Man har under sina år av virkande lyckats bygga upp ett slags beroende eller snarare begär. Likt jag en gång i tiden gick upp på morgonen och suktade efter en morgonsnus så är detta nu förändrat och suktandet efter lite morgonvirkning har tagit över. Det kliar i fingrarna när man sitter på bussen och blott har en IQ-befriad ”smartphone” i sina händer. Längtan efter att skapa något tränger igenom. Dessa rytmiska rörelser har hos oss faktiskt utvecklat ett slags ticks. När jag nu under C-uppsatstider eller andra hektiska tider är stressad så plockar jag fram garnet och nålen och sätter på lite musik för att finna inre frid. Alla de onödiga kognitiva processerna upphör och man blir ett med sitt verk.

 

Just nu håller jag på med denna strumpa till en lyktstolpe i närområdet som jag tycker ser lite tråkig ut. Bara en ursäkt för att virka är något jag kontinuerligt måste göra. Såhär ser strumpan ut för tillfället:

 

 

 

Det blir inte så brutalt mycket bilder och text idag eftersom jag sitter i skolan och skriver på min C-uppsats.

 

// G-Knit