För en tid sedan stod jag med en rosa plastkasse i handen och skulle tömma soporna. Men så kom den där tanken att hm…den där rosa färgen är ju rätt snygg. Och har jag inte en grön plastkasse också någonstans och den skulle vara snygg till en blå. Från den stunden visste jag att den här rosa kassen inte går att slänga. Den läggs i ”snygga plastkassar-högen”.

Plastkassen har förvandlats till ett material.

Tiden går och jag får ihop ett gäng med kassar. Jag känner mig som Krösus ungefär. Väldigt rik. Jag vet att jag har så många att det är dags att sätta igång med mitt projekt och jag går till samlingsstället.

Det är tomt.

– Min sambo

Jag inser att min sambo inte riktigt har tänkt som jag. Han har använt hela snygga plastkasse-högen till SOPOR!!!

Vi har ett krissamtal och kommer överens om att färgglada plastkassar är ett MATERIAL.

Efter en tid har jag ett litet gäng, fyra-fem stycken tillräckligt snygga. Jag klipper kassarna i dubbla remsor och fogar samman dem. Det blir ett färgglatt plast-nystan. Jag ska göra en cylinderformad korg till nya hall-hyllorna. Jag är ivrig och börjar virka.

Jag hann virka botten och lite till. Sedan var plast-nystanet slut. Man skulle kunna säga att jag har kvar rätt mycket på projektet. Nu är jag i ett moraliskt dilemma. Kan jag gå till glada plastpåsefärgs-affärer och bara köpa deras plastkassar? Om jag gör det, är det då fortfarande återbruk? Vad tycker ni?

Kajsa Lundin