Det sägs ju att man inte ska skylla på att verktygen är dåliga och dessutom att en bra hantverkare kan göra riktigt bra saker oavsätt vad han eller hon använder för verktyg. Det ligger någonting i det men samtidigt så kan det vara otroligt frustrerande att försöka göra något utan bra redskap. Att lägga ut tyg på golkvet i brist på vettigt bord och försöka klippa ut mönsterdelar med dåliga saxar, pressa på skärbrädor för att strykbrädan är för vek… det är ganska jobbigt och även om resultatet blir ok så tar processen mycket längre tid än den skulle kunna ha gjort.

Förra året bodde jag och en annan vän tillsammans i en mycket liten etta. Vi hade dammsugaren under sängen och micron under kökssoffan, symaskinen fick inte plats så förra årets sömnadsprojekt syddes var mest historiska och syddes för hand. Eftersom golv- och bordyta var en lyx under det året så var det svårt att klippa ut stora saker. Det största jag sydde då var en kofta. Nu bor jag med en annan vän i en annan, tack och lov större, lägenhet så golvyta har vi massor jämfört med förra året och symaskinen har en permanent plats tillsammans med overlock och diverse syskrin. Det är fantastiskt skönt! Tillklippningsbord är det lite sämre ställt med men jag har hittat en väldigt bra lösning på det problemet: En trevlig vän med ett mycket stort tillklippningsbord så lyckan är gjord! Jag klipper ut på ett vettigt bord och har dessutom trevligt sällskap under tiden.

Vännen som jag bodde med förra året har också ett redskapsproblem: Plats. Det år återkommande bland mina vänner, redskap tar plats och det är något som man kanske inte alltid har. Just nu bor hon med respektive på 57 kvadrat tillsammans med fyra vävstolar. Det problemet har hon delvis löst med att låta våran vän med det stora tillklippingsbordet ta hand om en av de största vävstolarna. Båda vännerna är mycket nöjda, den ena får ju tillgång till en vävstol och den andra får liiite mer plats.

Kappa

Lila väst

Många av mina vänner har egna färgteman, på sin garderob, sig själva och livet i allmänhet. En hel del är lagda åt det jord- natur- och höstfärgade hållet, någon åt det turkosa, några har mest svart och en gillar alla färger, gärna samtidigt.

Det här med personliga färgteman är tyvärr inget som syns så ofta när man går runt på stan såhär i vintertider, det tycker jag är tråkigt. De flesta ytterplagg som finns i affärerna är svarta, några är grå eller bruna och ett fåtal är rutiga. Varför finns det inget annat att välja på? Eller är folk verkligen så färglösa? Det vill jag inte tro. Är det kanske modeskaparna som är färglösa?

Det händer att både jag och vissa av mina färgglada vänner får positiva kommentarer av helt okända människor på stan som tycker att det är kul att vi har färglada kläder på oss. Jag tycker att det är jätteroligt att folk faktiskt kommenterar och uppskattar färg och jag tycker att det är synd att vissa färger är svårtillgängliga i perioder då de inte är modärna. Tänk om det finns en massa människor där ute som egentligen vill gå i färgglada ytterkläder men inte vågar eller kan för att det bara finns svarta kappor i affärerna? Eller om de inte gillar de få färgerna som för tillfället är på modet men verkligen behöver köpa nya kläder? Vissa kan ju sy själv, men inte alla.

Jag tror att färg är viktigt, det gör ju intryck och förmedlar samtidigt ett uttryck och kanske en stil. Vissa färger känner jag mig bekväm i, andra inte. Samtidigt kan jag tycka att andra människor ser fantastiska ut i färger som skär sig mot min egen själ.

Det finns så många nördar i våran värld, det är nästan så att jag tror att de flesta är nördar på något sätt innerst inne och jag gillar det. Vad vore världen utan folk som drivs av någon slags vetskapstörst och tar reda på allt de kan om saker som andra inte bryr sig om? Man kan ju vara nördig på så många olika sätt och på så många olika områden. Jag tycker inte nörd är ett värderande ord, det kanske har varit men nu ser jag det mer som en benämning på något som vet väldigt mycket om en sak. Är det så? Vem är egentligen nörd och var går gränserna? Skulle man kunna kalla Albert Einstein för ärkenörd? Varför snöar folk in på så konstiga saker och vilka sorters nördigheter är det egentligen ok att försöka leva på? Det är svåra frågor som jag inte tänkte svara på, men jag kan i alla fall skriva om mina tankar krig mina egna och mina vänners nörderier.

Jag har en vän som är svampnörd, det är ganska spännande. Själv gillar jag svamp men är väldigt dålig på andra sorter än de allra vanligaste, han däremot berättar om svampar som lever på konstiga ställen och har en massa specialfunktioner och konstiga saker för sig. Han får säsongsjobb i Norge med att inventera skog och svamparna däruti, det verkar nämligen inte finnas så många lika bra svampnördar i Norge. Hittar han en rödlistad svamp i skogen så tar han reda på koordinaterna och rapporterar in var den finns, det är ganska nördigt men också rätt fantastiskt.

De flesta i min umgängeskrets är dock insnöade på olika former av hantverk, musik, historia eller liknande saker. Det var fantastiskt när mina vänner på min födelsedag gav mig mjuka paket som lät som ylle när jag klämde på dem (paketen alltså, men vännerna brukar också ha rätt mycket ylle på sig). Det är också fantastiskt att inse att man vet hur ylle låter när man klämmer på det och att ens vänner vet det precis lika väl.

Det finaste av allt är nog ändå när olika nördigheter kan komplettera varandra och uppskattas av andra. Jag blir otroligt stolt när min pojkvän som är smed hittar på egna textilskämt och jag är väldigt tacksam att han förstår min fascination för obskyra textila fenomen. Jag är också väldigt glad över att jag har en datanörd som bror, hur många gånger har han inte löst problem, installerat bra-att-ha-saker och kodat hemsida åt någon i familjen? Å andra sidan har jag konstruerat mönster, tagit mått och sytt kläder åt både brodern och pojkvännen.

Jag känner en drös säckpipsnördar också, de är en källa till inspiration. Spelar man ett sådant egensinnigt instrument som svensk säckpipa är det väldigt skönt att ha ett par nördar att fråga om hjälp. Nyligen hölls en av de två årliga säckpipsträffarna, tyvärr missade jag den nu i vinter men jag brukar försöka ta mig dit och det brukar vara fantastiskt. Mellan 10 och 20 personer med olika bakrund, kön och ålder träffas en helg och spelar säckpipa, pillar med sina säckpipor, provar varandras säckpipor, lär varandra säckpipslåtar och skämtar säckpipor. På en sådan intensiv helg lär man sig massor, både om säckpipor men tack vare blandningen av folk också om mycket annat.

Olika sorters nördar behövs helt enkelt. Jag har funderat en hel del på det där, särskilt efter alla gånger jag blivit frågad om varför jag pluggar sömnad och textilvetenskap och vad jag egentligen ska bli när jag blir stor. I början kunde jag inte riktigt komma med ett bra svar, men jag kände ändå att det jag gör är viktigt. Till slut kom jag fram till svaret: Jag vill bli klok, jag vill veta och kunna och göra bra saker som är textilrelaterade för det är väldigt viktigt på många sätt, inte minst med tanke på miljö, kvalitet och kunskap. Material- och hantverkskunnande är alltid nödvändigt oavsett vad det är frågan om, svamp, datorer, järn, textil, husbyggande, säckpipor, vård eller stadsplannering. Mångfald är helt enkelt bra oavsett om gäller svampsorter, nördsorter eller något annat.

P.S. Om någon undrar vad lingonbilden har att göra med det hela så titta på den igen: Lingonklasen är hjärtformad. Jag kan bara inte låta bli att älska vissa sorters nördigheter.

Tanthantverk

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på tanter och deras hantverk, mycket för att jag har två fantastiska tanter i min omgivning. Den ena tanten är min egen farmor, en klassisk bullbakande tant som sytt folkdräktsdelar, virkat grytlappar, stickat tröjor och sockor, vävt trasmattor och broderat dukar och tavlor. Den andra tanten är min pojkväns finska mormor, även kallad Momi. Hennes hantverksbakrund har jag inte lika stor insikt i, men jag vet att hon har broderat, bakat och vävt mycket i sina dagar. All denna handaskicklighet och stora produktivitet som resulterar i en hel hög fantastiska bruksföremål med (i allmänhetens ögon) ganska låg status. Inte säljs trasmattor, gamla grytlappar och broderade dukar för dyra pengar på antikmarknaden trots att många timmars övning och arbete ligger bakom. En anledning kan ju vara att second hand-affärer svämmar över av hemgjorda textilföremål av varierande kvalitet, men ändå, bra hantverk är alltid bra hantverk och förtjänar att uppskattas.

Senast jag var och hälsade på Momi berättade hon om en semester för länge sedan då hon passade på att väva trasmattor. Hennes släktingar och vänner ville gärna ha trasmattor och hon ville självklart ha någon till sig själv också, detta vävande resulterade i sammanlagt 99 meter trasmattor! Enda anledningen att det inte blev 100 var att varpen var slut. I samma veva berättade pojkvännens mamma att hon både somnat och vaknat till dunket av vävstolen under hela semestern. Detta var ganska länge sedan och Momi har fortsatt att väva aktivt sedan dess, det säger sig själv att hon vid det här laget har en otroligt stor handaskicklighet i det hon gör. En av de få saker som jag önskade mig i julas var faktiskt en trasmatta från henne, något som jag också fick. Det blev en bastant, lång, bred och färgstark trasmatta med perfektionistiska stadkanter, vävd efter ett gammalt mönster från Åland. Att en sedan länge pensionerad tant som dessutom är ungefär fem äpplen hög kan väva en så mastig matta så jämt gör mig imponerad, för så är det: Momi är liten och mattan är stor, jag skulle utan problem kunna ha den som sängöverkast.

Nu till min egen farmor. Hon är Farmor med alla jag känner, hela min familj, min pojkvän, mitt ex och mina vänner kallar henne för farmor, eller möjligtvis Farmor Frost. Å andra sidan så presenterar hon sig som Emmas Farmor om hon träffar någon av mina vänner som hon inte mött förr så det är nog inte så konstigt. Hon väver inte längre, men däremot stickar hon som en tok, mest raggsockor. Det är standardjulklappen, men färg och form får man önska själv. Det har blivit en del specialraggsockor med åren, bland annat ett par gröna overknee-raggsockor som är helt fantastiska och mycket väl kan tjänstgöra istället för överdragsbyxor ibland. Flera av mina vänner som inte har någon stickande farmor har bytt in garn som hon förädlat till sockor av olika former. De är nöjda och glada med handstickade Farmor Frost-sockor och hon är nöjd och glad för att folk vill ha och uppskattar hennes hantverk. Snacka om dubbel glädje.

För tillfället sitter jag med ett par restgarnssockor på fötterna, de är för tillfället mina favoriter och går under namnet partysockorna. De är stickade av tre olika flammiga restgarn, ett blåvitt, ett turkosblått och ett rosa-rött-grönt-blått. De kanske inte är det bästa om man ska gå på en seriös finfest men partysockor är de ändå, mest för att jag blir så glad av dem. Formgivning har fått ge vika för funktion och behov vilket har resulterat i ett par hysteriska men fantastiskt sköna raggsockor. Jag gillart.