Välkommen till min bloggvecka på Kravallslöjd, kära läsare! Efter lite teknikstrul på förmiddagen ska det fungera nu. Och om du inte redan är broderitokig så ska jag göra mitt bästa för att frälsa dig under de närmsta dagarna. Jag är förvisso förtjust i en hel radda slöjdtekniker, främst textila, men det är något med broderiet som ligger mig varmast om hjärtat. Eller som ligger bäst i handen, kanske man ska säga. Jag tänkte se om jag under den här veckan kan sätta fingret på just vad det är med broderiet som gjort det till ”min grej”.

Jag bloggar vanligtvis på både min egen blogg, broderi-karin.blogspot.com, och jobbets, www.svenskhemslojd.com/butik, där jag får skriva om allt möjligt annat hantverk också. Fortsätt gärna läsa där när den här bloggveckan är över.

Som första inlägg tänkte jag göra en liten snabbspolning genom min broderiutveckling. Vi hade en rätt kreativ miljö hemma när jag var barn, där dockskåpets inredning ofta byggdes på med egna alster och flyttades ut över hela golvet. Mamma sydde Valdorfdockor till mig, jag och brorsan ritade och byggde legostäder, det var utklädningar och rotande i lådor och påsar med tygstuvar. Det första jag minns att jag sydde själv var en liten kudde till en docka, i blå satin. Jag minns än idag hur jag tråcklade ihop de där tygbitarna för hand och fyllde den med vadd. Nål och tråd var aldrig svårt, kanske hade jag bra finmotorik. Men det var först på fritids som jag upptäckte broderiet. Medan kompisarna tröttnade på de obligatoriska pepparkaksgubbarna i korsstygn på glesast tänkbara Aidaväv frågade jag om det fanns fler mönster och gjorde några till av bara farten. Sen var jag fast. Otaliga korsstygnsmönster köptes och broderades. Eftersom jag inte hade råd med alla jag ville göra själv fick mamma steppa in som finansiär och jag sydde på beställning åt henne.

Ändå tog det ganska lång tid innan jag började göra egna mönster. Andra saker kom emellan, som jag minns det målade och ritade jag mig igenom min tonårstid. Sedan började jag sticka på allvar, men hur det nu var hittade jag några gamla halvfärdiga broderier i tidiga 20-åren, gjorde klart dem och – just det – det här var ju roligt! Då gjorde jag mitt första egna mönster, duken med röda trianglar. Gillar den fortfarande för att den är så enkel. Det är som att innan man kan så mycket är man lite friare i det man gör. Det blir som det blir på nåt sätt. Man kanske inte är supernöjd där och då, men i backspegeln är ofta förstlingsverk väldigt fina.

Hur lär man sig att brodera då? Jo, genom att titta på vad andra har gjort. Jag letade upp alla handarbetsböcker vi hade hemma, sedan ännu fler på bibliotek. LT förlags serie om landskapssömmar blev min skola. Böcker från 50- och 60-talet om vitbroderi med fantastisk formgivning. Jag pluggade på universitetet, men satt och sydde som en tok på kvällarna. Det mesta när det gäller broderi kan man läsa sig till och kolla på bilder. Närbilder är bra. Jag inspirerades mycket av Karin Larsson och jugend och gjorde den gula påskduken med tulpaner. Sedan tyckte jag att det var läge att se om jag hade en chans att söka en utbildning inom textil. Det var liksom lite för roligt för att låta bli. Sökte till HV Skola på Djurgården i Stockholm och kom in på reservplats. Konstigt nog tappade jag lusten för broderi lite då. Tyckte väl att det inte var en lika stor och rolig utmaning som vävningen. När vi hade ett projekt med landskapssömmar tog jag livet av en blekingefågel. Men så är det väl med skolmiljön, man blir modig nog att experimentera igen. Och när det efter två år var dags att bestämma sig för exjobb kom jag tillbaka till det jag kunde, nämligen broderi, men gav mig själv en rejäl utmaning. Jag skulle brodera på ett ovant material (kläder i trikå) och jag skulle brodera MYCKET. En hel munkjacka täckt av påsöm, och så tre plagg till i andra tekniker. Det var det roligaste jag gjort, även om jag under ett par veckor hade tunnelseende av stress. Men den där exjobbstiden var också otroligt givande och gav mig nära relationer med några av de viktigaste och bästa människorna jag träffat.

Jag hade också tur som träffade folk som uppmärksammade det jag gjorde och lyfte fram det i offentligheten utanför skolan. Jag fick vara med på utställningar och i tidningar. Ett förlag ville se mer och bad mig göra en hel bok med landskapssömmar, på mitt sätt. Helt sjukt ju! Det ena gav det andra och idag får jag inspirera andra till att brodera. Jag vill verkligen lyfta fram de här gamla vackra och ibland väldigt lustiga sömmarna, men samtidigt är det som sagt viktigt att döda en och annan fågel. Om man har tekniken i fingrarna är det lättare att experimentera och göra eget. Det kan vara så enkelt som att sy med andra färger än vad man ”ska”. Rosa till exempel. Det är fint.