkerhet hur enkelt som helst. Nu kom jag att tänka på ordet gäralauspinn. Gäralaus kan översättas med sysslolös, pinn är förstås en pinne.
Förr var man säkert inte lika sysslolösa som vi är i dag, arbetslöshet var ju inte så vanlig i ett samhälle där folk hade ett eget litet jordbruk och en liten skog att ta hand om varje dag. Den sysslolöshet som gömmer sig i ordet gäralauspinn är matrasterna under arbetsdagen och timmarna mellan solnedgång och sömn efter jobbet.
När kaffet var uppdrucket och det ändå återstod några minuter innan arbetet skulle tas upp på nytt, tog man fram den kniv som man hade hängande vid bältet och började skära i nån pinne man hade hittat. Det kunde nog bli både det ena och det andra – någon kanske såg till att göra sig en enkel sked, andra kanske bara täljde helt förutsättningslöst, gav sin pinne nya former och mönster. Säkert finns inte många av de där alstren kvar, troligen petade man in dem i elden när det var dags att jobba igen.
Jag gillar den typen av slöjdande, det som sker i förbifarten. Framför tv:n eller radion, inget annat verktyg än kniven. Det är lite som att lösa korsord tänker jag, men här är vinsten inte en trisslott eller en kaffebryggare, utan en sked, smörkniv eller en mönstrad pinne som om inte annat ger nästa brasa lite liv.

Två söndagssmörknivar, gjorda i tv-soffan.
Den övre av en, den undre av ek. De är alltså
gjorde på en söndag, under tiden man väntar
på att det ska bli måndag och tv:n är på.