Pimpa sin vardag..

Dom kommer en och en. Försiktigt in genom dörren till snickeriet. Dom har med sig kakor och bullar, sådant som gör en fika så mycket mer spännande.

–       har du bakat det själv? Säger någon.

–       Ja…Det är väll inte så svårt…

Det började sommaren 2010 när jag, tillsammans med Tommy Pettersson i Arkfo skapade en kurs om att man skulle kunna få ”hotta upp” gamla möbler. I den gamla snickerifabriken hade det förr tillverkats dörrar och fönster i finaste norrlandsfur. Härliga spröjs och vackert dekorerade profiler. Men det lönade sig inte. Även fast det är kvalitetsprodukter med en hållbarhet på många, många år mer än det man kan köpa på ByggMax. Det hjälper inte. Folk väljer billigt…Nåväl. Vi, Arkfo och sju företag tog då över fabriken och startade en ekonomisk förening med det snillrika namnet ” Gula Fabriken”. Där skulle dessa företag ge varandra nya infallsvinklar och beblanda sig med varandra och kanske korsbefrukta varandra med nya produkter. Det skulle även finnas en möjlighet för vem som helst att bli medlem i föreningen och ta del utav alla de möjligheterna som finns på platts. Själv brinner jag för att driva kurser och få människor att mötas och ge varandra kickar på olika sätt. Jag tog mig rollen av att bli ”kursansvarig” för ”möbelupphottningskursen” i Gula Fabriken. Vad skulle jag då skapa för kurs? Det var inte så svårt. Jag älskar loppisar och gamla prylar. Speciellt att få göra om dom i ny tappning eller bara ge dom ett nytt uttryck. Inte så långt ifrån Gula Fabriken ligger en ofantligt stor återbruksbutik. Där väller det in grejer hela dagarna och mycket utav det som säljs går till att renovera dagis och skolor i Litauen. Bra! Då var det bara att sjösätta vår idé.

Vi skulle samarbeta. Jag i Arkfo,  Gula Fabriken och Återbruk. Om man startar en kurs där ”vanliga” människor får en chans att tillsammans med mig och fabriken ”hotta upp” gamla möbler som man hittar i Återbruksbutiken. Butiken får samtidigt en massa gratisreklam om sin verksamhet. In med en annons, sätt ett pris och se vad som händer. Det börjar ringa.

–       en det en möbelrenoveringskurs?

–       Nä…säger jag. Inte i traditionell mening att vi skall återskapa något till sitt ursprung. Nu gäller det att se möjligheter i stolar, bord eller annat som man hittar.

Det är första gången vi träffas. Dom tittar blygt på varandra och sneglar samtidigt på alla maskinerna som står i fabriken.

–       Hej och välkomna!! Säger jag och tittar glatt på alla nyanlända.

–       Nu åker vi till mitt Missionshus och tittar på alla konstigheter som jag har gjort genom åren och låter oss inspireras av detta. Samtidigt bjuder jag på kaffe och kaka och ni får själva berätta vad ni har för förväntningar på denna kurs.

Det blir en underbar start där alla ger en liten inblick i sina liv och varför dom är där. Jag berättar att snart kommer vi att åka till en stor återbruksbutik och där skall ni få plocka hur mycket spännande saker ni vill. Dessutom ingår det i kurspriset att, om ni visar upp kvitto, kan ni åka dit fler gånger och hämta saker, om det behövs. Det sprider sig leenden i lokalen.

–       kan man pimpa upp något eget??

–       Klart man kan…Ta med bara…

Så står vi där på återbruk, i startblocken, och bara väntar på att informationen om deras verksamhet bara skall sluta så att vi kan rusa runt och leta upp saker som vi kan arbeta med. DÄR gick startskottet! Alla rusar och letar. Det blir en hemskans massa saker som vi tar med oss till fabriken. En massa möjligheter. Vi lovar föreståndaren på återbruksbutiken att vi gör en utställning när kursen är över.

Sedan träffades vi regelbundet varje torsdagskväll mellan 18.00 och 21.00. Det målades, borrades, filades, svarvades och en massa annat innan alla alster var klara. Bra blev det. Men, det allra bästa var, att vi genom dessa möten lärde känna varandra och se att vi vågade gå lite längre i vad man kan göra när man ”pimpar upp” möbler eller andra saker man hittar. Nu har jag en ny kurs och nya deltagare med en massa andra saker som skall pimpas…Vad underbart!!