Den senaste tiden har jag funderat en hel del på tanter och deras hantverk, mycket för att jag har två fantastiska tanter i min omgivning. Den ena tanten är min egen farmor, en klassisk bullbakande tant som sytt folkdräktsdelar, virkat grytlappar, stickat tröjor och sockor, vävt trasmattor och broderat dukar och tavlor. Den andra tanten är min pojkväns finska mormor, även kallad Momi. Hennes hantverksbakrund har jag inte lika stor insikt i, men jag vet att hon har broderat, bakat och vävt mycket i sina dagar. All denna handaskicklighet och stora produktivitet som resulterar i en hel hög fantastiska bruksföremål med (i allmänhetens ögon) ganska låg status. Inte säljs trasmattor, gamla grytlappar och broderade dukar för dyra pengar på antikmarknaden trots att många timmars övning och arbete ligger bakom. En anledning kan ju vara att second hand-affärer svämmar över av hemgjorda textilföremål av varierande kvalitet, men ändå, bra hantverk är alltid bra hantverk och förtjänar att uppskattas.

Senast jag var och hälsade på Momi berättade hon om en semester för länge sedan då hon passade på att väva trasmattor. Hennes släktingar och vänner ville gärna ha trasmattor och hon ville självklart ha någon till sig själv också, detta vävande resulterade i sammanlagt 99 meter trasmattor! Enda anledningen att det inte blev 100 var att varpen var slut. I samma veva berättade pojkvännens mamma att hon både somnat och vaknat till dunket av vävstolen under hela semestern. Detta var ganska länge sedan och Momi har fortsatt att väva aktivt sedan dess, det säger sig själv att hon vid det här laget har en otroligt stor handaskicklighet i det hon gör. En av de få saker som jag önskade mig i julas var faktiskt en trasmatta från henne, något som jag också fick. Det blev en bastant, lång, bred och färgstark trasmatta med perfektionistiska stadkanter, vävd efter ett gammalt mönster från Åland. Att en sedan länge pensionerad tant som dessutom är ungefär fem äpplen hög kan väva en så mastig matta så jämt gör mig imponerad, för så är det: Momi är liten och mattan är stor, jag skulle utan problem kunna ha den som sängöverkast.

Nu till min egen farmor. Hon är Farmor med alla jag känner, hela min familj, min pojkvän, mitt ex och mina vänner kallar henne för farmor, eller möjligtvis Farmor Frost. Å andra sidan så presenterar hon sig som Emmas Farmor om hon träffar någon av mina vänner som hon inte mött förr så det är nog inte så konstigt. Hon väver inte längre, men däremot stickar hon som en tok, mest raggsockor. Det är standardjulklappen, men färg och form får man önska själv. Det har blivit en del specialraggsockor med åren, bland annat ett par gröna overknee-raggsockor som är helt fantastiska och mycket väl kan tjänstgöra istället för överdragsbyxor ibland. Flera av mina vänner som inte har någon stickande farmor har bytt in garn som hon förädlat till sockor av olika former. De är nöjda och glada med handstickade Farmor Frost-sockor och hon är nöjd och glad för att folk vill ha och uppskattar hennes hantverk. Snacka om dubbel glädje.

För tillfället sitter jag med ett par restgarnssockor på fötterna, de är för tillfället mina favoriter och går under namnet partysockorna. De är stickade av tre olika flammiga restgarn, ett blåvitt, ett turkosblått och ett rosa-rött-grönt-blått. De kanske inte är det bästa om man ska gå på en seriös finfest men partysockor är de ändå, mest för att jag blir så glad av dem. Formgivning har fått ge vika för funktion och behov vilket har resulterat i ett par hysteriska men fantastiskt sköna raggsockor. Jag gillart.