Jag (Emelie) har alltid tyckt om att sy och petade ihop min första skeva nallebjörn med stoppnål och spillbitar som fyllning när jag var 5-6 år gammal. Sedan rullade det på genom hela grundskolan och gymnasiet. Ofta kan jag titta på ett plagg eller ett tyg och tänka ”vad händer om jag flyttar/klipper/syr om den här delen?”, och så gör jag det. Ungefär hälften av gångerna blir det bra, men alla gångerna har jag lärt mig något nytt till nästa gång. Nedan ses en improviserad enkel klänning som blev bra, till exempel!

 

Min nuvarande stora passion är stickning. Det har varit en ganska lång förälskelse, visserligen. Tiden det tar att sticka något gör det till en ganska speciell form av handarbete, kan jag tycka. När jag tittar på ett projekt kan jag koppla ihop det med en bok, en film, ett tillfälle, en person, vilket väder det var ute eller andra saker som hände under tiden jag stickade det. Det blir liksom ett minnesarkiv att ha på kroppen.

 

Häromsistens stickade jag klart (våren till trots) ett par vantar kallade FeminInos Mittens av Hedvig Handarbetar. Mönstret har ett mycket tjusigt kvinnokampsmärke. Samtidigt som jag stickat på dessa har jag lyssnat på dokumentärer, läst artiklar, pratat med vänner och diskuterat om jämställdhetsfrågor i min grupp på Tjejjouren (där jag är engagerad), vilket så att säga ”fyller vantarna med mening”.

Jag (Ida) å andra sidan identifierade mig aldrig med att vara en person som pysslade i mjuka material. Egentligen helt osant, eftersom jag som barn producerade gosedjur på löpande band, och till och med hade ett klädmärke (hehe) med en vän på mellanstadiet. Men så fort jag fick välja att bara ha träslöjd på högstadiet, var valet lätt. Sen befäste jag den idén om mig själv, jag kunde inte sy, kunde inte hantera tyg och tråd, var inte bra nog. För tre år sedan började jag på en folkhögskola, på linjen konst, hantverk och design. Där fanns stora lokaler för såväl trähantverk som textilt hantverk. Och det bästa av allt, en himla massa vävstolar.

Jag vet inte exakt varför vävning träffade mig så rakt i hjärtat, men jag kan ju ha mina teorier. Jag älskar till exempel halsdukar, jag är mycket förtjust i att kombinera garn i olika nyanser, jag tycker om att vävning är en gammal teknik. Ett välsorterat garnförråd är cirka det bästa som finns, som får min mage att fyllas med fjärilar och blodet att pumpa iver.

Det går att göra en väv väldigt snabbt, eller arbetet går i alla fall snabbt fram, om en har vävstol eller grindväv, själv är jag dock fortfarande ganska långsam och eftertänksam vid själva uppsättningen (och då är den vävstolen jag använder en bordsvävstol, den har alltså inga trampor som ska knytas hit och dit). Det kan också vara ett evighetsprojekt med massor eftertanke som när jag bildväver.

 (Foto: Amanda Raud)

Jag (Emelie) vill också inflika med ett vävprojekt! Något som sedan barndomen ligger mig varmt om hjärtat är Turtles. Här är ett enkelt armband jag vävt baserat på turtlarnas masker.