En bra dag i Arvika på Slöjdklubbshandledarutbildningen! Vi har tillsammans med Anna Gunnarsson, en keramiker från området jobbat med lera nästan hela dagen. Inspirationen hämtades från naturen genom ljud, material och berättelser. Anna lärde ut grundteknikerna tumma, ringla och kavla och sedan fick deltagarna gå loss på en egen klump med lera och använda vedträn, blad, kottar och knappar för att bearbeta ytan.

Dagen avslutades med att berättarlyktan tändes och vi gjorde några olika berättarövningar. För det är ju det där med berättelsen som kan göra världen magisk och begriplig i samma stund.

I morgon ska vi tälja hela dagen och jag kommer inte hinna skriva, så därför vill jag redan idag tacka för denna bloggvecka. Det har varit trevligt och kul att berätta om min slöjdvärld!

Welcome to Warmland!

Kajsa

Nu är det bråda tider! Igår var jag i Stockholm och träffade näringsgruppen med hemslöjdskonsulenter från olika delar av Sverige. I helgen är det dags för andra tillfället med 16 deltagare som utbildar sig till Slöjdklubbshandledare. Utbildningen är en pedagogisk utbildning för den som vill jobba med barn och hemslöjd. Rummet är riggat med pallar i cirkel och korgen i mitten, en myshörna, inspirerande bokbord, material och gofika. Jag blir alltid lika nostalgisk när det är dags för Slöjdklubb. Jag var med som slöjdhandledare under Slöjdcirkus turné genom Sverige 2004-2005 och Slöjdklubben bygger på den pedagogik som vi jobbade fram då. Städsången som hittades på då håller än och när jag tidigare i veckan repeterade vad jag ska prata om hittade jag den gamla slagdängan ”Kråktangon” som helt logiskt handlar om en snorkråka.

Helgen tar upp hur man kan använda rummet ute när man slöjdar med barn och om material i skogen. Utbildningen har också specialanpassats lite efter keramiktraditionen i västra Värmland och deltagarna kommer även få jobba tillsammans med en keramiker.

Jag ska försöka hinna fota lite i morgon så att ni får se vad vi pysslar med!

Kajsa Lundin

För en tid sedan stod jag med en rosa plastkasse i handen och skulle tömma soporna. Men så kom den där tanken att hm…den där rosa färgen är ju rätt snygg. Och har jag inte en grön plastkasse också någonstans och den skulle vara snygg till en blå. Från den stunden visste jag att den här rosa kassen inte går att slänga. Den läggs i ”snygga plastkassar-högen”.

Plastkassen har förvandlats till ett material.

Tiden går och jag får ihop ett gäng med kassar. Jag känner mig som Krösus ungefär. Väldigt rik. Jag vet att jag har så många att det är dags att sätta igång med mitt projekt och jag går till samlingsstället.

Det är tomt.

– Min sambo

Jag inser att min sambo inte riktigt har tänkt som jag. Han har använt hela snygga plastkasse-högen till SOPOR!!!

Vi har ett krissamtal och kommer överens om att färgglada plastkassar är ett MATERIAL.

Efter en tid har jag ett litet gäng, fyra-fem stycken tillräckligt snygga. Jag klipper kassarna i dubbla remsor och fogar samman dem. Det blir ett färgglatt plast-nystan. Jag ska göra en cylinderformad korg till nya hall-hyllorna. Jag är ivrig och börjar virka.

Jag hann virka botten och lite till. Sedan var plast-nystanet slut. Man skulle kunna säga att jag har kvar rätt mycket på projektet. Nu är jag i ett moraliskt dilemma. Kan jag gå till glada plastpåsefärgs-affärer och bara köpa deras plastkassar? Om jag gör det, är det då fortfarande återbruk? Vad tycker ni?

Kajsa Lundin

Jag är övertygad om att vi alla behöver tänka mer på hur vi konsumerar – var vi köper sakerna, vad vi köper och hur mycket. Och de flesta av oss behöver ändra vårt beteende för att den här jorden ska finnas kvar i framtiden.

Jag sitter och planerar en projektträff för slöjd- och konsthantverkare som är intresserade av ekologisk design och marknadsföring. Under hösten har jag ordnat två träffar på samma tema. Jag tänker att slöjd och konsthantverk ofta tillverkas småskaligt, resurs- och energisnålt och det är vanligt att produktionen är i naturmaterial. Produktionen och det som tillverkas är ofta rätt bra ur ett miljöperspektiv. Många andra typer av företag strävar efter att ha en bra produktion och talar gärna om att de har det, men hantverksföretag som verkligen är bra på den här punkten, skulle kunna basunera ut det högre.

Deltagarna i projektet har fått träffa Milis Ivarsson som är expert på jordpigment och har drivit företag med hållbar profil i 35 år. De har också haft workshop och föreläsning med Johanna Stål, chefredaktör på Camino, ett magasin för hållbar livsstil. Det var intressant att se bilderna Johanna visade. Jag tänker särskilt på en reklambild för en sko tillverkad i biologiskt nedbrytbara material. Det gick att se tydligt på bilden som visade att skon går att kompostera. Den träff som jag planerar nu går in på djupet ordentligt. För det är inte bara att använda ord som ekologisk, hållbar och miljövänlig hur som helst. Det finns lagar och definitioner att ta hänsyn till i marknadsföringen.

För att slöjd- och konsthantverkare skall kunna leva på sitt arbete måste man höja värdet och konsumenternas medvetenhet om det man producerar. Lyfter man fram berättelserna om hantverket, så som vi gjorde i ”I Samuels Verkstad”, som jag berättade om igår, så ökar kunskaperna och förståelsen. Genom ökad medvetenhet kan värdet stiga. Förenar man alla dessa komponenter och dessutom lyfter fram slöjd- och konsthantverk ur ett ekologiskt perspektiv då har hantverket i framtiden en självklar plats hos konsumenterna.     

                                                                                                                                                                                                                                             Kajsa Lundin

Tänkte berätta lite grann om mitt senaste projekt som hade premiär för 10 dagar sedan i Oslo. Det är en föreställning om keramik och krukmakartraditionen i Arvika som heter ”I Samuels Verkstad”.

Hur kan man göra för att höja värdet på slöjd och konsthantverk? Hur kan man göra för att få människor att förstå att hantverk är ett alternativ som på många sätt är bättre än massproducerade saker från andra sidan jordklotet, att hantverk är värdefullt. Det här är frågor som jag haft anledning att fundera över de senaste månaderna. Jag började som projektledare för ett projekt om näringsutveckling inom slöjd och hantverk i Värmland i början av februari. Här handlar det mycket om att stötta de slöjd- och konsthantverkare som har företag i regionen. Det handlar också om att tänka långsiktigt. Hur kan företagen utvecklas?

Tanken bakom föreställningen är att visa på att krukmakartraditionen i Arvika rymmer andra kulturella uttryck som exempelvis musik, dans och berättande. Och det var i att förena och berätta den här specifika historien som föreställningen växte fram.

Det är bakgrunden till den musikaliska berättelsen ”I Samuels Verkstad” som hade premiär för några veckor sedan i Oslo. Jag fick i våras förfrågan om att vara med i ett evenemang i Oslo för att marknadsföra kulturnäring från Värmland. Jag skulle göra något nyskapande och jag hade inte många månader på mig. Samtidigt jobbade jag mycket i Arvika, ett område som är känt för sin genuina keramiktradition. Jag är en inbiten folkdansare och trakterna runt Arvika är Jössehärspolskans område. Det visade sig också att många av de gamla krukmakarna i trakten var spelmän, att musiken och krukmakeriet levde sida vid sida. Och så kom tanken att berätta historien om keramik- och spelmanstraditionen tillsammans med musiker och berättare. Historien bakom hantverket och hantverkaren är ofta så anonym. Här lyftes historien fram, keramiken hamnade på scenen. Historien om hårt arbetande krukmakare, om materialen, teknikerna, influenserna utifrån och den ständigt närvarande musiken. Historien om en släkt, ett skrå och en hel bygd. Och jag är övertygad, föremålens värde ökade och ökar fortfarande genom den historia de berättar.

Så du hantverksälskande människa där ute, vilken historia rymmer det just du gör?