Jag slutade konstfack 1992. Det var 10 år efter att jag slutade gymnasiet och det var liksom då kris på arbetsmarknaden. Krisen 1982 var bedårande söt med dagens mått mätt. Den innebar faktiskt att det inte var helt säker att ungdomar fick jobb direkt efter gymnasiet. Oj vad det var länge sedan…

Vi som slutade konstfack i början av 90-talet fick rådet att GENAST anmäla oss till arbetsförmedlingen.

Jaha, då gjorde jag väl det då. Väl där blev jag strax erbjuden jobb i närmsta korvkiosk eller på långvården. Varsågod!

Ibland är de där stunderna viktiga.

Jag satt där med en välmenande förmedlare och fick oerhört klart för mig hur jag ville att mitt liv skulle vara.

Jag var väl inte arbetslös! Jag är ju nyutbildad formgivare. Silversmed. Konstnär.

Jag har inte tid med korvkiosker. Jag ska ju jobba.

Så kom det beslutet. Starta eget.

Jag hade minimalt med verktyg. Ingen lödutrustning.

Jag gjorde en rad med broscher som jag nitade ihop. Silver hade jag så klart inte råd med så i stället blandade jag koppar, mässing och aluminium och utnyttjade metallernas färger. Jag tänkte att någon fin butik kunde nog ta in de här på kommission. Eller det kanske är bäst att prova med en ful butik först. De där fina verkar ju så läskiga.

Men där någonstans fick jag en riktigt glasklar tanke. Varför börja med en skruttig butik om det är den fina jag helst vill in på. Jag gjorde en önskelista på ställen där jag helst ville synas. Det var butiker där jag själv gärna gick och suktade och tänkte att dom där, som har sina saker där, dom är verkligen lyckade!

Överst på listan hamnade Moderna Museets bokhandel. Jag hade sett smycken där i en monter och tänkte att där, där vore det smaskigt att ligga och glänsa.

Jag hamnade i den där montern så småningom. Med bultande hjärta gick jag upp på museet och pratade med inköparen. Han tog in sakerna. De fick ligga där på kommission, dvs jag fick skicka faktura först när något var sålt och sedan vänta 30dagar på att få min lilla hundring.

Det blev som vem som helst förstår inte mycket till business, men ALLA såg mig där. Alla gamla klasskamrater och lärare gick förbi den där montern, alla som jag ville imponera på såg att jag, jag fanns på Moderna Museet.

Det hör betydde att jag redan från början i karriären har fått höra att det ”går bra” för mig.

Om det har inneburit pengar eller inte, det var ju bara jag. Men jag har fått med mig en bild av att vara framgångsrik i min lilla lilla ankdamm. Och det är faktiskt ganska skönt.

Ytligt. Men skönt.