Vi tar Almedalen och Avtryck imorgon, för idag tänkte vi fortsätta på temat att jobba med andra idioter. Som oss själva. Vi får alltid mycket frågor om hur det är att jobba tillsammans med en annan konstnär. ”HUR GÖR NI, LIKSOM?” ”BRÅKAR NI ALDRIG?”

Vi kan ju säga direkt att vi bråkar ibland men att utbytet och kunskaperna vi får av varandra är värt det. Vi kan ju ta det praktiska först. Jåanna grundar ofta duken medan Julia skissar upp en grund som sedmera blir bilden, själva motivet. Sen sätter vi oss bredvid varandra och börjar måla. Lägga i oljefärg, jobbar med spraycans och oljepasteller. Den biten är inte svårare än så. Den svåra biten kommer i den känslomässiga delen av verket. Ni som någon gång gått konstskola har säkert hört uttrycker ”Kill your darlings” och det får vi jobba på varje gång vi sätter oss ner och målar. Det ligger självklart mycket prestige i det vi gör och det är ingenting vi tar lätt på men vi respekterar oftast inte varandras önskemål om att ”Snälla ändra inte det här” mest för att det faktiskt blir bättre om en av oss ändrar på det där som den andra tyckte var så fint. Det ligger helt enkelt mycket blod, svett, tårar och träning i att acceptera att någon annan kanske gör någonting bättre än du själv och att det slutgiltiga verket oftast blir bättre om du släpper vissa grejer. Oftast hamnar också arbetet med konst mellan någon slags obotlig narcissism och skitläskigt tvivel på det en gör och där komplimenterar och peppar vi varandra eftersom vi är tvärolika personligheter.

 

Det är helt enkelt fett nyttigt att träna i att släppa prestigen i sitt arbete och att göra det med hjälp av att jobba tillsammansn med någon annan. Att tänka mer som ett barn och att inse att om dina galna idéer bara slipas lite så kommer de bli jävligt bra. Kör bara i vind, som Jåanna brukar säga. Det är inte som att du har dödat Harry Potter.

Puss,
Julia och Jåanna